På språng. Ska möta upp finaste Caroline i Helsingborg för mat och SATC 2. Mysig måndag!

Trots känslan av en extrem trötthet som hänger kvar i kroppen efter lördagens tävling, är jag tvungen att komma ut på ett återhämtningspass idag. 5km i lätt, lätt tempo. Min nya Ipod är laddad med peppande musik och jag skall för första gången på flera veckor springa till musik i öronen. Ett pass utan krav på att prestera. Vädret lurades, såg kallt ut, men icke, varmt och soligt. Fick på mig både linne och långärmad. Var i varmaste laget. Benen kändes sega. Men då tänkte jag bara, spring långsammare då. Det skulle bara kännas bra idag. Lulla runt på slingan ett varv tog en vända bort igen för att komma upp i den tänkta distansen. Musiken peppade. Precis innan passet var avklarat provade jag på ett stegringslopp. Fick upp rejäl fart. Saktade ner. Stängde av klockan. Lång stretch på balkongen. Några kettlebell övningar. Lunch i magen. Skön start på veckan.

Tid: 35:19
Distans: 6.05 km
Medeltempo: 5:50 min/km
Maxtempo: 3:19 min/km
Medelpuls: 159 slag/min
Maxpuls: 182 slag/min
Kcal: 409

Igår var det Morsdag. Det firades med Kims föräldrar och alla syskonen. Vi hade världens största grillbuffé. När vi alla tagit två gånger såg maten fortfarandeorörd ut. Ha. Det var jättemycket mat. Gott var det. Jag åt om flera gånger. Trött var ja också. Sjukt trött. Änglamilen tog verkligen musten ur mig. Är fortfarande ur form idag. Illa.

Efter våra enorma prestationer bar det hemåt för dusch och häng på balkongen. Annika och lilla söta Lexia och Caroline anslöt löpargänget. Vädret höll i sig och det blev grillning på gården. Sarah och Caroline tog rollen som grillansvariga, vilket de gjorde med bravur. Resten av gänget hackade till en god sallad, nypotatis och diverse tillbehör. Bordet fylldes med läckerheter. Vinet korkades upp. Vi åt tills magarna höll på att sprängas. Till dessert blev det Marabouchokladpannacotta, som smälte i munnen. Tänk att mat kan vara så gott. Vi duka upp godis och chips och satte igång Melodifestivalen, men kändes liksom inte sevärt när Sverige inte är med och deltar. Lite trist. Kvällen ägnades istället åt att fånga varandra på bild, vilket inte var det lättaste. Det är inte alla som är fotogeniska, läs jag. Ha. Och en massa tjejsnack. Det blev en jättehärlig kväll och en toppen avslutning på dagen.

Maria, Jag, Sarah och Caroline innan start.

Här har jag precis passerat 9km skylten. Jag är så trött att jag på allvar funderar på att slänga mig ner i diket.

Jag och Maria efter målgång.

Sarah och Caroline efter målgång.

Härligaste gänget. Go o gla kexchoklad!

Vi var fyra härliga tjejer som stod på startlinjen på gårdagens lopp. Det var förutom jag och barndomsvännen Maria, mina finaste kollegor Caroline och Sarah.

Det jobbiga med att tävla är att du måste ta dig ur din komfortzon. Att ta sig ur sin komfortzon skall kännas. Det skall göra ont. Det skall vara plågsamt. Under träning är det bara under intervallpassen som jag lämnar min otroliga sköna komfortzon. Och det är bara genom att lämna zonen på träning som du kan förbättra din snabbhet. Jag har tävlat flera gånger förr och vet vad jag ger mig in på genom att tävla. Så smärtan var väntad. Ett lopp är plågsamt från start till mål. I det flesta fallen är det värt varenda meter och sekund när du passerar mållinjen. Hade man inte känt den känslan, hade det nog varit svårt att motivera sig till att springa lopp.

Jag började med att värma upp i 2km. Stretchade. Körde två snabba stegringslopp innan start. Blev lite stressigt precis där innan startskottet, och jag och Maria råkade tydligen hamna i elit gruppens fålla. Skottet gick. Full nitti framåt. Första kilometern avverkades på 4:47 (!?) vilket är på tok för snabbt för mig. Saktade ner lite efter andra och försökte hitta mitt eget tempo. Efter tre kilometer infann sig den där ”nu är jag utanför min komfortzon”, kroppen anser att det går för snabbt och vill sakta ner. En stor del av hur loppet går sitter i ditt pannben. Hur stark din kraft är att vända negativa tankar till positiva. Jag har alltid mantran som jag skriker till mig själv. Inte högt, utan tänker dem. Jag andas till exempel ut mjölksyran och in ny lätt energi. Tänker kämpa, kämpa, kämpa. Jag är stark. Har fint löpsteg. Jag är grym. Tänker känslan av att publicera min tid på bloggen. Genom dessa tankar kan man vända alla negativa tankar som alltid dyker upp när smärtan gör sig påmint. Jag började således rabbla mina mantran redan efter 3km. Sneglade på klockan och tempot är riktigt bra. Efter 5km stannar klockan på 24:41, det har gått riktigt snabbt. Tänker Sub50. Sen kommer backarna. Tre sega backar. De tar musten ur mig. Börjar bli riktigt trött. Passerar trogna hejare, som skriker sig gula och blå när jag passerar. Det värmer. Får lite energi. Som försvinner snabbt igen. Är så galet trött nu. Börjar få någon konstig astma andning. När jag passerar 8km är jag inne i dimman. Hittar en svettluktande rygg. Lägger mig en halvmeter bakom och tänker klistra nu fast dig. Kämpa för fan. 9km. Hör Kims röst. Svarar bara fy faaaan. Han klickar av ett foto. Inget smile på den. Sista km är för lång, nästan 1,5km, psyket ger snart upp. 300 meter från mål och det kommer en svängande uppförsbacke. Drömmer om att få ta ett ynka gångsteg men skriker till mig själv; ge inte upp! Kommer in på upploppet. Passerar mållinjen. Slänger mig ner. Ligger kvar i säkert 10 minuter. Pustar ut. Tittar på klockan; 52:13. Personbästa. Grymt jobbat. Är sjukt nöjd. Tänker att Sub50 blir målet i sommar.

Medeltempo: 5:17 min/km
Maxtempo: 3:47 min/km
Medelpuls: 186 slag7min
Maxpuls: 193 slag/min.

Alla mina duktiga löparvänner är i mål. Vi kramar om varandra och är mäktigt stolta över våra prestationer. Jag och Maria försöker oss på någon form utav nerjoggning. Men min kropp är inte med längre. Går bara och ta några myrjoggingsteg sen måste jag gå. Vi alla tar en lång stretch. Jag mår så dåligt. Måste luta mig mot ett träd. Vet inte om jag ska kräka eller svimma. Kroppen har verkligen gjort allt. Sätter oss under en klarblå himmel och äter kexchoklad och medhavd matsäck. Underbart. Så mysigt.

Maria, Caroline och Sarah, TACK för en otrolig inspirerande dag. Alla gjorde en super insats igår. Vi alla skall vara stolta över den enorma prestationen vi genomförde under gårdagens Änglamil.

Fem timmar kvar till starten. Årets första lopp skall äntligen bli av. Havregrynsgröten är på väg ner i magen. Garminklockan ligger och väntar på att bli påsatt. Vaknade av mig själv, efter tio timmars skönhetssömn. Känns bra. Vad passar då inte bättre än att publicera ett inlägg om just löpning och tävling. Det som gör löpningen så unik är att det är en sport där du bara har dig själv som motståndare. Vi alla är så olika. Olika individer med olika kapacitet, olika träningsvilja, träningsvana och den psykiska kraften som krävs för att vända negativa tankar till positiva under stentuffa förhållanden. Visst växer det en vinnarskalle i alla tävlingsmänniskor att få en bra placering, springa snabbare än grannen etc. Men i grund och botten är det bara dig själv du kan slå. Den personen som har din kapacitet, dina identiska förutsättningar för att bli en bättre och snabbare löpning. Det är så man måste tänka. Jag kan bara slå mig själv. Och jag kan bara tävla mot mig själv och mina egna tider. Således är mitt mål idag att slå förra årets miltid på 55:44. Ett mål på Sub55. Önska mig lycka till.

Godaste maten jag lagat på länge. Räkor i ljummen potatissallad. Njuter fortfarande. Mums. Nu – soffan och uppladdning för morgondagens prövning. Änglamilen 10 km.

Snorkallt är order. Brrrr. Fryser ända in i märgen. Men det var det värt. Potatismos och falukorv byttes snabbt ut när Fredrik ringde och föreslog öl och kvällsmat på torget. Jag och Kim hoppade snabbt på cyklarna och trampade bort. Sommarvärmen ekar verkligen med sin frånvaro. Kallt och blåsigt var kvällens väderprognos. Jag och Sofie fick veva in oss i ex antal filtar för att hålla värmen uppe. Beställde in varmrökt lax med potatissallad. Mycket jättegott. Efter maten tittade solen fram och det blev underbart skönt. Härligt och trevligt avslut på denna torsdag.

På lördag är det äntligen dags för årets första lopp. Änglamilen 10 km. Träningsupplägget i veckan är därför endast planerat till måndag och tisdag, för att sedan hinna återhämta kroppen till hundra procent tills på lördag. Igår var det således dags för 10 km acceleration. Kan väl inte påstå att kroppen kändes direkt med på noterna. Efter en helg utan dess like, med en söndag som spenderades i sängen med pizza och lösgodis. Vätskebrist enda ut i öronen. Men det fanns inget och be över. Intervallträningen skulle genomföras. Passet går ut på att man ska springa 10 km och var tredje minut skall en maxad rusch läggas in på 15 sekunder. De första tre km sprangs utan ruscher, sedan var det dags. Maxa. Har kört detta passet en gång tidigare. Och då var det apjobbigt. Att maxa, dock bara en kort sträcka, utan att vila, tar verkligen musten ur en. Mina ruscher gick bra. Kände att jag flög fram. Hade problem med farten efter varje rusch, benen ville liksom inte springa. Var rent utsagt en förjävlig löpdag. Jag genomförde ruscher fram till 8 km, sedan var jag mer än totalt slut och joggade ned de sista två km. Trist. Nån ynka effekt fick kanske passet ändå (!?).

I siffror:
Tid: 59:59
Distans: 10.50 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Maxtempo: 3:14 min/km
Medelpuls: 170 slag/min
Maxpuls: 181 slag/min¨
Kcal: 718

Klockan slog halv fyra och med förväntan vände vi alla våra blickar bakåt. Ingångsmusiken startade och in stegade mäktigt stolta Trond-Eirik med sin alldeles sagolika brud Peggy. Hårstråna reser sig på kroppen. Snyftningar hörs, både här och där. Det var vackert. Så vackert. Prästen gjorde ett strålande jobb och fick gästerna att både skratta och gråta, både en och två gånger. Vi fick höra Sofia Landgren röst sjunga More than this och The Story, och det var nog inte ett öga som var torrt i Sankta Maria kyrkan. Underbart Sofia. Du är fantastisk. Sedan var det dags för själva vigseln. Ordet ja, fick vi såklart höra av både Tronna och Peggy.  Prästen avslutade med att läsa upp finaste kärleksförklaringarna brudparet skrivit till varandra. Fint.

Vi mötte paret på trappan med riskastning och applåder. Nu var vigseln slut och det var dags att ta sig till festlokalen. Parets vrålåk var inget annat än en förtjusande gammal fiesta. Gästernas färdfordon höll samma klass. En röd dubbeldäckare med ett antal år på nacken. Vilka detaljer. Färden skulle ta oss till Grand Hotel i Mölle. Pampigt.

Röda mattan var utrullad och alla gästerna stod med champagne och kameran i beredskap. Bakom krönet kommer brudparet rullande. Parkerar ståtligt bilen på mattan och fångas av tusentals blixtrar. Skål för brudparet. Skål för kärleken. Fantastiskt vackert.

Det blev mingel på Grand Hotels baksida där en magisk utsikt serverades för ögonen. Det kan väl tilläggas att om man skall klaga på något av kvällen, var det dimman, som lade sig som ett diss över hela sundet. Så den magnifika utsikten gick norrmännen miste om. Men vi andra, som varit där förut försökte förklara för alla de norska gästerna hur det egentligen skulle se ut.

Klämmer in en liten bild på mig och Kim. Såhär festfina var vi.





Kim, Henriette och Knut.



Silje och Marius.



Torleif.

Toastmastern plingade i sin klocka och det var dags att inta sina platser. Borden var runda och dukningen var, ja, helt otrolig. Allt gick i vintagestil. Sagolikt vackert. Vid vårt bord satt förutom jag och Kim, Marius (som var en utav herrarna från Val´d Isere), Silje, Henriette, Knut (också en utav Val´d Isere killarna) och Torleif. Häftiga namn de där norrmännen har. Vi hade fantastiskt roligt under hela middagen och skämtade om allt kring brömössan, till primörer och dansbands snapsvisor. Primörer är inga öron. Nej, det är det inte. Den trerättsmiddagen som serverades var fantastisk. Till förrätt var det hummer med diverse tillbehör. Till varmrätt serverades Limousinekalv och desserten bestod av vit chokladbavaroise. Mycket, mycket gott.

Nervositeten som i och för sig infunnit sig redan för flera dagar sedan, började göra sig påmind. Snart var det dags för talet. Att prata inte för folk är alltid lite läskigt. Men talet var perfekt. Jag har slipat på det in i det sista. Ett personligt tal på rim. Jag fick ögonkontakt med Pierre, som var kvällens toastmaster, att nu var det dags. Jag tog ett djupt andetag. Ställde mig upp. Och tittade Peggy i ögonen… Känslan. Inlevelsen. Allt fanns där. Jag fick med mig gästerna, trots det mycket personliga talet. Lyckotårar trillade ner från ögonen från finaste bruden. Jag kunde pusta ut.

Middagen tog slut och borden byttes ut mot dansgolv.

Bröllopstårtan var utan dess like. Flera våningar hög med finaste dekorationen. Tronna dutta tårta på Peggys näsa, till allas förtjusan. Det bjöds dessutom på skånsk spettekaka och den norska variationen på detta, vilken Kim trilskades med hela kvällen och påstod det var en dansk ringkaka (!?) Bara för att han är dansk.

Sedan var det dags för bröllopsvals. Så vackert. Till och med jag och Kim fick till några valssteg. Ha, stel som en pinne. Syftar på mig själv. Kim bara malde på om att jag skulle slappna av. Svårt det där med alla trippande stegen. Särskilt efter 10 timmar i 10 centimeter klack. Känn på den. Snart kunde vi alla pusta ut, slänga av oss skorna och dansa disco. Befrielse.

Alla tjejer flockades runt bruden. Ja, det var dags för den obligatoriska brudbukettskastningen. Hann knappt blinka när jag fick som en kanonkula av blommor, rakt i låret. Det var inte alls uppenbart vem Peggy siktat in sig på. Finaste. Blev lite pressat för Kim. Kan han gått ha.

Klockan började närma sig halv tre snåret. Magen började sukta efter varmkorv. Och jajamensan, vad är ett bröllop utan korv med bröd. Nej, inget riktigt bröllop. Jag mumsa i mig en. Kim tog två.

Trond-Eirik och Peggys bröllops dag, 22 Maj 2010. En dag vi aldrig kommer att glömma.

Hur skall jag kunna sammanfatta denna dag. Finns inga ord som kan beskriva. Kvällen var oslagbar. Sagolikt. Helt fantastisk. Vilket arrangemang. Tusen tack Peggy och Tronna för att vi fick dela denna oförglömliga dag med er.

Titta vad älsklingen kom hem med idag. Weii. Äntligen kan ja springa med musik i öronen igen. Glad.

Veckans träningsupplägg var planerat till hela 5 stycken löppass. Idag, fredag, har jag endast genomfört 2 stycken. Jag har känt att min kropp inte hinner återhämta sig mellan varven. Jag tror det ligger en hel del i den bristfälliga återhämtningen, att veckan på jobb har varit av extrem art. Jag har inte haft tid att sitta ner många minuter, utan mest bara sprungit fram och tillbaka. Om kroppen inte hinner återhämta sig blir det mest bara pannkaka av träningen, med resultat i att kroppen bryts ner, skadas eller sjukdom uppstår. Saker man gärna undviker. Då lördagen bjuder på bröllop med tidig morgon i sminket, blir det ingen tid för träning. Söndag känns också tveksam. Blir nog mest en bakisdag, skulle jag tro. Men idag blev i alla fall det tredje löppasset av. Jag hade långpass, intervall eller kenyanskpass att välja mellan. Bestämde mig för långpass eller kenyanskt, beroende på hur kroppen kändes efter milen. Kenyanskt innebär att jag skall göra en ökning efter cirka 14 km, och hålla den ökningen i minst 4 km till. Ett effektivt pass som gör dig till en snabbare löpare på längre sträckor. Jag har dessutom inhandlat färdkost i form utav maxim energy gel, som jag tänkte använda mig utav på Broloppet. Och då måste jag såklart testa reaktionen i kroppen på träning först. Tanken är att jag ska ta en sup (!?) först efter 8 km, sedan när jag passerar 16 km och sista slurken någon km innan målgång, på 21 km. Då kroppen kommer arbeta på högvarv under så pass lång tid, måste man fylla på sina depåer, annars kommer man springa in i väggen. Och det är som sagt ingen höjdare. Har aldrig smakat gelen tidigare, men jag vet att min Mamma använde sig utav den på Vasaloppet, och den ska smaka skit. Han som sålde den till mig sa samma sak. Den smakar skit men den är galet effektiv, så den dåliga smaken överväger effekten med hästlängder. Så gelen hängde med mig ut, för oavsett vilket pass jag väljer att genomföra kommer milen passeras med några km. Och att testa något nytt för magen på tävling, är det sämsta man kan göra. Det du stoppar i dig kan medföra magknip och illamående som gör att du inte klarar av att genomföra loppet. Det är samma sak med att dricka sportdryck på vätskekontrollerna. Det måste man öva med på träning, för att veta att kroppen klarar av att ta till sig vätska under press. På längdskidor är det aldrig problem med att dricka vid kontrollerna. Det är värre med löpning, man får oftast allt i ansiktet. Kladdigt med sportdryck.

Jag startade min Garmin och satte igång. Kilometrarna rullade på, kände mig lite seg i början. Tog första portionen av gelen redan vid 6 km. Fick svar i kroppen direkt. Smaken och konsistensen nästan växte i munnen. Påsen är till tre gånger. Under passets gång tog jag kanske 5 portioner och när jag var hemma hade jag halva kvar. Det kan liknas som apelsinmarmelad i en lösare konsistens. Anade lite magknip i slutet men i det stora hela tyckte jag den gav mycket bra effekt. Jag höll lite för hög hastighet för att ge mig på fartökning mot slutet så det blev ett vanligt hederligt långpass. Passet i siffror;

Tid: 01:28:25
Distans: 15.86 km
Medeltempo: 5:34 min/km
Maxtempo: 3:51 min/km
Medelpuls: 173 slag/min
Maxpuls: 183 slag/min
Kcal: 1082

Tre dagars ledighet börjar nu. Härligt. Dagen startar med en snabbis till Väla. Därefter blir det mys med Annika och lilla Lexia. Förhoppningsvis en träningsrunda. Och slutligen ska jag och min älskade Kim äntligen få lite kvalitets tid tillsammans. Härlig fredag på er allihopa.

Ah, underbart väder. Måtte det hålla i sig till helgen. Förmiddagen bjöd på några minuters njutning på balkongen, så skönt. Önskar jag vore ledig från jobb idag, men icke. Sista jobbdagen för den här veckan. Efter det är jag väl värd tre dagars ledighet. Helgen bjuder förutom på ledighet, bröllop. Kommer bli en fantastisk helg.

Idag har varit en dag att lägga i bagaget. En dag som alla som arbetar som sjuksköterska kommer vara med om, förr eller senare. En dag du bara vill låsa in dig på toaletten och gråta. 100 % fokus i 9 arbetstimmar. Knappt något matintag. Sprängande huvudvärk. Psykiskt jättejobbigt. Men med underbara kollegor och ett bra avslut, känns det ändå okej att åka hem. Känns konstigt och bara lämna jobb och allt som händer där. När man kommer ut genom dörrarna och lämnar kvar arbetet. Svårt ibland.

Min kropp var egentligen inte alls kapabel till ett träningspass. Men en löptur är bästa sättet att rensa tankarna på. Så jag snörade på mig löparskorna och begav mig ut på några slingriga stigar i skogen. Det var varmt i luften, närmare 15 grader. Sprang med t-shirt för första gången. Kroppen var inte riktigt med på noterna så det blev en lugn skön jogg på nästan 7 km. I veckans träningsupplägg fanns ett lätt distanspass/återhämtningspass, så det fick bli check på det passet idag. Avslutade med lite kettlebell övningar här hemma. Alldeles för länge sedan jag använde mina effektiva kanonkulor. God risotto på det och en varm kopp te. Ha en bra kväll.

Igår var det dags för intervallträning, och tusingar stod på schemat. Du som följer min blogg vet att tusingar är bland det jobbigaste jag vet. Och jobbigt är lika med effektivt. Så det är bara att gilla läget. Upplägget var 3km uppjogg, följt av 5 stycken intervaller á 1000 meter, med 2 min ståvila emellan och avslutningsvis 3km nedjogg. Förra gången jag genomförde passet blev mina tider inte som planerat, under 5:00 tempo, utan de blev följande; 4:50, 4:44, 5:20, 5:26 och 5:15. Jag orkade inte hålla uppe tempot på de sista intervallerna. Tanken är att man skall ligga på tröskelfart på intervallen, det är den farten du kan hålla utan att få mjölksyra, alltså din tävlingsfart. Igår gick det annorlunda. Resultatet blev; 4:50, 4:51, 4:52, 4:58 och slutligen 4:50. Apjobbigt är ordet som sammanfattar passet. Men oj, vilken skillnad. Så lite effekt har trots allt alla avancerade pass jag genomfört, gett mig. Ett litet glatt formkvitto.  Men att hålla detta tempo på ett milslopp, som är tanken, känns ganska långt ifrån. Känner att jag inte riktigt är där ännu. Utan vilan hade jag stupat. Så nu är det bara att kämpa på och fortsätta ta ut sig på olika former av intervaller. För det är det som är knepet. För att bli snabbare krävs helt enkelt massor utav intervallträningar.

Titta vilka snabbisar till löparpjucks som blev mina igår. Mycket nöjd. Skall du någon gång köpa nya löparskor skall du utan tvekan investera skorna på Löplabbet. Jättebra service med god kompetens och noggrannhet som gör att du går därifrån med ett par skor som verkligen passar dig och just dina förutsättningar. De skorna jag investerade i för cirka två år sedan, som nu är helt utslitna, skulle hjälpa mig att trampa ner foten i en rakare vinkel. Idag är mitt nedtramp nästintill 100 % återställt. Ett resultat av bra skor och en bättre löpteknik. Kul.

Idag var det dags att besöka frissan igen. Påtalade ju att det väntas bröllop till helgen och såklart dök frågan upp hur jag tänkte ha mitt hår. Nja svarade jag, tänkte väl inte göra något speciellt, har ju proffsiga Ingela som ska sminka mig. Men han tyckte såklart annat. Kom med massor av förslag. Hm, tänkte jag. Jag skall klara av det också. Det slutade med att han fixade en flättuppsättning till mig. Något svår att få till själv. Men såå snyggt. Ska kolla om det är något Ingela kan ge sig på. 60 talet here I come. Typ. Fick med mig en klänning hem också. Fastän jag redan bestämt mig för en annan. Typsikt. Ska showa för Kim så fort han kommer hem. Vilken klänning det blir, får ni se på lördag.

Fredag morgon. Jag vaknade upp med halsont. Mamma tyckte vi skulle springa. Två pass kvar att avverka på veckans träningsschema, så det var väl en bra idé. Planen var 10 km med acceleration. Det vill säga 3 km uppvärmning, sedan lägger man in accelerationer alltså maxad fart, under 15 sekunder, var tredje till fjärde minut. Däremellan skall man återgå till sitt vanliga tempo. Ett mycket effektivt träningspass. Uppvärmningen kändes bra. Efter de första ruscherna, kändes det inte bra. Om det var för lite återhämtning mellan senaste långpasset eller det var för mycket pollen i luften, vet jag inte. Men kroppen kändes så seg. Jag flåsade som en åsna. Benen kändes som cementklumpar. En tråkig löpdag helt enkelt, och sådana dyker tyvärr upp lite då och då. Jag kämpade i alla fall på. Orkade dock inte riktigt hålla uppe tempot emellan ruscherna hela passet, men maxade vad jag kunde på alla ruscherna. Efter 8 km la jag av och jogga ned och hemåt. Väl hemma med skön lång stretch var vi båda glada över vår prestation.

Dagens pass i siffror:
Tid: 52:01
Distans: 9.4 km
Medeltempo: 5:32 km/min
Bästa tempo: 3:19 km/min
Medelpuls: 177 slag/min
Maxpuls: 188 slag/min
Kcal: 634

Idag är det lördag, men det blir publikation av torsdagens händelse. Min älskade Mamma som nu är bosatt uppe i Dalarna var hemma på besök. Jag hade bokat in oss på Sand där vi skulle avnjuta deras fantastiska helgbuffé. Kan varmt rekommenderas. Allt är helt otroligt gott. Värt varenda krona. Det blev lite fotografering i hamnen, fint, trots mulet och grått väder. Därefter bar det iväg på shoppingtur mot Väla. Vi kom hem med några påsar båda två. Dock fann jag inte det jag letade efter. En ljus kavaj till bröllopet nästa helg. Efter några timmar blev vi konstigt nog hungriga igen och tillagade fläskfilé med arabisk bönsallad, såå gott. En bra dag.

Gårkvällen bestod förutom av långpass dessutom av myskväll hos fina Caroline. Det var alldeles för länge sedan vi sågs. Vi hade hur mycket som helst att prata om för att komma i kapp det vi missat. Vi drack gott, ekologiskt tea. Och bara pratade och pratade. Hur mysigt som helst. Efter några timmar staplade jag hem på vingliga ben. Har nu vaknat upp ur min skönhetssömn på 11 timmar. Gårdagens pass gör sig påmint både här och där. Speciellt mitt vänstra ben. Blir till att massera in lite Voltaren gel och hoppas på det bästa.

Idag är jag ledig och skall jag tillbringa hela dagen tillsammans med min kära Mamma.

Igår var det dags för veckans långpass. Tanken var att springa minimum 12 km. Det hade ösregnat, verkligen ösregnat hela dagen. Men när det väl var dags att ge sig av var det turligt nog uppehåll. Perfekt. Ingen pollen i luften. Jag startade min kära Garmin och satte igång. Ingen Ipod i öronen. Måste köpa ny, den gamla har gjort sitt. Visste inte riktigt hur obekvämt lång rundan skulle bli utan musik i öronen. Jag tänkte försöka hålla mina km tider under 5:45, då det är den marginalen jag räknar med att hålla på Broloppet för att klara min spärr på 2 timmar. Kroppen kändes bra. Benen bara sprang på. Pulsen höll sig låg. Fick ändra om lite på rundan, då det blev alldeles för plaskigt inne på stigarna, efter dagens skyfall. Nackdelen blev att rundan nästan uteslutande blev på asfalt. Min kropp är ännu inte riktigt van vid att bara köra asfalt, vilket känns i knäna idag. Det blir till att inhandla sig ett par nya löparpjucks anpassade för asfalts löpning, snarast. Men jag sprang på. Kroppen blev liksom aldrig trött. Tänkte att jag satsar på längrekord. 15 km snurrade i huvudet. Fick en liten backe efter 13 km, som framkallade lite trötthet. Fotsulorna värkte. Bara lite till. Klockade min målgång på 15. 74 km. Mäktigt stolt över mig själv.

Tid: 01:28:45
Distans: 15.74 km
Medelpuls: 171 slag/min
Maxpuls: 181 slag/min
Medeltempo: 5:38 min/km
Maxtempo: 4:24 min/km
Kcal: 1073

Halstrad rågbiff från Mobergs kockbok. Moberg, som person, tillhör väl inte mina favoriter. Men god mat, det kan han tillaga. Ikväll blev det de här smarriga biffarna med rödbetor och kapris. Sallad och klyftpotatis serverades till. Mycket gott. Magen är belåten.

Kvällen skall nu spenderas i soffan med mätning av min vilopuls. Varför är det alltid så, att när man behöver veta något, som exempelvis min normala vilopuls i ett sjukdomsfritt tillstånd, så vet men inte den. Det är samma sak på jobb, där har jag en liten söt bok jag skriver upp allt möjligt ”bra att kunna” i. Men när jag väl behöver veta något och tar upp min söta bok, ja då finns det inget svar under just Det sökordet. Så typiskt. För just min normala vilopuls hade varit ett bra redskap att använda sig av nu, när kroppen börjar tillåta träning igen. Samtidigt vill jag vara snäll mot mitt hjärta och inte utmana det dumdristigt, och inte träna för hårt om jag inte är återställd från min förkylning. Nu, sittande i soffan slår pulsen 61slag/min. Nu skall jag ta reda på hur mycket den sjunker i liggande ställning efter 10 min vila. Ha en trevlig kväll!

Oj, vilken formsvacka jag har hamnat i. Har nu varit ute och testat formen för första gången efter min långa sjukresa. Började med tre lugna, verkligen extremt långsamma km, tillsammans med min finaste Kim. Sedan tänkte jag testa att trycka på lite på de kommande tre, för att se hur kroppen reagerade. Min plan var att försöka komma upp i tävlingsfart, det vill säga strax över 5:00 tempo Men så blev det då rakt inte, då 5:20-5:30 tempo upplevdes som tävlingsfart. Resultatet blev således 5:23, 5:20 och 5:33. Suck. Ur form. Men i ärlighetens namn är jag fortfarande alldeles för förkyld för att vara i min ursprungliga form. Jobbigt att veta att man tappat så mycket och att kroppen inte orkar prestera.

När jag tänker tillbaka på denhär säsongen så har jag drabbats utav den ena förkylningssvackan efter den andra. Och då undrar jag varför? Är det för att jag börjat på nytt jobb där jag träffar massor av nya människor, sjuka människor, som smittar ner mig? Eller brister det i någon utav de tre elementen: sova, äta eller träna rätt principerna för att hålla sig frisk? Jag anser själv att jag ligger ganska bra till på de tre grundläggande faktorerna kroppen önskar sig. Så varför. Varför. Det eviga varför. Tråkigt ord.

Tid: 41:17
Distans: 7.02 km
Medelpuls: 167slag/min
Kcal: 484

Lättlurad som jag är går jag på allt som har att göra med att boosta sitt immunförsvar. Den här gången fick det mig att klicka hem de här två pulverpåsarna. Korngräs- och Acaipulver. Skål för immunförsvaret säger jag, och sväljer för glatta livet ner min superdrink, fullproppad med antioxidanter, vitaminer och mineraler.

Här går det minsann undan. Ytterligare en bok är nu avklarad. Skugga av Karin Alvtegen lästes ut igår kväll. En mycket tragisk historia om en familj där så mycket lögner och svek lurat under fasaden. En helt klart läsvärd bok. När jag ändå är inne i kriminalstimmet så fortsätter jag med Thomas Bodströms roman, Rymmaren. Skall bli intressant. Har inte hört så mycket om boken, utan blev tipsad om boken av en vän. Jag återkommer med en recension.

Projekt Ikea. Vår bokhylla nästan svämmar över av all litteratur vi plöjer igenom. Bokhyllan behöver förlängas. Kim fick i uppdrag att skruva ihop nykomlingen, och tog även över rollen som arbetsledare. Han tyckte minsann att vi skulle göra allting ordentligt, alltså från början. Alla böcker skulle ut. Det skulle dammas. Det skulle sorteras. Jag satt mest i soffan. Kunde ju skylla på min förkylning som fortfarande lurar kvar i kroppen. När det blev dags för att sortera och ställa tillbaka allting, var jag med på noterna igen. Älskar att hålla på att sortera och göra fint. Efteråt beskådade vi vårt verk, båda två mycket nöjda.

                                                                                         Bild från arkivet; sommarn 2008

Det kryper i hela kroppen. Irritationskänslor kommer och går. Det känns som om kroppen skulle kunna spricka. Ja, det är så här det känns att vara uttråkad. Idag har det varit en hemsk dag. En uttråkande dag. Jag är fortfarande sjuk. Dock på en aningens bättringsväg. Men tillräckligt trött för att inte orka göra någonting. Fy vad jag ogillar dessa här känslorna. Känslor som kommer av för lite stimulans. Av att inte ha något att göra. Helt plötsligt känns inget kul. Du är så uttråkad att all energi är som bortblåst. Du orkar inte ens läsa en bok. Jag tänker på de stackars människor där ute som inte har något arbete att gå till. Inte har något att sysselsätta sig med. Stackars dem. Vem som helst kan ju bli knäpp av att inte ha något att göra. Jag vet i alla fall att när jag känner mig frisk nog, har jag något att återgå till. Mitt hektiska hundranittioliv kommer komma tillbaka. Det kommer vara som om jag aldrig varit sjuk. Aldrig varit hemma, nerklubbad i sängen, i flera dagar.

Hachiko. Den finaste, mest gripande filmen jag sett på länge. En film ni bara måste se. Blev så kär att jag skulle kunna springa bort till en hundaffär nu med detsamma. Filmen är baserad på en verklig händelse. Gör ont i hjärtat bara jag tänker på den stackars hunden som suttit år ut och år in och väntat. En förgäves väntan. Filmen handlar om en professor som en kväll hittar en hundvalp på tågstationen. De blir strax därefter oskiljaktiga. Hunden följer husse till tågstationen och sitter troget och väntar när tåget anländer klockan 17, varje dag. Sen händer en olycka och husse går bort. Hundens saknad blir så stor. Så sorlig. Han sitter där, utanför tågstationen, i 10 år, och väntar på att sin älskade husse skall komma ut genom portarna. Idag finns det en bronsstaty rest till minne av Hachiko vid Shibuya Station.

Jag valde att fortsätta i kriminalromanens spår med; Skugga, av Karin Alvtegen. Har tidigare läst boken Skam, som jag tror om jag minns rätt, var helt klart läsvärd. Skugga, handlar om nobelpristagaren Axel Ragnerfeldt som på utsidan ser ut att ha allt. Men som vanligt döljer sig både hemligheter, svek, lögner och död bakom kulisserna. Har bara kommit ett par kapitel in i boken, men känner redan att boken har potential.

I kurerande tider med träningsförbud bjuder jag istället för ett träningsinlägg på ett enkelt och lätt middagstips. Ugnsomelett. Först lät jag rödlök och körsbärstomater grillas i ugnen på 225 grader i 10 minuter. Därefter tillsatte jag äggblandning, smulad fetaost och en påse babyspenat. Gräddade i ugnen i ytterligare 25 minuter. Enkel, god och billig vardagsmat. Smaklig spis.

Ligger fortfarande nerklubbad av något eländig virus som vägrar lämna min kropp. Har insett att jag inte kommer kunna återgå till mitt normala liv inom 24 timmar. Vilket innebär ytterligare en sjukskrivningsdag. En utebliven vårfest med jobb, där jag dessutom ingår i festkommittén. Har även både insett och accepterat att det inte kommer bli något 10 km lopp för min del på lördag. Hälsan går före allting annat. Inte ens en mirakelkur kan få mig i löparform tills på lördag. Och det kommer ju fler chanser att testa krafterna i löpsteget. Så här ligger jag nu, nerbäddad i soffan och har precis läst sista raden av den 567 sidor långa nagelbitaren, Hypnotisören. Mitt stora i-landsproblem är således, fortsätta läsningen i kriminalromanens tecken eller kontra med en chick lit bok?

Igår tillagade vi ett nytt recept från senaste buffé tidningen, som jag tänkte tipsa om. Couscous med kyckling och salami. Ett fräsch och nyttigt sommarrecept. Koka upp 3 dl couscous enligt paketets anvisningar. Skär en grillad kyckling i små bitar. Strimla 50 gram salami, 100 gram torkade aprikoser och finhacka en halv kruka persilja. Lägg en bädd av färsk babyspenat på ett fat och tillsätt de andra ingredienserna. Servera med turkiskyoghurt med rivet citronskal, salt och peppar i. Smaklig spis.  

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Trodde jag hade vilat ut mig igår. Vaknade upp feberfri och åkte till jobb, med förhoppningen att vara på bättringsväg. Tji fick jag. Redan på bilfärden in var det som om två stenar blockerade mina näsborrar. Det blev bara värre och värre. Kände mig helt yr. Kunde knappt tänka, dock klar över att inte kunna genomföra ett arbetspass med den graden av ansvar, en sjuksköterska har. Fick besviken lämna över mina patienter till mina fina kollegor och åka hem och kurera mig. Väl hemma bädda jag ner mig i soffan med Canal plus filmer på tv:n. Fem minuter in i första filmen var jag tvungen att vila mina ögon. Vaknade upp fyra timmar senare. Hm, är verkligen något som lurar i kroppen. Sedan dess har Hypnotisören hållit mig vaken, vilken spänning. Går knappt att lägga ifrån sig. Ett hett boktips.

Äntligen läste jag sista raden av Mig äger ingen. Den var tråkig från pärm till pärm. Men ändå var jag tvungen att läsa ut den. Tog en månad. Men skam den som ger sig. Att inte rekommendera den vore fel, då smaken är som baken, subjektiv. Någon annan tycker säkert detta är ett mästerverk. Vem vet.

Idag fick jag till slut påbörja en ny bok. Efter lite velande i bokhyllan fick det bli denhär. Hypnotisören av Lars Kepler (pseudonym), en svensk kriminalroman som lovordats världen över. Känns redan som om det kommer bli en nagelbitare som kommer vara svår att släppa ifrån sig.

Dagen har varvats med teboosting av superte från Thailand. Fullproppat med antioxidanter som stärker immunförsvaret. Sovning. Och läsning av ny spännande bok.

                                     Foto: Scanpix

Igår kom nummerlappen inför lördagens lopp, Springtime 10 km. Efter noggrann läsning ser jag att jag hamnat i elitgruppen (!?). Förstår ingenting. Jag har inte anmält mig i någon elitgrupp. Resultatlistan från ifjol visar på elittider från 34 minuter. Att starta i denna grupp är alltså lika med att göra sig själv till åtlöje. Att starta i 3 minuters tempo och ändå ligga sist i ledet efter 100 meter är inte att göra kroppen en tjänst. Min strategi är nämligen precis tvärtom, att gå ut lite lugnare för att hitta rätt takt och inte köra slut på kroppen direkt, för att sedan öka efter cirka 4-5 km. Därför kontaktade jag nu på morgonen arrangörerna för att få rättsida på det hela. Det visade sig att jag hamnat i elitgruppen på grund utav att jag är anmäld i en klubb, vilket inte alls förutsätter någon bra tid. Om jag ville var jag välkommen att starta i led tre istället, då min tid ändå inte startar förrän jag passerar startlinjen. Pust. Känns mycket bättre.

Vilken tid kommer jag då att kunna prestera på lördag? Som det känns idag, med genomtäppt näsa, lätt febrig och allmänna slökänslor, inte så bra. Men efter pepp från min löparvän Maria, blir jag inte en snabbare löpare genom att träna hårt nu dagarna innan loppet. Utan jag ska VILA mig i form. Vila. Vila. Vila. Jag har fyra dagar på mig att bli hundraprocentig frisk nu. Mitt mål på lördag är i alla fall att komma i mål någonstans mellan 50-55 minuter. Mitt drömmål är att komma i mål under 53 minuter. I augusti förra året sprang jag Tjejmilen, med en icke 100 procentig kropp, på 55.44, en stor besvikelse. Nu har jag sagt att kommer jag över 55 ska jag aldrig mer springa. Men så kan man kanske inte säga? Det är så mycket som ska klaffa in på tävlingsdagen. En god nattsömn. Bra och rätt intag av mat. En bra löparformsdag. Inte för mycket nerver. Att inte fokusera för mycket på alla andra, utan hitta sin egen takt och koppla bort resten. Det är lätt att gå ut för hårt i början, vilket för min del, bara bidrar med problem i slutet av loppet. Nu håller ni tummarna för mig att jag blir frisk och att jag vaknar upp på lördag med snabba och lätta ben!

Från frisk till sjuk på 30 minuter. Det var vad som hände med mitt tillstånd igår. Först kom frossan. Mina naglar blev blå. Och jag fick ont i hela kroppen. Ni vet känslan av att det gör ont bara av att någon petar på dig, en mycket obehaglig känsla. Jag bäddade ner mig i sängen vid halv tre tiden. Kom upp för att äta. Gick och la mig igen. Vaknade halv åtta. Åt igen och satt uppe några timmar. Sov sedan hela natten och vaknade vid halv nio på morgonen. Frisk (!?). Känner mig dock inte så alert att ett träningspass skulle kunna genomföras. Men absolut frisk nog att ta mig till jobb idag. Konstigt. Min självdiagnostik lutar åt någon form utav utmattningssyndrom, eller kanske bara ett slag av all allergi som invaderar min kropp. Träningspasset som genomfördes i fredags av mastodontart krävde nog lite lugn återhämtning, vilket min kropp inte har fått. Det kan också vara så psykologiskt att mitt första lopp väntar om en vecka. Det hände nämligen exakt samma sak när jag skulle springa Tjejmilen i somras. Blev sjuk en vecka innan, efter massor med tung träning. Startade trots att kroppen inte var 100 procentig, vilket resulterade i att jag inte sprang ett steg på 6 månader efter målgång. Jag har ju tävlat i orientering i hela mitt liv, så press, borde jag väl klara av? Som sagt detta är bara spekulationer. Men att bli sjuk såhär en vecka innan ett lopp, är ingen bra kombination. Jag hoppas på att känna mig frisk nog till att snöra på mig löparskorna i morgon, för min plan var att ta ut mig rejält nu måndag, tisdag, för att sedan vila mig i topp form tills på lördag.

Sitter och tittar på Humorgalan, för varenda unge. De meddelar just nu rekord i nya världsföräldrar. För mig är detta deltagande en självklarhet. Att vara med och kämpa för varenda unge, varje dag året runt, borde alla med en hundralapp över göra. Vad är hundra kronor? Det äckliga godiset du frossar i dig på fredagskvällen? Det onödiga du får med dig i matkassen? Istället kan din hundralapp vara avgörande för liv eller död. Din insats kan förändra barns liv. Du hjälper till att mänskliga rättigheter tillgodoses. Fördelen med att bli just världsförälder är att du inte bara hjälper ett enskilt barn, utan din insats går till alla barn  världen över som behöver hjälp. Tänk på att allt stort börjar med något litet, du kan göra större skillnad än du tror. Tillsammans kan vi ge varenda unge möjlighet att växa upp och leva ett värdigt liv. Vill du som jag bli världsförälder, klicka HÄR och var med och skapa en bättre och tryggare värld.

Valborg och firandet av sköna maj firades på Hamnkrogen i Skälderviken i goda vänners sällskap. Jag och Kim, Annika och lilla Lexia, Caroline, Helen, Anna och Roger, Sara och Henrik samt Anna och Tobias, avnjöt Hamnkrogens goda Valborgsbuffé. Ett gott och trevligt avslut på en lyckad dag.