Min finaste vän Sara är back in Änglahåla över helgen. Hon bor sedan en tid tillbaka i Stockholm, där hon gör karriär och lever loppan. Vi fann varandra på gymnasiet och har gjort tusen galenskaper ihop. Idag hade vi mysig lunch som istället blev en brunch på trevliga Vintage by Nina. Mitt nya favoritställe. Pratade igenom våra liv och uppdaterade varandra på de flesta planen. Mysigt.

Äntligen två dagars ledighet. Har varit mycket jobb den senaste tiden. Dagen började med lite städning i lägenheten, en god frukost och ett oinspirerat träningspass. Kände inte alls för att bege mig ut. Men på veckans schema stod fyra träningspass, och då jag bara avverkat två, så kändes det som ett nödvändigt ont. 10 km acceleration fick det bli. Uppjogg 3km och därefter 15 sek maxning var 3-4 min, nedjogg 2km. Allt som allt 10 km. Fick huvudvärk redan efter 500 meter. Kände mig sjuk och helt ur form typ hela rundan. Gjorde rejäla satsningar på ruscherna men för övrigt var det ren motionärslöpning mellan intervalltopparna. Ett trist pass som man bara vill skall ta slut.

Tid: 57:35
Distans: 10.00 km
Medeltempo: 5:41 min/km
Maxtempo: 3:26 min/km
Medelpuls: 161 slag/min
Kcal: 687

Efter mitt svettiga snabbdistanspass igår läste jag ut Sophie Kinsellas bok; Mina hemligheter. Mina grannar måste tro jag är knäpp för jag skrattade högt både en och två gånger. Stört skön bok. Känns helt tomt nu när boken är slut. Man liksom lever sig in i bokens värld och när boken slutar vill man bara läsa vidare och vidare. Man vill aldrig att den tar slut. Knäppt. Men jag fick släppa boken. Istället stod lunch på Vintage by Nina, tillsammans med Carin,  på schemat. Carin och jag lärde känna varandra på spanskkursen på Komvux. Vi var oöverträffliga (trodde vi) på spanska, och fläktade med armarna högt för att svara på alla frågor. Idag hade vi ett kärt återbesök, efter Carins halvår borta i USA. Innan hon åkte slog vi vad, om att Carin skulle träffa en amerikan, bli kär, och aldrig komma hem igen. Vem tror ni hade rätt???

Efter gårdagens träningsvila begav jag mig idag ut på ett välbehövligt snabbdistanspass. Snabbdistans tillhör inte mina favoriter, men dessvärre prio ett om man vill bli snabbare. Så dagens pass bestod av 3km lugn uppjogg, tre stegringslopp och snabb stretch. Benen kändes fortfarande lite stumma och sega, men uppvärmningstempot kändes någorlunda okej. Klockan nollställdes och 5 snabba kilometrar var vad som väntade med en måltid på 25 minuter. Man brukar säga att snabbdistans 5km plus en minut är din tävlingstid på milen. Mitt mål är ju som jag tidigare berättat, Sub 50, men jag vet att jag inte är där ännu. Jag har ju sprungit milen på 51:31 på träning så 25 minuter borde vara ett realistiskt mål. Från start fick jag kämpa. Vilken skillnad från måndagens feelgoodlöpning, där varje steg var så lätt, jämfört med idag, där varje steg liksom sved till i hela kroppen. Grisjobbigt, smärtsamt och förbannat plågsamt var varenda meter till dess att gps:en äntligen visade 5km. Mina tider slutade på; 5:13, 5:01, 5:04, 5:15 och 5:02, jag klarade alltså inte min måltid på 25 minuter, utan slutade istället på bittra 25:36. Suck. Fanns inte en chans att knappa in de där sista sekunderarna i slutet. Jag var totalt slutkörd. Slängde mig i diket och pusta ut innan jag sakta joggade hem 2,5km.

Känner att jag kommit in i ett riktigt läsmarathon, den ena boken efter den andra avverkas. Just nu skrattar jag högt till Sophie Kinsellas; Mina hemligheter. En riktigt njutbar chicklittbok. En bok som gör en glad. Perfekt sommarläsning. Läs den!

Inte kunde jag tro att jag skulle vakna upp till strålande blå himmel efter gårdagens höstliknande dag. Men som ordspråket säger, efter regn kommer solsken. Vaknade upp på ett strålande humör. Åt en stor frukost. Kanelgranola med vaniljyoghurt, en hemmagjord müsli som jag fick av fina Caroline igår, subsmacka, kaffe och juice. Lät maten smälta några minuter. Knäppte på mig vätskebältet och knöt på mig skorna. Planen var långpass à la långt. Typ 20 km. Tempot var planerat till långsamt. Ett njutbart pass, helt enkelt. Jag sprang längst havet. Totalt idylliskt. Fantastiskt vackert. Passerade Skälderviken, kom in i Skepparkroken och till Magnarps Strand. Här visade klockan exakt 10 km och det passade utmärkt att vända om. Möte den ena joggaren efter den andra. Trevligt. Hade ett jämt och behagligt tempo hela tiden. Ökade dock en aningens de sista tre kilometrarna för att inte spräcka två timmarsgränsen, men det gjorde jag ändå, med 33 sekunder. Strunt samma. Dagens siffror blev;

Tid: 02:00:33
Distans: 20.00 km
Medeltempo: 6:01 min/km
Medelpuls: 166 slag/min
Kcal: 1369

En utav de bästa fördelarna med att börja jobba, är att man träffar så många nya vänner. Caroline hade jag i och för sig träffat en gång tidigare via en annan vän, men jag tror aldrig vi hade börjat umgås om det inte vore för jobbet. Nu tränar vi ihop. Fikar ihop. Och nu har vi även parmiddag ihop. Så himla trevligt.

Även om bilden över huvudrätten saknas, tänkte jag bjuda på receptet, då det har frågats om det här på bloggen tidigare. Vi bjöd nämligen på vår godaste potatissallad. Till den använder jag mig av machésallad, rädisor, lättkokt färsk sparris och färsk broccoli. Jag kokar nypotatis och delar i halvor. River massor med västerbottenost och rör ihop med den varma potatisen, så att osten smälter. Saltar och pepprar. Voilá, och du har en smarrig somrig potatissallad. Till den serverades olika kalla såser och grillad fläskfilé och rishultskorv.

Till efterrätt blev det inte mindre än den fabulösa Pavlotårtan med lemon curd av herr Moberg. Smaskens gott, och vi sluka i oss hela tårtan.

Kvällen gick i ett nafs och vi hann knappt blinka innan den var slut. Det betyder att vi hade trevligare än trevligast. Ett bra slut på veckan som gav oss massor med ny energi för att avverka ytterligare än vecka på jobb. Nedräkningen till semestern har börjat. Tre veckor kvar. Fast man kanske inte kan börja nedräkningen så långt i förväg?

Kom iväg en halvtimme tidigare från jobbet. Jag och älsklingen åkte ut till Havsbadskjollan och hämtade pizza. De har för övrigt världens godaste pizzor där. Stenungsbakade. Mumsa sedan i oss en Goddag och en Kylling på balkongen. Så gott. Nu skall jag läsa ut Efterdyningar och sen skall vi gå bort och handla lösgodis och hyra film på Bogarts. Härlig och avslappnad lördagseftermiddag/kväll. Hoppas ni också får en härlig lördag. Kram!

Härliga fredag! Lyssnat på Brandi Carlile och läst Efterdyningar av Anita Shereve på balkongen. Boken handlar om ett sexuellt övergrepp på en internatskola. Hela akten videofilmas och sprids på skolan. Boken berättas i återblickar av de inblandade och deras anhöriga och vänner. Bilden av det inträffade förändras och det oförklarliga får sin förklaring. Det är en mycket bra bok som jag definitivt kan rekommendera att läsa. Den är svår att släppa och jag har nu sträckläst i två timmar. Inte många sidor kvar. Läs!

Min lediga eftermiddag har tillbringats åt planering av helgens middagsbjudning. Det lutar åt denhär smarriga tårtan från Mobergs kokbok. Pavlotårta med lemon curd. Mumma. Har gjort den en gång tidigare och den var helt magisk god. Älskar goda desserter.

Kan man äta en järnrikare kost (!?). Dagens lunch bestod av blodpudding, broccoli och jordgubbar. Allt för att upprätthålla en god järnbalans i kroppen. Duroferon behandlingen är i full gång. Jag har googlat runt en hel del på nätet gällande järn- och blodbrist hos löpare, och då blodvärdet är direkt relaterat till syreupptagningsförmågan, ger en brist en nedsatt prestationsförmåga. Jag har alltså en förbättrad prestationsförmåga att vänta. Eller rättare sagt, en återställd prestationsförmåga. På marathons hemsida läste jag om Gabriella Andersson, en framgångsrik löpare som man upptäckte hade en uttalad järnbristanemi för några år sedan. Hennes coach sa till henne att när hon fått ordning på sitt Hb-värde (blodvärde) kommer hon få en jättekick i syreupptagningsförmågan. Hon kommer få en effekt på sin löpning som om hon vore bloddopad. Efter den jobbiga och sega tiden med löpningen, kommer hon istället uppleva löpningen som att flyga. Hon kommer inte få problem med att springa tusingar under 4 minuter och långpassen kommer kännas som sköna utflykter. Jo man tackar.

Det tråkiga är att det kan ta flera månader att återställa balansen i kroppen. Tänk om känslan av att flyga fram hade upplevts på kommande Tjejmilen i Stockholm. Det hade varit drömmen. Synd att jag inte kollade upp mina värden tidigare. Men men, alltid lätt och vara efterklok. Hinner förhoppningsvis få ett lite bättre blodvärde innan den 5 september. Och min kropp verkar ju ha accepterat de låga värdena och presterat för fullt ändå. Min träning ger resultat fastän jag känt mig trött och seg.

Här är min fin fina sjal från Red and Green som jag köpte igår. Vit och blårandig. Helt magisk mjuk. Stor är den också. Känner på mig att denna sjal kommer användas flitigt framöver.

Torsdagskvällen slutade med en perfekt grillning av killarna. Färdigmarinerad fläskytterfilé med red hot chili, nypotatis, färsk sparris, kalla såser och grillad svamp och tomat. Mums. Jag älskar mat. Mysigt med grillning med fina vänner mitt i veckan.

o

Igår efter jobb möte jag upp Sofie för en tur mot Sköna ting och Pompir. Bostället Sköna Ting är en jättesöt inrednings- och trädgårdsbutik. Allt går i fin vintagestil. När vi flyttar till hus kommer jag shoppa mig fattig på detta underbara ställe. Gårdagens plan var att inhandla lite kryddor att ha på balkongen, såsom god timjan, persilja och basilika. Men den enda kryddan som fanns var citronmeliss, så jag får svänga förbi en annan dag och se om de fått in fler kryddor. Vi lulla omkring och fick massor med inspiration. Åkte vidare till Pompir, som är en märkesoutlet, med bland annat märken som Tommy Hilfiger, Esprit och Red and Green. Både jag och Sofie blev förälskade i en underbar sjal, som fick följa med hem. Bildbevis kommer senare. Då grabbarna skulle stå för kvällens grillning, tänkte vi dra ut på tiden och komma hem till ett dukat bord, så vi fortsatte färden mot Logan. Antik och kuriosa mitt ute på landet. Hittade jättefina trälådor att ha kryddor i. Köpte dem inte, ångrar mig lite idag. Det blev en trevlig liten tur sådär en torsdagskväll.

Efter det totala fiaskot med städningen var jag så arg. Gick runt i lägenheten och visste inte vart jag skulle bli av. Egentligen var jag både för hungrig och för trött för ett träningspass. Jag var så arg så jag nästan grät. Slängde på mig löparkläderna och stack ut. Tänkte att ett återhämtningsjogg vore lämpligt. Svettas bort aggressionerna liksom.  Efter 3km uppvärmning hade jag fortfarande massor med ilska i kroppen. Tänkte att tusingar står ju på veckans schema, så varför inte köra skiten ur benen. Satte av i hundra nittio. Kvavt och varmt var det ute. Svetten droppade. Vätskebältet hade jag som tur var fått med mig. Första tusingen gick på 4:50. Snabbt. Mitt mål med tusingarna är att hålla mig på 5:00 tempo, det vill säga mitt sub50 tempo på milen. Drack och flåsade på vilan. 1-2 minuter vila, sen var bara att ge allt igen. 4:47. Ännu snabbare. Kände mig nöjd. De resterande tusingarna sprangs på 4:48, 4:50 och slutligen 4:47. Bäst resultat hittills, inte en enda över 5:00. Tjoho. Bra träning ger resultat. I like

Tid: 58:51
Distans: 10.62 km
Medeltempo: 5:29 min/km
Medelpuls: 164 slag/min
Maxpuls: 184 slag/min
Kcal: 721

Heltidsjobbare som vi är, både jag och Kim, innebär att vi har väldigt lite ledighet. För att få ut så mycket kvalitetstid med varandra, samt egentid, har vi äntligen bestämt oss för att utnyttja rotavdraget, i form av städhjälp. Genom denna tjänst kan jag tillbringa min ibland enda lediga dag i veckan åt annat än att städa. Damm- och kvalsterallergisk som jag är, är jag i ständigt behov av att inte ha det för dammigt hemma. Jag hade igår, bokat in första städdagen. En professionell städerska skulle komma och städa lägenheten. Med fullförväntan gasade jag lite extra hem igår, för att öppna upp dörren till ett härligt nystädat hem. Men tji fick jag. Inte en doft av renlighet fanns. Jag drog fingret i fönsterkarmen och blev helt vit av damm. Fönsterputsningen var inte gjord, som enligt överenskommelse, jag hittade flera ytor som inte var avtorkade. Dammsugningen av soffan var inte gjord, som också var enligt överenskommelse. Ja, det var typ fel på allt. Om en människa hade kunnat explodera av ilska, hade jag varit uppdelad i miljontals delar nu. Förbannad till tusen. Ringde upp städbolaget på studs, som omedelbart kom över. Jag tror aldrig jag har klagat såhär mycket på en tjänst någonsin. Jag talade om att detta är en helt oacceptabel städning. Jag vill omedelbart bryta kontraktet. Kvittera tillbaka min nyckel. Och jag tänker inte betala en endaste krona för detta skämt till städning. Killen höll ju på att dö. Han höll ju såklart med om att städningen inte var vidare professionell gjord, inte så lacho, som han sa (!?). Idiot. Jag fick min nyckel tillbaka, blev lovad om att ingen faktura skulle komma och fick nöja mig med att sängen i alla fall blev bäddad. Trist. Så förbannat trist.

Jag har länge känt mig trött och hängig. Känt att något inte stämmer i kroppen. I förra veckan bokade jag in ett läkarbesök för att få stop på alla hypokondritankar som dykt upp. Läkaren undersökte min sköldkörtel, då ett av mina sjukdomspåhitt var struma. Men det trodde hon inte att det var. Min kroppsundersökning var utan anmärkning och jag fick ta de vanliga ”trötthetsblodproven”. Idag när jag kom hem från jobb, låg där ett kuvert i brevlådan. Jag rent ut sagt slet upp det. Järnbristanemi. Jag lider av järnbristanemi. Jag visste att det var något. Jag har alltså ett Hb på 109. På jobbet ger vi blod till patienter som har Hb under 100. Så, lågt, det är det.

Järnbrist påverka alla kroppens organ och ger både kroppsliga och psykiska symtom. Det är jätteläskigt när jag läser om det, för herregud, nästan allt stämmer in. Symtom kan exempelvis vara; blek hy, sprickor i mungiporna, håravfall, nedstämdhet, immun- och infektionsförsvaret försämras och trötthet. Hos individer som tränar hård är det dokumenterat att intensiv träning sänker blodvärdet, varför vet man inte säkert. Hos vuxna kvinnliga idrottare är järnbrist vanligt. Förklaringen är menstruation i samband med hård träning och järnfattig mat. Jag har tränat hårt senaste tiden. Har de senaste tre månaderna ätit mer som en vegetarian, då kött inte tillhör mina favoriter längre. Så det känns som en vettig förklaring till varför jag utvecklat järnbristanemi.

Det intressanta är hur mycket bättre jag kan bli konditionsmässigt med ett optimalt eller rättare sagt, normalt, blodvärde. Ett resultat av en studie av svenska damlandslaget där 60% led av järnbrist och där 30% utvecklat blodbrist, förbättrade sin kondition med 15% med hjälp utav järntabletter och rätt kost.

Jag skall nu börja äta järntabletter två gånger om dagen i en månad och sedan blir det uppföljning på Vårdcentralen. Järntabletter har trevliga biverkningar som illamående och förstoppning. Härligt värre. Köpte en kartong Movicol när jag ändå var på Apoteket.

Igår, måndag hade jag ledig dag. Sedan flera veckor tillbaka var Ven med tjejerna inbokat. Svårt att hitta en dag då alla är lediga när vi jobbar på samma jobb. Oturligt nog hade Sarah som är mammaledig råkat boka in sig på jobb för lite extra pengar, precis den här måndagen. Sarah, vi bokar snart in något nytt! Jag och de två Carolinorna hoppade i alla fall på färjan till Ven klockan tio igår för en heldag. Himlen visade ett lätt molntäcke men det var behagligt varmt ändå. Efter att har köat i hundra år i cykelkön, stod vi där med en tandem och en cykel med kärra. Ett, två och tre, sätt dig ner och börja trampa Nu, blev vårt signum. Det blev skrattanfall efter skrattanfall och en och annan incident med den där tandemcykeln. Så kul. Vi cykla nedåt mot Tycho Brahes pappersmölla, njöt av utsikten och kom in på kärleksstigen. Så vackert. Varför är man inte på Ven oftare. Magiskt. Efter vår lilla vända ner mot kusten var det dags att besöka dagens lunchställe, Pumpanscafé. Där åt vi indiskgryta och getostmacka. Fikan hade vi med oss, men när vi såg tårtorna kunde vi inte motstå. Det blev varsin morotskaka till oss alla. Mums. Cykelutflykten fortsatte ner mot kyrkobacken. Här visade sig Ven från sin bästa sida med klarblå himmel och gasande sol. Underbart. Vi hade det helt ljuvligt. Kameran gick varm, det blev dopp i det blå, frosseri på vattenmelon och många skratt. Klockan tickade på, ett gott tecken på att vi hade det bra. Vi hoppade upp på cyklarna igen och tog oss över till Norreborg. Här var det dags för att fika vår medhavda matsäck. Det snålades inte på kalorier den här dagen. Caroline hade bakat mumsiga kladdkakemuffins och vi proppade i oss gifflar och singoala. Som barn. Jordgubbssaft i färgade glass. Åh, så underbart. Verkligen en sådan kick i vardagen. Nu var det bara sista biten kvar innan vi var tillbaka där vi startade. Dagens avslutning skulle vara att äta Vens egna kulglass, men med besvikna axlar fick vi köpa varsin traditionell GB glass istället, då det bara fanns fyra konstiga Farmorssmaker att välja på. Men att utesluta glassen, det gick bara inte. Med en aningens solsting stegade vi sedan på färjan tillsammans och kunde alla instämma om att gårdagen var en sådan där dag man sent kommer att glömma. Tack sötaste tjejer för en alldeles underbar dag tillsammans.

Jag lever. Jag har bara jobbat väldigt mycket den senaste tiden och den lilla fritid som jag haft, har jag inte haft hjärta av att tillbringa med blogginlägg. Därav den extrema bloggtorka som varit här på bloggen. Men inget av betydelse har gått omärkt förbi, utan givetvis dokumenterats med min sprillans nya kamera, Canon G11: an, som jag för övrigt är helt kär i, för att vid ett senare tillfälle förgylla min blogg. Fredag, lördag och söndagskväll tillbringades på jobb. Varför inte vara social och umgås med finaste vännerna på förmiddagen då. I söndags hade vi godaste brunchen hemma hos oss, ute på balkongen. Jordgubbssmoothie, frallor, gott pålägg, kaffe, juicer, frukter och vetelängd. Det är väl inte tant och köpa vetelängd? Sjukt god, tant eller inte tant. Hur som helst var det en toppen start på dagen. Brunch hemma med vänner kan verkligen rekommenderas. Mycket trevligt.

Ja, äntligen har jag blivit med ny kamera. Hur länge har jag nu inte suktat efter en ny kamera. Velat mellan modeller. System- eller digitalkamera. Men efter många om och men stod Canons G11 som ensam vinnare. En digitalkamera som är så nära en systemkamera du kan komma. Liten, smidig och med kanon omdöme. När jag idag, efter flera veckors väntan, äntligen fick tummen loss och köra upp till on off, ja då har kameran utgått. Den skall inte tillverkas mer och skall istället ersättas av en annan modell. What (!?). Tankar av att leta upp en ny modell dök upp. Orkar inte. Utställningsexemplaret stod så fint kvar på hyllan och då tyckte jag, att den kan jag väl få köpa (?). Den säljs ju i vanliga fall inte då. Nähepp, men vad skall ni ha den till om den ändå skall utgå. Efter att den snälla säljaren gått och pratat med butikschefen och fick godkännande (!!!) om att sälja sista G11 till mig, så kom jag därifrån trots allt med en ny kamera. Flera tusenlappar fattigare, men glad över att fått ner priset eftersom den stått framme och dammat, och med ett dundrande leende. Här skall det fotas. Bildbevis kommer senare. Batteriet är just nu på uppladdning.

Igår var det dags för ett riktigt långpass tillsammans med turbotjejen, Caroline. Planen var Domsten tur och retur. Alltså ett rejält långpass på cirka 2 mil. Vädret var faktiskt helt optimalt för ett långpass. Med regn under dagen men uppklarnat under eftermiddagen med en massa moln som kom och gick över solen. Inte den här extrema hettan som tidigare dagar, utan mer lagom. Vätskebältena var givetvis påknäppta, fyllda med härligt vatten.  Vi sprang så pass långsamt att vi hela tiden kunde prata med varandra, ja vi praktiskt taget pratade oavbrutet i de två timmar som rundan tog. Vägen mot Domsteg avverkades kant i kant med havet. Fin utsikt och fina pampiga villor. Vi passerade Sofiero och mötes av en stor folksamling som väntade på att bli insläppta på kvällens konsert. Kilometrarna bara tickade på. 5 km blev 10 och tio km blev 15. Vi funderade på hur lång rundan skulle kunna bli. Kom in på strandpromenaden och ökade farten. Caroline liksom flyger fram. Jag får jobba något mer för att hålla samma fart. 18 km. 19 km. Nu gick det fort. 20 km. Stopp. Längdrekord på träning, jajamensan. Jag har bara en gång tidigare sprungit längre. Broloppet 21 km. Kändes riktigt skönt. Tempot har varit behagligt hela tiden och kroppen har aldrig behövt kämpa på med det där extra. Efter stretchingen doppade vi fötterna i havet och promenerade barfota hemåt.

Väl hemma hade Caroline planerat värsta festmåltiden. Efter att ha hinkat i oss vatten och saft började vi kocka. Jag började känna mig dålig. Det liksom bara kom över mig. Blev likblek i ansiktet. Fick gå och lägga mig på soffan. Jag kände mig bättre. Fortsatte kocka. Det kom över mig igen. Gick och la mig på soffan, igen. Visste inte om jag skulle kräkas eller svimma. Jag började kallsvettas och dendär hemska känslan av att spy vällde över mig. Tog mig till toaletten och hann inte tänka förrän jag hängde över toaletten. Jaha, då vet man hur det känns att få vätskebrist. Fy fan vad obehagligt. Mådde hur som helst bättre nu och aptiten tog över kroppen. Vi fyllde våra magar med en fläskfilégryta fullproppad med smarriga saker som serverades med pasta. Till dessert bjöd Caroline på godaste ananaspajen med vaniljglass, som jag definitivt måste kopiera receptet på. Förutom min lilla svacka så var det en toppenkväll i bästa sällskapet.

Tid: 02:00:47
Distans: 20.01 km
Medeltempo: 6:02 min/km
Medelpuls: 159 slag/min
Kcal: 1370

Härligt att se att min puls hållit sig relativt låg. Det som förvirrar mig är antalet förbrända kalorier, som på min kära Garmin verkar regleras efter hur lång distans jag springer, vilket ju är fel. Hur mycket man förbränner måste väl ändå spegla pulsen (!?). Caroline sprang med endast pulsklockan och fick uppmätt 1700 kalorier som förbränning. Och det känns som om vi borde ha förbränt mer likvärdigt. Skumt. Jag får helt enkelt ta och läsa igenom instruktionsboken igen för att få rättsida på problemet.

Igår var det dags för benen att komma ut på en återhämtningsrunda efter den enorma kraftansträngningen kroppen fick genomlida förra lördagen. Termometern visade 30 grader och på himlen syntes inte ett moln. Trots hettan kändes det bra. Musklerna mjukna upp fort. Värmen störde mig inte, jag sprang ju i ett sådant behagligt lugnt tempo. Jag hade dock känningar i mitt vänstra knä under första kilometern, plus att det stråla upp i låret. Skumt. Men det försvann efter en stund. Efteråt körde jag två set magövningar och sedan en lång stretch. Skönt.

Tid: 50:53
Distans: 8:27 km
Medeltempo: 6:09 min/km
Medelpuls: 154 slag/min
Kcal: 568

Sedan var det bara att hoppa in i duschen för en timme senare knackade kvällens middagsgäster på dörren. Vi bjöd på godaste potatissalladen med västerbottenost och grillad fläskfilé och rishultskorv. Underbart gott. Ett glas vin till det och kvällen kunde inte bli bättre.

Idag vaknade jag, på min enda lediga dag, till regn (!?). Tycker livet är liiite orättvist.

Vilken hetta. Det är hot, hot, hot här nere i Skåne nu. Igår, söndag var första heldagen tillsammans med älsklingen på såå länge. Vi spenderade hela dagen tillsammans. Mysigt. Först blev det stranden i tre timmar. Sen fick Kim solsting och var uttråkad. Vi begav oss istället till Lillaro. Skånes mysigaste café, alla kategorier. Det är ett litet sött café ute vid Lilla Hult, efter Vejbystrand. Hembakat och massor med goda drycker. Man sitter sedan i den fantastiska trädgården och fikar. Under det gamla äppleträdet, bredvid kursbärsbusken eller jämte smultronen. Ja, det är helt obeskrivligt mysigt. Jag åt en krusbärspaj med marängöverdrag. Mums. Hemma grillade vi sedan hemmalagade hamburgare med remouladsås. En perfekt söndag.

Idag är det måndag och nya tag. Efter en svettig natt och ett lika svettigt arbetspass, ligger jag nu helt utslagen i soffan. Värmen tar alla krafter. På träningsfronten väntar ett, kanske två lätta återhämtningspass och ett långpass.

Dagen slutade inte efter målgång. Vi har ju som jag tidigare nämnt haft 12 dagar utan vare sig godis, kakor eller glass. Men efter målgång var det slut på plågan. Vi åt det efterlängtade kexchokladet, men ingen av oss tyckte nog det var sådär gott som vi hoppats på. Värmen och utmattningen gjorde nog en hel del i den uppfattningen. Vi begav oss till simstadion, där omklädningen var. Den gigantiska utomhuspolen såg minst sagt lockande ut. Vi var tvungna att doppa våra värma kroppar. Fantastiskt skönt. Efter det letade vi upp Ica Kvantum, en utav de bästa Ica affärerna jag besökt, för att inhandla kvällens picknick. Den dukade vi senare upp vid havet under en klarblå himmel. Det var kyckling, potatisgratäng, pastasallad, bröd, brieost, vindruvor, blåbär, saffransås, bearnesås, tzatziki, kakor och vitamindryck. Underbart gott. Våra magar blev tråkigt nog mätta alldeles för fort. Vilade våra trötta kroppar och njöt över en fantastisk dag. En helt underbar dag, från början till slut, med en fantastisk vän.

35 grader varmt och olidligt är dagens sammanfattade ord. Klockan tio hämtade Caroline mig och vi styrde bilen upp mot Varberg och Varbergsloppet. Solen gasade. Termometern visade 29 grader och klockan var bara tio. Vi anlände och hämtade ut nummerlappen och fick varsin snygg t-shirt. Hittade en solig (???) plats och slog oss ner. Två timmar till start. Vi åt vår medhavda matsäck och slappade lite till. Kom på att det var kanske ingen höjdaridé att sitta i solen och försökte leta upp någon skuggig plats. Det fick bli bakom toaletterna. Detta kom vi på när det var 10 minuter kvar till uppvärmning. Joggade två varv, 2km, runt fästningen och svetten droppade, överallt. Ställde mig i toakön. Det pratades om att man fick räkna med 2-3 minuter extra på sin miltid på grund utav värmen. Fan tänkte jag, jag ska ju persa. Tänkte inte mer på det. Drack sista klunken vatten. Intog en bra position i startfållan. 1100 löpare. Nervositeten sprudlade. Hade puls på 140. Vi önskade varandra lycka till och att hålla huvudet kallt i värmen. Startskotten gick och Garmin klickades igång. Det var lite trångt i starten men jag fick snabbt in ett bra flyt. Första kilometern kändes bra, 5:17 min/km. Sen kom värsta backen, fick sakta in rejält, blev helt slut. Den andra gick på 5:30. Suck. Försökte trycka på men det gick hela tiden svagt uppför. Man fick inte ett steg grattis. Det var bara att kämpa. Bita i. Hela, hela tiden. I centrum trängdes man om skuggan som affärerna gav. Svetten bara rann. Efter 4 kilometer var första vätskekontrollen. Jag slängde en hel mugg i huvudet. Skönt. Fram hit hade det typ bara varit svagt uppför och tiden såg inte bra ut. Äntligen kom lite nedför. Fick därefter 3 lite lättare och därmed bättre kilometertider, 5:08, 512 och 5:11 min/km. Men sen kom de där förbaskade backarna igen. Inga branta. Utan de värsta tänkbara, långa sega backjävlar. Nu var jag galet trött. Tappa gnistan utav att inte vara mentalt förberedd på så mycket uppför. Måste verkligen ta tag i uppförslöpning som nästa projekt. Banan var fantastisk fin. Fyren var i sikte nu. Men vem bryr sig om utsikten när man bara vill komma i mål. Bit ihop. Kämpa nu sista biten, tänkte jag för mig själv. Siktade in mig på ryggar längre fram som jag lovade mig själv att inte släppa. Men kroppen orkade inte. Sista kilometern fick jag lite extra kraft och fick till och med in en snygg spurt. Yes, jag var i mål. Suck och skit med tiden 53:12. Officiell tid 53:13. Men det är väl bara att acceptera att värmen och backarna stal för mycket kraft idag. Det blev inget personbästa för min del. Lite trist. Men med facit i hand så var det en alldeles för tuff dag för den där extra prestationen. Så istället accepterar jag min långsamma tid och njuter av att jag faktiskt kom i mål på dagens lopp. För det var det inte alla som gjorde.

Tid: 53:12
Distans: 10.03 km
Medeltempo: 5:15 min/km
Maxtempo: 3:57 min/km
Medelpuls: 181 slag/min
Maxpuls: 191 slag/min
Kcal: 680

Tisdagskvällen avslutades med att vi mötte upp finaste paret Maggi och Sebastian på Vintage by Nina. Där avnjöt vi varsin minst sagt spännande portion. Jag och Sebastian valde tapas tallriken, som jag varmt kan rekommendera. Kim gick loss på burgaren och Maggi på vegopajen. Vi var alla mer än nöjda. Igår invigde restaurangen dessutom sin uteservering, men vi valde att sitta inomhus på grund utav lite moln och vind. En toppen restaurang med både lunch och kvällsmeny som är väl värt ett besök.

I förrgår var det måndag och ny start för ännu en ny vecka. Det är ju som sagt det omtalade Varbergsloppet på lördag, vilket innebär uppladdning och återhämtningsvecka på träningsfronten. Då söndag- till måndagsnatten resulterade i en extremt dålig nattsömn, var jag tvungen att utesluta träningspasset efter jobb i måndags. Tanken är ju som jag tidigare gjort, att köra hårt måndag tisdag, för att sedan vila mig i toppform till helgens lopp. Sov som en prinsessa natten till tisdag och stack iväg på mitt tänkta 10 km accelerationspass direkt efter jobb. 2 kilometer uppjogg, därefter kortare accelerationssträckor i snabbt tempo var tredje till fjärde minut. Första kilometern gick i mitt vanliga uppjoggningstempo, det vill säga 5:40 min/km tempo. Den andra gick betydligt snabbare, 5:17, tänkte oj, jag kanske ska försöka mig på ett acceleration/snabbdistanspass istället med satsning på min miltid (!?). Sen gick det av bara farten. Den ena kilometern efter den andra. Körde accelerationer i varierande distanser, fick upp pulsen rejält, men kände ändå att det gick lätt att återhämta sig efter varje intervall. Hela tiden utan att stanna eller komma ner i för långsamt vilotempo. Efter 7 kilometer började det kännas hårt. Fick jobba rejält med mitt pannben. Såg ju att tiden var minst sagt skaplig. Kämpade på. Rabblade mina mantran. När det var 500 meter kvar till den magiska 10 kilometers gränsen lade jag in fyrans växel med en mastodont spurt. Mjölksyran sprutade ur öronen. Tröttheten sprängde i benen. Fan, vad 500 meter är långt. Gränsen närmade sig. Stoppade klockan. 51:31. Lycka. Personbästa på milen på träning. Helt otroligt. Och första kilometern i uppvärmningstempo (!). Andra kilometern räknar jag inte till uppvärmning, då den gick relativt fort. Och sedan intervalltopparna där pulsen fick arbeta. Undrar om jag hade kunnat köra fortare utan pulstopparna? Mina kilometertider låg mellan 4:49 – 5:17 min/km. Är så galet nöjd. Återhämtar mig i sittandeställning i flera minuter. Joggar hemåt i lugnt tempo med ett leende på läpparna. På lördag gäller det.

Tid: 01:01:22
Distans: 11:54 km
Medeltempo: 5:19 min/km
Maxtempo: 3:43 min/km
Medelpuls: 171 slag/min¨
Maxpuls: 188 slag/min
Kcal: 791

Det har rått total bloggtorka här på bloggen, då jag har spenderat hela härliga helgen på mitt kära arbete. Här kommer en liten sammanfattning på vad jag har roat mig med mellan jobbvarven. I fredagskväll var vi som sagt hos kusinerna Emil och Andreas. Det bjöds som vanligt på supergod mat. Denhär gången blev det fläskfilé med ugnsrostade nypotatisar, diverse såser och sallad. Jag har ju som jag tidigare nämnt, gett mig in på några sockerfria dagar, tillsammans med min vän och kollega, Caroline. Detta fick jag bittert ångra när den tokgoda tårtan från förra årets succé bilaga av buffé, serverades. Marängtårta med chokladkräm, toppat med hallongrädde och massvis med bär. Ångest de luxe. Alla bara åt och åt. Tog typ fyra portioner var. Sa hur gott det var. Jag satt med några stackars kala bär. Usch, vad hemskt det var. Men i efterhand är jag nöjd att jag var stark som stod emot. Det går inte och fuska här inte. Hade känts så fel nästa lördag när vi skulle fira efter loppet. Starkt jobbat. Förutom att stoppa i oss läckerheter blev det tidslinjen spelet. En mycket trevlig kväll.

I lördags när jag vaknade var det 30 grader, klarblå himmel och helt underbart. Jag och älsklingen inhandlade världens lyxfrukost. Frallor, tekakor, skinka, korv, ost, fikonmarmelad, räkröra, juicer, bär och lite till. Satte oss på balkongen och bara njöt. Åt och åt tills vi var så mätta att vi var tvungna att lägga oss ner. Vilan varade dock  inte allt för länge. Klockan ringde och arbetet kallade.

Idag söndag, ringde klockan oförskämt tidigt. Strax efter fem. Nu är jag åter hemma och skall njuta lite av söndagskvällen. Först gräsklippning hemma hos Nina. Ser ut som om Kim tycker det är en rolig leksak. Sen blir det mumsig middag i form utav currydoftad potatissallad med barbecuebiffar. Mums.  

Efter dagens fartpass gick jag och Caroline ner på stan för att ladda upp kroppens energidepåer. Det blev dagens husmans på Thorstens, fläskytterfilé med stekt potatis. En enorm salladstallrik till förrätt blev det också. Så otroligt gott och äta efter tuff träning. Vi tog en sväng på stan och kikade i lite butiker. Hittade en blus som var intressant. Inte lika intressant för plånboken dock. Inhandlade presenter till kvällens middagsbjudning. Efter en stund fick både tryckande huvudvärk. Säkert en kombination av det tuffa passet och den tryckande åskvärmen. Vi inhandlade dryck och frukt och satte oss nere vid ån och pusta ut. Njöt av sommaren och att vara lediga. Caroline har i och för sig natten på jobb framför sig. Men lediga för stunden i alla fall. En mysig dag som säkert också får ett lika bra slut. Kvällen skall spenderas i Hässleholm hos kusinerna Emil och Andreas.

Veckans tempopass, check på den. Oj, vilket jobbigt pass jag och Caroline genomförde i morse. 10 x 400 meter på bana. Stekande sol var det också. Vi började med lite lättsam uppvärmning. 2 km. Runt, runt och runt. Snabb stretch och sen var det bara att bita ihop och hålla de negativa tankarna långt, långt borta. Snabbt skulle det gå. Så snabbt att man klarar av att hålla samma höga tempo hela rundan, utan att behöva ge vika mot slutet. För då har det gått för snabbt. Det var lite svårt att hitta rätt tempo i början. Jag har aldrig tidigare sprungit denna typ av intervall och det är lätt att man springer på för snabbt i början. 400 meter är trots allt en ganska lång distans att pressa sig i, i ett högt tempo. Mellan varven hade vi 1 minuts vila. Halva minuten med huvudet mellan benen och de resterande åt att klunka vatten och samla in ny energi. Efter sjunde varvet var jag typ dödens trött. Vi peppade varandra och klappade oss själva på axeln. Vi är så galet grymma. Pepp pepp och de resterande varven blev avklarade de också. Vi pusta ut i gräset och tvingade iväg benen på den viktiga nedjoggningen. En aningens psykiskt jobbigt att varva ner minst 2km på en 400 meters bana. Så vi myglade på något varv och satte oss ner i gräset och stretcha ut våra löparmuskler istället. Ett jätteroligt pass. Flera pluspoäng om man är två. Alltid lättare att springa kvalitetspass med en peppande vän.

Jag har ju fortfarande inte tagit mig tiden att lära mig att programmera in mina intervallpass i klockan, vilket gör att jag bara kan rapportera mina tempotider på kilometrarna. Men då klockan stängdes av under vilan så stämmer i alla fall de överens. Tiderna blev 3:55, 3:59, 4:08 och 4:15. Det ger en snitt varvtid på cirka 90 sekunder med plus minus 10 sekunder kanske. Är mycket nöjd. Känns i kroppen att jag verkligen tog ut mig under dagens pass. Skönt. Nu återstår det att se om de senaste veckornas träning gett något resultat på den kommande tävlingen. Spännande.