Igår sprang jag mitt första löppass som inte kommer publiceras här på bloggen. Passet var tänkt som ett snabbdistanspass på 5km inklusive upp och nedjogg. Redan efter uppvärmningen kände jag att det inte kändes bra. Men tänkte köra på så länge det gick. Första kilometern avverkades på 4:58. Andra på 5:02. Sedan var det som att springa in i en vägg. All energi och krut var som bortblåst. Kroppen totalvägra att pressa sig något mer. Jag fick helt enkelt ta svansen mellan benen och jogga hemåt. Det är svårt att sätta finger på vad det är som känns fel, men det är en seghet och en konstant trötthet som infinner sig i kroppen så fort jag skall prestera. Jag har haft en lång period utav kvalitetspass när det gäller löpning, så det är inte alls omöjligt att det är någon form utav överträningssyndrom. Min kropp skulle nog må bra utav en period utav lågpulslöpning samt alternativ träning. Hela den här löphysterin med höghus av motivation, finns liksom inte längre kvar. Och hur kul är det när det vankas Tjejmilen i Stockholm nu på söndag. Att åka upp och springa på halvfart känns inte direkt lockande, tävlingsmänniska som jag är. Och det är viktigt att lyssna på kroppens signaler. Så idag efter jobbet tänkte jag försöka mig på en kortare runda, bara för att känna efter hur kroppen reagerar, och för att utesluta att det inte är en förkylning som lurar i kroppen, fastän jag inte känner mig just förkyld. Jag var observant på min puls, för att inte riskera att pressa kroppen, utan bara springa så det kändes behagligt, hela tiden. Vädret doftade höst och solen värmde sådär lagom skönt. En riktig härlig sensommar dag. Min puls höll sig oförskämt lågt, med en medelpuls på 155 slag/min, vilket inte alls speglare någon förkylning i kroppen utan snarare ger en bild utav en avsevärt förbättrad kondition, och det är ju ett gott tecken. Jag sprang i ett relativt jämt tempo hela vägen, medeltempo för att vara jag, inte snabbt men inte heller så långsamt för att klassa rundan som ett återhämtningspass. Jag är glad för att jag gav mig ut trots bristande motivation precis innan.

Tid: 43:35
Distans: 7.63 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Maxtempo: 2:56 min/km
Medelpuls: 155 slag/min
Maxpuls: 166 slag/min
Kcal: 518

Det råder bebisyra i vår bekantskapskrets. Hela två små underverk har ploppat ut den senaste veckan. Igår besökte vi vårt kompispar Sofie och Fredrik som fått en liten son. Han skall heta Max och är såå fantastiskt söt. Tänk att vi människor kan skapa dessa små liv, vilket mirakel. Jag fullkomligt älskar bebisar och kan sitta och gulla med dem i timtal. Fast man får ganska ont i armen efter några timmar med statisk träning genom att hålla den ena armen blixt stilla rätt ut i luften. Både Sofie och Fredrik har kommit in i sina roller som om de aldrig gjort något annat än att vara föräldrar. Vi människor är väl skapta till att föra liv vidare så när man väl står där med en bebis, faller sig allt naturligt. Härligt och se. Vi hade en jättemysig kväll med mycket prat och god mat. Det var dessutom min och Kims sista dag på semestern. Fast så skönt, ingen utav oss hade det minsta jobbångest. Ganska skönt att komma tillbaka till vardagsrutinerna, fastän man bara haft semester i två veckor.

Lagom till kvällen hade alla moln behagat att försvinna. Vi dukade upp kvällens mat på uteplatsen. Krabbklor och räkor, i mängder. Vi blev introducerade i hur man bäst knackar loss det bästa köttet ut klon, och sen var det bara att knacka loss och fylla smörgåsen. Ljuvligt gott. Räkorna var otroliga. Efter maten tog Tronna fram sin gitarr och spelade medans vi andra lekte kör. Haha. Väldigt charmerande röster vi äger. Killarna drog senare in till stan, och gjorde Stavanger osäkert. De gick i den mörka tunneln. Läskigt. Jag och Peggy fastnade framför singstar och skrek oss hesa till långt in på natten. Vi skrattade så vi grät när vi lyssnade av alla låtar vi joddlat oss igenom. Vi hade så lika sångröster (!?) att man knappt hörde skillnad på oss. Vi fick en supermysig tjejkväll. Killarna hade säkert lika trevligt, dock inte dagen efter.

Dag 3 i Stavanger fick tyvärr inte några bilder avtryckta. Killarna var ju som nämnt ovan, lite sega. Jag och Peggy tog en kort promenad med Zamba och tog en sväng till ett köpcentrum. Vi åt bakismat, läs pizza, till lunch och till kvällsmat åt vi vuxenmat i form utav söndagskalkon med sås och potatis. Smaskens gott. Innan läggdags hann vi med att se en riktigt dålig klichéfilm, de code, tror jag den hette. Se den inte.

Dag 4 och lika med hemresa. 12 timmar i bilen var vad som väntade. Segt. Vi kramades hejdå och lovade varandra att ses oftare. Vilka dagar vi har haft. Jättemysigt och såå kul. Peggy och Tronna är fantastiska människor och vi är så tacksamma för all gästvänlighet. Jag och Kim tackar för 5 helt fantastiska dagar.

Dag 2 i Stavanger och vi vaknade till en blå himmel, eller mestadels sol, en del moln envisades med att täcka solens värmande strålar från och till. Idag var det strosning i centrum som gällde. Självklart hade jag och Peggy beställt lyxtaxi in till staden, med Snäckan. Snäckan är Tronnas lilla söta båt. Så han och Kim körde glatt iväg och hämtade båten, medans jag och Peggy bara tog några steg ned till bryggan där de bor, och hoppade i båten. Vi guppade runt en tur och kollade på den magnifika utsikten, innan vi parkerade båten mitt i centrum. Vi började med att strosa i gamla stan. Så vackert. Kameran gick varm. Alla hus i vitt, med olika fina gamla dörrar och andra fina detaljer. Om vi någon gång får för oss att flytta ifrån Sverige, är Stavanger ett självklart val. Efter den fina sightseeingen var det dags för lunch. Tronna tipsade om en vegansk restaurang, då han själv är vegetarian. Här använde man bara organiska råvaror. Jag valde en rödbetssallad som var helt underbart god. Önskar det fanns en sådan restaurang hemma. Efter lunchen blev det lite shopping, jag handlade dock ingenting. Tokdyrt i Norge ju. Men titta går ju fint. Mysig dag.

På dagens schema stod det trekking till Preikestolen. Preikestolen är en klippavsats som sträcker sig 630 meter över havet och är utav Stavangers attraktivaste sevärdheter. Vägen dit är bland stock och sten och tar cirka två timmar. Det går upp och det går ner. Det är platta stenar och ganska behagligt. Det är spetsiga stenar, brant uppför eller nedför, du har ett stup en halvmeter bredvid dig, och det är mindre roligt. Pulsen fick sig en känga lite här och där. Men vyerna vi såg, går inte att göra rättvisa på fotografierna. Det var hundra gånger vackrare. Helt fantastiskt på visa ställen. Luften var så fräsch att andas in. Man kände sig så nyttig. En utflykt helt i min smak. Kim hade det värre, höjdrädd som han är. Faktiskt hans värsta rädsla. Han fick tyvärr avvika från gruppen och vänta in oss på en stubbe. Men jag förstår honom, det var ganska så läskigt på sina ställen.

På vägen upp blev det mycket posingbilder på diverse stenblock. När vi väl hittade den perfekta vyn, blev den genast snodd. Kim fick agera fotograf. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig under färden. Vi fick uppleva både sol, moln, dimma och regn. Tur vi var klädda för trekking (läs Tronna och Peggy). På bilden där ni ser Tronna hjälpa Peggy nedför värsta stenklippan, där var jag så jädrans rädd. Det var ett stort glapp och flera meter fritt ner. Hoppade rätt i en vattenpöl och plaskade ner hela Tronnas byxor. Ha, efteråt var det kul, men usch inte när man stod där på klippan.

På vägen upp blev det mycket posingbilder på diverse stenblock. När vi väl hittade den perfekta vyn, blev den genast snodd. Kim fick agera fotograf. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig under färden. Vi fick uppleva både sol, moln, dimma och regn. Tur vi var klädda för trekking (läs Tronna och Peggy). På bilden där ni ser Tronna hjälpa Peggy nedför värsta stenklippan, där var jag så jädrans rädd. Det var ett stort glapp och flera meter fritt ner. Hoppade rätt i en vattenpöl och plaskade ner hela Tronnas byxor. Ha, efteråt var det kul, men usch inte när man stod där på klippan.

Nu började vi närma oss Preikestolen. Usch, vad högt uppe vi var. Svindel, jo men visst. Vi slickade våra kroppar längst klippväggarna. Regnet började såklart falla. Blöt, halt och nervositet är lika med ingen bra kombination. Det var bara att ta långa djupa andetag och tänka att, kan alla andra, utan att trilla ner, kan jag också. När vi googlat hemma på bilder från Preikestolen ligger det idioter med näsan ut över stupet. Inte en chans att jag skulle göra det. Men ni ser hur nära jag var. Synd bara på dimman. Fotografierna gjorde inte sig så bra. Det blev ett snabbt besök på klippavsatsen. Dels tyckte vi synd om Kim, men sen blev vi kalla så fort vi stod stilla. Jobbigt med trekking. Färden ner gick betydligt fortare. Magarna kurrade. Knäna ömmade. Men gud vad stolta vi var. Vilken utflykt. Den kan vi helt klart leva på länge. Men den största elogen får Peggys hund, Zamba, som gick hela vägen upp till Priekestolen och tillbaka igen, på sina 10 centimeter ben. Mycket imponerande.

Tidigt i onsdagsmorse åkte jag och Kim till Stavanger där vi skulle besöka Peggy och Tronna. 12-13 timmars bilfärd. I Stavanger väntade tre hela dagar tillsammans med barndomsvännen och hennes numera make, Trond Eirik. Norge är ett mycket fint land. Ett rikt land. Men när det kommer till trafik och vägar, ja då är de faktiskt så nära ett U-land man kan komma. 50, 60, 70 och 80 vägar i princip hela Norge. På kortare sträckor får man köra i 90 och då jublar man. Det tar liksom en evighet. Känslan av att man är ute och söndagskör med farfar, infinner sig hela tiden. Och den känslan i 8 timmar på Norska vägar, gör att man får liite kli i kroppen. Men fint är det. Fantastiskt fint. Fina, välbevarade hus. Väldigt pittoreskt. Efter en heldag i bilen, var vi äntligen framme. Förra året köpte Peggy och Tronna världens finaste 30tals hus med liggande träpanel med skiffertak. Inredningen går i vintage rätt igenom. Peggy har verkligen lagt ner en tanke bakom varje detalj i huset. Såå fint. Vi åt paj och satt uppe och snackade till långt in på natten.

Hemma! Vi har bara varit borta ett dygn, men känns så mycket längre. Vi har tillbringat en natt och två dagar nere i Ystad, på Ystad Saltsjöbad. Ett gudomligt fint spahotell som ligger precis intill vattnet. När vi kom ner började vi med att se staden, vi hade hört så mycket gott om den. Så fina byggnader och gamla hus överallt. Vackert. Åt en lunch. Regnet började smattra och höststormen började dra in över havet. Kändes helt okej att checka in på hotellet och lämna blåsten utanför. Vi byte tajta jeans mot goa morgonrockar och vita tofflor. Lufsade bort till spaet där vi simmade, badade bubbelpool, bastade och läste i sköna sängar. Härligt.

På kvällen avnjöt vi varsin god trerättersmiddag. Helt fantastiskt gott. Vi blev hur mätta som helst. Miljöerna var jättefina. Måste lära mig ta bra bilder i mörker, de jag knäppte av blev katastrofala.

Det enda som gick fel under vår vistelse i Ystad, var min sömn. Jag har jättestora problem med att sova borta. Och jag kunde bara inte somna, fastän jag var hur trött som helst. Fick trots allt några timmars sömn, men var inte fit for fight på morgonen direkt. Strunt samma. Nu var det dags för frukostbuffén, det vi båda längtat efter. Och efter gårdagens matupplevelse kunde vi ju bara vänta oss en fantastisk frukost. Vi blev inte besvikna. Jag hade kunnat sitta där i matsalen hela dagen och äta frukostbuffé. Ah, så gott. Älskar frukost.

Stormen härjade fortfarande utanför, men regnet hade i alla fall avtagit. Vi begav oss ut på en liten promenad och knäppte av några fina kort. Det gick en löparstig precis intill havet och jag bara kände känslan av att morgonjogga där. Underbart.

Bor man på en spaanläggning måste man givetvis boka in massage. Klassisk massage var vad som väntade mig. Tydligen så är jag helt snedbelastad i ryggen på min vänstra sida, vilket resulterade i ganska mycket smärta på sina ställen. Sådär ont-skönt ni vet. Trots lite smärta så var detta nog bland den skönaste massagen jag fått. Kände mig helt groggy efteråt. Helt klart värt varenda krona. Med massagen så avrundade vi också denna lilla weekend. En mysig upplevelse och ett skönt avbrott i vardagen. Jag hoppas vi kommer besöka Saltsjöbadet igen.

Vaknade till blå himmel och sol (!). Äntligen lite sommarkänsla. Startade denna måndag med tusingar. 5 X 1000 meter med 1 minuts ståvila. Gårdagens långpass satt kvar i benen. Lyckades skaka av mig det mesta av mjölksyran och betongbenen under den 3km långa uppjoggen. Tusingar är lika med smärta. Det skall kännas. Mjölksyran skall spruta. Farten skall hållas uppe i alla 1000 metrarna. Kroknar man mot slutet, har man hållit fel fart. Jag har alltid svårt att hitta en jämn lagom fart. Tittar på klockan och den visar 4:18, två sekunder senare 4:45. Mycket pendlande för min del. Målet är som alltid, ingen tusing över 5:00 min/km. Klockade tusingarna på 4:45, 4:37, 4:43, 4:40 och 4:52. Tjohoo, formen är tillbaka. Kändes riktigt bra idag. Kul. Min puls var inte ens uppe på max (cirka 194-196 slag/min) utan visade maxpuls på 188 slag/min på dagens pass.

Nu drar jag och älsklingen till Ystad saltsjöbad. Där skall vi koppla av, njuta av spa, få massage, promenera på stranden, strosa i Ystad centrum, äta tre rätters middag och bara njuta, njuta och njuta.

Söndagskvällen avslutades hemma hos finaste Sofie och Fredrik. Där bjöds vi på godaste grillningen och Fredriks specialare till dessert, hårdvispad, fryst vaniljsås med dajmkulor. Mums, så gott. Vi alla väntar, kanske allra mest Sofie, på att deras lilla underverk skall ploppa ut. Spännande och helt fantastiskt kul. Vi tittade på Brothers, ett triangeldrama, som var helt klart sevärd.

Solen i ögonen. En kopp kaffe. Semester när den är som bäst! Nu, till Sofie och Fredrik.

Då vi både varit ute och förbränt en hel del kalorier var vi värda något riktigt gott. Vi gasade iväg mot Båstad och Sands brunch. Men där fick vi bli besvikna. Sand höll stängt (!?). Vilken tur att grannrestaurangen Tapas också serverade brunch. Nytt ställe. Nya smaker. Inte så mycket att välja på, men vi blev båda glatt överraskade, för det var såå gott. Få alternativ, men med mycket hög standard. Vi gick flera runder, fastän vi egentligen blev mätta på första. Avslutade med amerikanska plättar med diverse kaloribombtillbehör. Mums. Himlen började spricka upp och vi funderade på att ta en promenad längs vattnet, men jag var så mätt och trött att jag knappt orkade röra mig. Fick bli promenad mot bilen istället. Mysig söndag.

Söndag och halvägs in i semestern. Startade dagen med ett skönt långpass. Fick ge vika för den fantastiska havsrundan då vinden yrde och himlen såg ut att släppa igenom regnet när som. Virade omkring på typ alla stigar nere i Kronoskogen istället. Träffade på Kim, pussades, och hoppades på ytterligare en träff, men han var för snabb, eller jag för långsam (!?). Tanken var ju 20km, men kände mig rätt mör i kroppen och fantasin dalade i att hitta mer distans så allt som allt blev det 18km, inte fy skam det heller. Pulsen tickade på sådär lagom behagligt som den brukar göra på långpass. Ett kul pass med både asfalt, fina stigar, kringelikrokstigar, stubbar och sten.

Distans: 18km
Tid: 01:47:39
Medeltempo: 5:58 min/km
Medelpuls: 167 slag/min
Maxpuls: 179 slag/min
Kcal: 1233

Får passa på att hylla min barndomsvän Maria, som satte personbästa på milen igår på Midnattsloppet i Göteborg. Hon spurtade i mål på 48:56 min. Så grymt duktig!

Efter flera dagars löpvila kände jag att det var dags att ge sig ut och testa formen igen. Tanken var 5km snabbdistans. Började med 2km lugn uppjogg. När jag skulle nollställa klockan inför starten, för att få en bättre överblick över tiden, ja då har Garmin dött. Batteriet är helt urladdat. Har aldrig tidigare hänt. Jag laddar alltid upp klockan i samband med överföring, så jag måste ha kommit åt on-knappen av misstag. Jävligt bittert. Man har ju blivit lite utav beroende av den där kompisen på handleden. Men vad skulle jag göra? Vända hemåt, nope, så beroende får jag bara inte vara. Det var helt enkelt bara och tuta och köra. Jag visste på ett ungefär var 5km skulle passeras. Så jag satte av. Sprang efter min puls och känslan i kroppen. Fick några svackor och var riktigt trött på sina ställen. Men det som är viktigt att tänka på när den extrema tröttheten infinner sig eller smärtan som bara spränger i kroppen, det är att det blir bättre. Smärtan är kortvarig, den kommer och går. Så idag kan jag checka snabbdistansen, check på den. På vilken tid, 23 minuter och personbästa eller 27 minuter och fiasko. Ja, vem vet. Jag har ingen aning. Skönt och springa bara efter känsla, men man vill ju veta sin tid, det är liksom det som är hela grejen. Fick pusta ut sittandes några minuter innan den 2.5-3km lugna nedjoggen bar av hemåt.

Idag har vi firat lilla Sams 3års dag. Vi bjöds på god mat och barnsligt god efterrätt i form utav marängsviss. Farligt gott. Och som alltid ett fantastsikt sällskap. Mycket trevligt.

Kvällens outfit i form utav en glamorös hoppbild.

Första semesterdagen utan regn. Vi vaknade tidigt, åt frukost och packad ihop böcker och filt. Satte av på cyklarna och tog en sväng på de fina stigarna i Kronoskogen. Vidare bort mot Skälderviken, längst havet. Hittade en mysig liten udde. Placerade oss på filten under solen och bara njöt. Läste, vilade och pratade om vartannat. Jag blev såklart hungrig (ni som känner mig vet att jag alltid är hungrig). Cyklade upp till affären i Skälderviken och inhandlade en god picknicklunch. Potatissallad, skinka, bröd, vindruvor, kakor och god dricka. Mums. Fyra timmar att bara vara. Härligt.

Tanken var att bege oss till Köpenhamn idag, men ingen av oss kände för det i morse. Istället tog vi en lugn morgon och begav oss senare ner mot Lund och Malmö. Jag hade letat upp några olika gårdsbutiker på vägen som säljer hemodlade ekologiska saker, mysigt. Vi var på två, den tredje hittade vi aldrig. Jag blev för åksjuk för att hålla rätt på kartan. Vi åt lunch inne på Miljögården och inspirerades av deras fantastiska sortiment. Hade jag varit rik, hade hela vår inredning kommit därifrån. Blev även en tur på Ilva och en fika där, innan vi begav oss hem igen. Mycket mat. Ingen träning. Dålig kombination. Eller jag tänker, bra återhämtning. Hoppas på något träningspass till helgen. Jag vill inte riskera att bli sjuk lagom till Tjejmilen, igen.

Jag fick även reda på mina nytagna provsvar idag. Mitt Hb värde (blodvärde) hade gått upp till 125 från 109. På rätt väg alltså. Mitt S-Ferritin värde (ett specifikt järnvärde) var 15. Vid järnbristanemi upptäckten var detta värde på 7. Normalvärde är över 60, gärna upp mot 100. S-Ferritin under 30 är enligt Järnkliniken liktydligt med absolut järnbrist. Så kroppen har verkligen kämpat på nästintill obefintliga järndepåer. Men nu går det åt rätt håll. Jag skall fortsätta med mina järntabletter och har bokat in ett läkarsamtal lite längre fram för mer uppföljning.

HUR KAN DET VARA SÅ SVÅRT. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att ta ett bra fotografi på mig. Okej, jag är inte fotogenisk. Men en endaste liten bild som blir bra kan väl ändå kameran bjuda på (!?). Som ni ser ovan bestod halva gårdagskvällen åt att ta en bild, där jag blev bra. Annika blir bra på alla, men jag ser antingen ut som ett barn, en förvånad tönt, bara mongo eller så blundar jag. Kan man gå fotokurser för att fastna på bild? Hur som helst så var det date med Annika, Kristian och lilla söta Lexia ikväll. Daten bestämdes till bara tapas., en nyöppnad restaurang i Ängelholm. Vi beställde in 10 rätter per par och gick bananas i skålarna. Mysig lokal och trevlig stämning. Kvällen fick mycket bra betyg, mestadels för sällskapet, såklart. Men vi blev helt klart mätta och belåtna.

Blev lite bokinköp idag. Hela åtta böcker kom med oss hem. Och alla åtta är böcker som vi båda vill läsa. Jag och Kim läser i vanliga fall inte samma sorts böcker. Och det är alltid kul och diskutera boken man läser med någon annan, så detta blir ju toppen. Så nu kommer eftermiddagen spenderas med att läsa ut Slumdog millionaire så jag kan påbörja någon av de nya. Frågan är bara, vilken ska jag börja med?

Bjuder på ännu en dagens. Vi trotsade regnet idag och begav oss ner på stan med paraply för att äta lunch. Det blev Thorstens och dagens husman. När sista tuggan var i magen hörde min vän Emmi av sig och frågade om vi var sugna på lunch. Ha, så typiskt. Istället traskade vi vidare till Vintage och tog en kaffe, medan Emmi och Björn mumsa i sig deras fantastiska kycklinggryta. Mycket trevligt.

BÖRJAR MED ATT VISA er hur jag såg ut igår, tisdag. Varsågoda, en dagens outfit.

Vi tog bilen och styrde mot Boarp, tips från måndagens gäster. Där dreglade vi runt bland Stockholm designs alla godbitar. Tusentals tusenlappar hade kunnat försvinna i ett ögonblick. Efter att gått där ifrån tomhämta styrde vi vidare mot Båstad och Märkesbutiken. Men då öppnade sig himlen och 50 millimeter regn forsade fram. Att springa från bilen till butiken kändes inte längre aktuellt. Vi begav oss därför istället hem igen. När vi kom till videobutiken gjorde regnguden ett litet uppehåll och vi fick med oss två filmer hem till soffan. Snabba cash, sågs först, och vi blev helt fast. Troligtvis för att vi inte läst boken, då de flesta med boken i bagaget blivit besvikna på filmen. Men vi blev inte besvikna och filmen hamnade högt upp på vår filmtopp.

Semester innebär även matnjutning och då vädret visar sig från sin sämsta sida, blir det inte direkt härliga grillkvällar. Istället äter vi på restaurang, minst en gång om dagen. Kvällsmaten intogs på favoritstället, Vintage. Sedan förra gången vi var där hade jag bestämt mig för kalvribsen. Mitt mål är att äta igenom hela deras meny. Men jag ångrade mig i sista sekund och valde fisksoppan. Läste inte riktigt igenom ingredienserna, men tänkte lax, torsk och räkor. Mums. Vi lekte lite med kameran. Kim höll på att skämmas ihjäl…

Maten serverades. Det simmade bläckfiskar i min mat. Med vårtor på. Kim till och med erbjöd sig att smaka på den först, och de som känner Kim, vet att han offrade sig rejält där. Okej, smakade bättre än de såg ut. Sen var det musslor, inte min favorit. Räkor, alltid gott, men inte med ögon och skal på. När jag skulle ge mig på att skala en, brände jag mig först, sen sprätte jag upp röd sås överallt, så då gav jag upp. Dom där kalvribsen vattnades i munnen.

Kvällen spenderade vi sedan oss finaste paret Sofie och Fredrik. Vi lekte Julspelet. Jag var sämst, som vanligt. Frossa i vattenmelon, chips och rulltårta. Vår andra hyrfilm fick följa med, Green zone med Matt Damon. Så den klickade vi igång och satt fastklistrade vid. Mysig tisdag.

Idag har de gått ut med klass 1 varning i Skåne. Det kan komma upp emot 30-50 millimeter regn under eftermiddagen. Det här med klarblå himmel och sol, blir det nog inget av på semestern. Men huvudsaken är ju ledighet. Så skulle någon träning bli av, var det bara att ge sig ut efter frukost. Tanken om den stentuffa träningsveckan ligger lite som ett minne blott. Kroppen känns inte hundra. Igår blev det inte ens någon träning. Men idag var planen att ge sig ut på ett kvalitépass. 3 x 2km i tröskelfart med 3min ståvila emellan. Förra gången jag körde samma pass var målet intervaller mellan 5:00-5:15 tempo, och jag klarade sista med minimal marginal. Idag var planen, ingen intervall över 5:00 min/km tempo. Fixar jag inte detta, är det helt enkelt något som lurar i kroppen och jag får istället ta det lite lugnare i veckan. Med facit i hand så skall jag nämligen klara av att hålla detta tempo. Och om pulsen skulle sticka iväg redan på uppvärmningen fick det bli lugn distans istället. Och det gjorde den inte. 2km lugn uppjogg och det var bara att sätta av. Första intervallen klockades på 4:58 och 4:51. Tre minuters stå/gåvila. Pulsen hann återhämta sig. Slant på klockan när jag skulle stanna den så det var att vänta att kommande kilometertid skulle fela på några sekunder. Surt. Fick kämpa på rejält och det kändes inte alls bra. Inte kul heller för den delen. Så förbannat tråkigt att känna känslan av att benen har så mycket att ge men pulsen smattrar på max och är helt åt helvete för hög. Så typiskt. Man har stressat kroppen med tuffa arbetspass, träning och sociala aktiviteter och när man väl är ledig och tillåter kroppen att verkligen slappna av, ja då bryts den ner. Bet hur som helst ihop och pressade mig till max. Andra intervallen klockades på 5:04 (som väntat, räknar den som precis under 5 då jag stod helt stilla med sekunderarna tickande vid förra stoppet) och 4:49. Här tänkte jag ge upp. Men efter tre minuters vila (på en bänk) hade pulsen gått ner relativt mycket så jag försökte mig på en tusing som avslutning. Första 500 gick hyfsat bra och jag tänkte att det kanske ändå skulle gå att genomföra 2km. Men sen tog det stop. Fick kämpa mig igenom de sista metrarna och stannade klockan på 4:55. Första gången jag inte genomfört min tänkta plan. Trist. Men förståndigt. Kroppen ville ju inte, så varför krusa.

Medelpuls: 170 slag/min
Maxpuls: 192 slag/min

VILKEN TREVLIG kväll det var igår. Hur mysigt som helst. Jag härmade av Caroline och bjöd på gratängen som serverades i lördags. Blev nästintill lika god. Efterätten apade jag också efter, av samma Caroline. Caroline, du är en hejare på att laga mat! Ananaspaj. Oj, vad vi åt. Lovar publicera pajreceptet inom kort. Kvällen började ute på balkongen. Vädret visade sig från sin lite bättre sida. Maten intogs inomhus. Och efter matkoma hos alla satte vi oss på balkongen igen och pratade kvällen lång. Skönt väder. Fint med mörker och ljus. Och höjden av allt, ett mycket trevligt sällskap.

Fix, fix. Snart kommer kvällens middags gäster. Trevligt med umgänge.

Börjar min första riktiga semesterdag med att sträckläsa Slumdog millionaire. Boken blev ju film för ett tag sedan och har belönats med flera Oscar. Faktiskt en riktig toppenfilm. Ibland känns det bakvänt att se filmen först och läsa boken efter. Fast gör man tvärtom, blir man i 99% av fallen, alltid besviken. Så det har kanske en poäng att läsa boken i efterhand. Som säkert de flesta vet handlar boken om Ram Mohammad Thomas som svarar rätt på alla frågor i Vem vill bli miljardär och vinner storvinsten. Men ingen tror att denne pojke från slummen i Indien, som aldrig gått i skolan, kan ärligt ha svarat rätt på dessa frågor. Han berättar genom boken sina upplevelser i hur han har kunnat känna till de rätta svaren. För varje fråga ligger en fängslande historia bakom, som många gånger är så hemsk att man inte tror det är sant. Helt klart ett bra boktips!

Efter hårda träningspass är energipåfyllning a och o. Vad är då inte bättre än att äta sig mätt på ett gott brunchställe en söndag. Hotel Sand i Båstad tillhör ju min favorit, men med lite tidsbrist i schemat fick det bli Hamnkrogen i Skälderviken istället. Och det ångrar vi oss inte över. Buffé är farligt. Man äter alltid för mycket. Man lär sig aldrig att begränsa sina portioner för att undvika matkoma. Chokladmoussen var inte och leka med och gled sked efter sked ner i magen. En och annan pannkaka kom också ner. Mer än mätta tog vi en sväng ner på stranden. Känns verkligen som hösten är på väg. Jag håller dock tummarna för lite mer sol, så mitt ansikte får sig en uppfräschning under semestern. Känner mig blekare än blekast. En helt underbar söndag som nu kommer avrundas i soffan.

Idag vaknade jag upp och kände mig inte helt hundra. Kände mig febrig, men termometern visade ingen temp. Tanken var ju att köra ett kraftprov tillsammans med Maria idag. 10 km och Maria skulle vara min hare. Sub50 gränsen skulle försökas krossas. Men i och med känslan i morse, kändes det tyvärr inte aktuellt. Jag kände mig dock inte så dålig, att jag behövde utesluta träning. Det fick bli 5 tusingar istället. Vi mötes upp och inledde med 3 lunga kilometrar. Tidigare när jag kört tusingar har jag haft två minuters ståvila emellan intervallerna, idag var det bara en minuts vila som gällde. Allt för att träna på sin tröskelgräns. Våra kroppar skulle få pressa sig och det där sista skulle klämmas fram. Det var fuktigare än fuktigast ute. Redan efter uppvärmningen rann det svett i ansiktet. Fräscht. Nu var det dags. Maria tog täten. Kände att det gick fort, för fort. Sneglade på klockan, 4:26 tempo. Tanken var att jag inte skulle titta för mycket på klockan, utan mer bara ta rygg på Maria, för att springa så jämt som möjligt och inte bromsa mig själv om jag upplevde det gå för snabbt på klockan, utan mer lyssna på kroppen. Första tusingen klockades på 4:47. Jag var lagom trött. Efter andra började det bli riktigt tungt. Klockade på 4:52. Fick ner huvudet mellan knäna, hann knappt hämta andan, och en minut var över. Pulsen hann aldrig gå ner. Tredje klockades på 4:49. Nu var det riktigt plågsamt. Målet var att sätta fjärde tusingen på 4:48. Klockade på 4:49. Hade inte en sekund mer att ge. Det kändes som sista tusingen inte skulle kunna genomföras. Benen var som spaghetti. Vilan var över och det var maxning som gällde. Nu bara led jag. Tänkte slänga mig i diket både en och två gånger. Sista tusingen klockades på 5:03.  Lite bitter då målsättningen är alla under 5:00. Men oj vilken skillnad på en och två minuters vila. Femtioelva gånger jobbigare. Vi avsluta med långsam nedjogg på 2km. Fick inte ner pulsen och kände mig riktigt slut. Det är en stor morot att springa ett sådant här pass tillsammans med någon annan. Jag tror aldrig jag genomfört samma pass ensam med dessa tider. Kul. På Garmin Connect kan jag avläsa bästa tempo tid under passet som visar 2:55 tempo, så visst gick det snabbt.

Medelpuls 170 slag/min
Maxpuls 193 slag/min

Gårdagskvällen spenderades hemma hos Caroline och Kristoffer. Min barndomsvän Maria och hennes sambo Peter var också där. Vi bjöds på gratängmästarens kyckling och broccoligratäng, som var helt underbar god. Jag var tvungen att be om receptet för den var så himla god. Perfekt bjudmat. Till dessert fick vi vaniljpannacotta med bärkräm, mums. Och ett riktigt plus i kanten för hemmabakade chokladbiskvier. De rent ut sagt smälte i munnen. En helt fantastisk måltid. Sedan blev det fotohysteri, med alla dessa bloggbilder. Kim som i normala (!?) sällskap oftast tillhör de längre, kände sig igår, som en dvärg. Haha, Peter och Kristoffer är sanslöst långa. Medans himlen öppnade sig och mullret dånade utanför, satt vi inne i värmen och hade en helt fantastiskt trevlig kväll. Perfekt inledning på semestern. För de andra, en perfekt avrundning på semestern.

Här kommer lite bilder ifrån gårdagens outfit. Lördagen började med en vända på stan, där jag shoppa loss på en klänning och en blus inne på Lita. Hittade även en ursnygg kofta som jag kanske lägger beslag på senare i veckan. Klänningen på bilden är ifrån lördagens köp. Mycket nöjd.

Startade denna välbehövliga semester med en morgonjogg. Varför vet jag faktiskt inte, när det är bland det jobbigaste jag vet. Att springa på tom mage tillhör inte mina favoriter. Jag är mer en energi människa. Puh, sista gången. Säger jag efter varje gång, dock. Pulsen var skyhög hela rundan och det var bara plågsamt. Tänkte att när jag nu fått så många mil i benen borde det kanske bli lättare (!?). Fel. Det är samma. Så jag hoppas pulsen beror på noll energi och inte en smygande förkylning. I morgon väntar nämligen ett jobbigt kraftprov. Mer om detta i morgon.

Morgonjoggens pass i siffror:
Tid: 50:57
Distans: 8.47 km
Medeltempo: 6:01 min/km
Maxtempo: 4:02 min/km
Medelpuls: 169 slag/min
Maxpuls: 177 slag/min
Kcal: 579

Ser man endast till pulsen skulle man anat ett bakomliggande intervallpass. Men nejdå, det är ett 6 tempopass. Weird.

Som jag har längtat. Som jag ska njuta. Som jag ska mysa med min älskling. 17 dagars semester är vad som väntar. Tjohoo!

Snabbdistans och temporekord. Jajamensan, idag gick det 59 sekunder snabbare på snabbdistansen på 5km än senast jag bemästra den sträckan. Jobbigt är ordet. Fullt ös från start till mål. 25 minuter var som sagt även dagens tidsmål, precis som sist. Värmde upp i cirka 2km och sen satte jag av. Hade svårt att hitta rätt tempo första kilometern. Sen gick det bättre. Fick följande kilometertider; 5:10, 4:52, 5:02, 4:53, 4:39 och Garmin stoppades på 24:37. 59 sekunder snabbare än sist och med godkännande på måltiden. Lycklig. Joggade hemåt i cirka 1km, helt slut. Stretchade ut på balkongen. 3 arbetspass kvar…

Medelpuls: 180 slag/min
Maxpuls: 191 slag/min

Intervallstege, check. Igår när jag vaknade var jag inte alls sugen på ett kvalitetspass. Tänkte nästan strunta i det, men ångrade mig i sista sekund. Jag vill ju kämpa för en bra tid på Tjejmilen i Stockholm den 5 september. Och då är det tuffa kvalitetspass som gäller. Intervallstege var planen. Uppjogg 2 km och därefter 5-4-3-2-1-1-2-3-4-5 minuter i tröskelfart. Det vill säga ett så pass högt tempo som du orkar hålla i hela etappen. I stegen blir alltså tempot högre och högre, desto kortare etapp och sedan börjar stegen om och går uppåt igen. Mitt mål var att den långa 5 minutersintervallen skulle vara under 5:00 tempo, och sedan skulle det bara gå fortare och fortare. Och visst gick det fortare. Mitt snabbaste intervallpass hittills. Mellan intervallerna hade jag 60-60-45-30-30-45-60-60 sekunders ståvila. Hela intervallpasset blev nästintill 6 km i högfart, med kilometertider från 4:17-4:55 fart. När jag joggade hem passerade jag 10 km på 50 minuter. Och då har nästan 4 km varit i upp och nedjoggtempo, det vill säga i 5:45-6:00 tempo. Så snabbt, det gick det verkligen. Skönt att få springa i regn också efter alla extrema värmepass man har utsatt sig för hela sommarn.

Tid: 52:25
Distans: 10:34 km
Medeltempo: 5:04 min/km
Bästa tempo: 3:19 min/km
Medelpuls: 172 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min
Kcal: 683

Igår njöt jag och älsklingen av Helsingborg innan det var dags för mig att börja jobba. Vi strosade runt på Kullagatan. Kim hittade ett par jättefina skor. Jag en tröja. Vi satte oss nere i Norra Hamnen på Dunkers och åt långlunch. Förutom lite vind visade sig vädret från sin bästa sida. En underbar förmiddag som nästan kändes som en heldag. Kul när man får gjort någonting tillsammans på helgen trots att man skall spendera 9 timmar på jobb.

Efter två dagars ledighet såhär mitt i veckan känner jag mig idag helt utvilad. Skönt. Jag kan nu äntligen börja min nedräkning inför semestern. 7 arbetspass kvar. Känns som jag och Kim är dem enda i hela Sverige som inte haft semester ännu. Sommarn känns liksom över och det luktar mer höst i luften. Men men sommar eller inte, ledigheten är välbehövlig. Innan jobbet kallar tänkte jag läsa ut min andra bok av Sophie Kinsella; Karriär och köksbesvär. Den är inte i Mina hemligheterklass, men en lättsam feelgod bok, som passar utmärkt till sommarläsning. Den handlar om Samantha som är en framgångsrik advokat som gör ett stort misstag, och flyr verkligheten. Hon hamnar av en ren slump hos en familj och blir hushållerska (!). Samantha ljuger ihop att hon är en gourmetkock, fastän hon bara kan koka kaffe. Hon har aldrig dammsugat, dammat, tvättat eller strykt en skjorta i hela sitt liv.

Idag har jag haft en helt otroligt skön dag. Slappat, läst, bakat och försökt lära mig om bländarvärde, ISO och slutartid. När älsklingen kom hem från jobbet mötes han av en härlig kaneldoft. Vi mös på balkongen och mumsa i oss mitt goda fruktbröd. Efter alldeles för många brödskivor, kanelgranola och yoghurt log vi båda platt fall i soffan i matkoma. Trots mitt långa pass igår kände jag mig lite rastlös över att varit hemma hela dagen. Kim stack iväg på innebandy och då tänkte jag att ett återhämtningsjogg inte vore så dumt. Och med facit i hand så var det här faktiskt mitt första riktiga återhämtningspass. Det är faktiskt en konst att springa långsamt. För mig är det lika jobbigt att springa snabbt som att springa så långsamt så att passet kan räknas som återhämtning. Jag har liksom en inprogrammerad hastighet som gör att benen bara rullar på. Men idag försökte jag verkligen att springa sakta. Första kilometern behövde jag inte anstränga mig, benen, och framförallt vänstra knä och lår samarbetade inte riktigt fram kroppen. 2 mils avsfaltslöpning sätter sina spår. Därför var mitt mål med dagens pass att endast springa på stigar. Så mjukt underlag som möjligt för att skona mina knän. Hade jag tänkt ett steg längre så hade jag sprayat in kroppen med myggmedel. Myggen svärma precis överallt. Som vanligt är man efterklok, inte förklok. Typiskt, mig. Skön kvällsrunda i strandskogen blev det i alla fall. Kul och se att pulsen tickar så fint på låga 150 slag/min.

Tid: 52:52 min
Distans: 8.24 km
Medeltempo: 6:25 min/km
Medelpuls: 150 slag/min
Kcal: 574

När bakhormonerna ändå var framme passade jag även på att baka ett fruktbröd. Ett bröd som inte behöver jäsa och som man inte behöver en Kitchen aid till. Perfekt, snabbt och lätt.

4 dl dinkel eller vetemjöl
1 dl bovetemjöl
2 dl havregryn
1 dl linfrön
1 dl solrosfrön
1 dl pumpafrön
2 tsk bikarbonat
2 tsk salt
1 äpple
1 dl torkade aprikoser
0,5 dl flytande honung
4 dl yoghurt

Nästintill samma ingredienser som till kanelgranolan. Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Skär äpple och aprikoser i små bitar. Blanda samman frukten, honungen och yoghurten med de torra ingredienserna med en slev. Smöra en limpform och häll i den kletiga degen. Strö lite frön på toppen. Grädda i 175 grader längst ner i ugnen i 60 minuter. Ett bröd i toppklass! Varning för matkoma. Det är omöjligt att sluta äta. Fantastiskt gott.

Lägenheten doftar kanel. På bordet står min skål fylld med hemmalagad kanelgranola. Blev inspirerad av den fina presenten jag fick av fina Caroline för ett tag sedan. Så en mulen eftermiddag som denna tog jag fram bakhormonerna och voilá, nu har jag min egna müsli. Passar perfekt med fil eller yoghurt på morgonen. Behöver byta ut min traditionellstråkiga havregröt jag ätit i flera år i sträck till frukost. Lätt som och en plätt var det också. Vill du som jag tillaga din egna müsli, här kommer receptet;

8 dl havregryn (ej fiberrik)
2 dl riven kokos
1 dl solrosfrön
2 dl flytande honung
2 msk kanel
2 msk vatten
1 dl torkad frukt (jag valde tranbär)
1 dl gula russin (jag fick ta vanliga, det var slut på de gula)
1 dl pumpafrön
1 dl linfrön

Blanda havregryn, kokos och solrosfrön. Blanda därefter samman honung, kanel och vatten som du sen ringlar över havreblandningen. Fördela blandningen på ett bakplåtspapper. Ställ in i ugnen på 175 grader i 15-20 minuter. Rör om efter halva tiden. Låt svalna. Tillsätt frukten, pumpafröna och linfröna och häll över i en fin burk med ordentligt lock. Lätt va?

Idag är smärtan i ländryggen som bortblåst. Det måste definitivt varit någon nerv. Skönt. Så efter en brakfrukost begav jag mig ut på ett långsamt långpass. Lugnt och långt har kommit att bli ett utav mina favoritpass. Snabbt och kort, som för min del borde prioriteras, ligger inte lika högt på listan. Jag lunka fram samma långrunda som senast, längst med havet och ut mot Magnarps strand. Underbart vackert. Solens strålar värmde gott och lämnade fina ränder på kroppen efter den nästan två timmar långa rundan. Klockade av samma runda på 4 minuter snabbare tid än sist. Den snabbare tiden märktes på kroppen några timmar senare, då jag fick en rejäl svacka. Kroppen verkligen suger upp all energi som stoppas in, och man måste se till att stoppa in mer med jämna mellanrum för att hålla kroppen i en bra balans.

Dagens pass i siffror;
Tid: 01:56:21
Distans: 20.00 km
Medeltempo: 5:49 min/km
Maxtempo: 4:07 min/km
Medelpuls: 165 slag/min
Kcal: 1366

Inte ett inlägg sedan i söndags. Illa. Men jag har en vettig förklaring till den totala bloggtorkan. På jobb har det varit minst sagt fartfyllda dagar med adrenalinkick efter adrenalinkick, vilket har resulterat att jag varit helt utslagen på kvällarna. Idag, onsdag är jag ledig och kan pusta ut.

Söndagens slappedag fortsatte i matens tecken. På kvällen slog vi till med varm nyponsoppa, mandelbiskvier och vaniljglass. Somrigt gott. Mums.

I måndags på jobb, precis innan jag skulle sluta, böjde jag mig ner och då sa det pang bak i ländryggen. Inte för att jag vet hur det känns att ha ryggskott, men det borde kännas något i den här stilen. Ryggskot i ländryggen (!?). Kunde knappt röra mig, definitivt inte böja mig framåt. Tankar om att hela löpkarriären seglade förbi. Men så illa kan det ju inte vara. Måste vara någon nerv som hamnat i kläm. Inhandlade en riskudda på kvällen. Spenderade sedan kvällen i soffan, liggandes på magen med en varm riskudde på baken.

Vaknade upp denna söndag med blandning av för mycket rosé och sjukdomskänslor, feber och huvudvärken. Okej, huvudvärken kanske också var en följd av den alkoholhaltiga drycken. Såg maran och beundrades av deras enorma snabbhet. Man är ju en snigel i jämförelse. Slumra till i soffan. Tog en promenad mot, vad vi trodde, var mitt tredje besök denhär veckan på Vintage by Nina. Enligt hemsidan är öppettiderna tisdag-söndag, men i verkligheten tydligen tisdag-lördag. Mat, mat, mat. Vart skall vi äta. De andra alternativen i stan är lika med noll. Först tänkte vi ta oss till Sand i Båstad och deras goda brunch. Men nej, vi var för hungriga. Fick bli Havsbadskjollan och deras stenungsbakade pizzor. Varsin kylling fick vi ner. Matkoma efter det. Sitter nu båda två utslagna i soffan och skall försöka oss på en inspirerande matlistan inför kommande vecka. Kan ju säga att det går sådär.

Sommarfest på hög nivå. Igår firade vi Carins 25års dag. Vädret var perfekt. Partytältet uppriggat på gårdens innerplan. Tipsrunda runt hästhagen. Dansbana i ladan. Kan det bli mycket bättre. Festglada människor och en fantastisk sommarbuffé på det. En toppenkväll med snapsvisor och lite för många skålar. Bildbevis på sommarens trevligaste tillställning ser ni ovan.