På dagens schema stod det trekking till Preikestolen. Preikestolen är en klippavsats som sträcker sig 630 meter över havet och är utav Stavangers attraktivaste sevärdheter. Vägen dit är bland stock och sten och tar cirka två timmar. Det går upp och det går ner. Det är platta stenar och ganska behagligt. Det är spetsiga stenar, brant uppför eller nedför, du har ett stup en halvmeter bredvid dig, och det är mindre roligt. Pulsen fick sig en känga lite här och där. Men vyerna vi såg, går inte att göra rättvisa på fotografierna. Det var hundra gånger vackrare. Helt fantastiskt på visa ställen. Luften var så fräsch att andas in. Man kände sig så nyttig. En utflykt helt i min smak. Kim hade det värre, höjdrädd som han är. Faktiskt hans värsta rädsla. Han fick tyvärr avvika från gruppen och vänta in oss på en stubbe. Men jag förstår honom, det var ganska så läskigt på sina ställen.

På vägen upp blev det mycket posingbilder på diverse stenblock. När vi väl hittade den perfekta vyn, blev den genast snodd. Kim fick agera fotograf. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig under färden. Vi fick uppleva både sol, moln, dimma och regn. Tur vi var klädda för trekking (läs Tronna och Peggy). På bilden där ni ser Tronna hjälpa Peggy nedför värsta stenklippan, där var jag så jädrans rädd. Det var ett stort glapp och flera meter fritt ner. Hoppade rätt i en vattenpöl och plaskade ner hela Tronnas byxor. Ha, efteråt var det kul, men usch inte när man stod där på klippan.

På vägen upp blev det mycket posingbilder på diverse stenblock. När vi väl hittade den perfekta vyn, blev den genast snodd. Kim fick agera fotograf. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig under färden. Vi fick uppleva både sol, moln, dimma och regn. Tur vi var klädda för trekking (läs Tronna och Peggy). På bilden där ni ser Tronna hjälpa Peggy nedför värsta stenklippan, där var jag så jädrans rädd. Det var ett stort glapp och flera meter fritt ner. Hoppade rätt i en vattenpöl och plaskade ner hela Tronnas byxor. Ha, efteråt var det kul, men usch inte när man stod där på klippan.

Nu började vi närma oss Preikestolen. Usch, vad högt uppe vi var. Svindel, jo men visst. Vi slickade våra kroppar längst klippväggarna. Regnet började såklart falla. Blöt, halt och nervositet är lika med ingen bra kombination. Det var bara att ta långa djupa andetag och tänka att, kan alla andra, utan att trilla ner, kan jag också. När vi googlat hemma på bilder från Preikestolen ligger det idioter med näsan ut över stupet. Inte en chans att jag skulle göra det. Men ni ser hur nära jag var. Synd bara på dimman. Fotografierna gjorde inte sig så bra. Det blev ett snabbt besök på klippavsatsen. Dels tyckte vi synd om Kim, men sen blev vi kalla så fort vi stod stilla. Jobbigt med trekking. Färden ner gick betydligt fortare. Magarna kurrade. Knäna ömmade. Men gud vad stolta vi var. Vilken utflykt. Den kan vi helt klart leva på länge. Men den största elogen får Peggys hund, Zamba, som gick hela vägen upp till Priekestolen och tillbaka igen, på sina 10 centimeter ben. Mycket imponerande.