Nu är det tredje gången jag plöjer igenom en utav Sophie Kinsellas fristående romaner. De är så lättlästa, så fantastiskt underhållande och helt ljuvligt skrivna. Mitt nya jag handlar om Lexi som vaknar upp efter en allvarlig bilolycka och har minnesförlust över de senaste tre åren. Hon minns alltså inte en endast pusselbit av hennes tre senaste år, allt är mörkt. Under de åren har hon hunnit göra karriär och blivit chef, ändrat personlighet till en dygnet runt-arbetande Kobra, gift sig med miljonären Eric, byt ut hela sin vänskapskrets och inte minst har hennes utseende radikalt förändrats. Genom boken får vi följa Lexis äventyr in i sitt nya liv… Läs och le!

Egentligen gillar jag inte att träna innan ett arbetspass, just för att jag oftast får en svacka efter ett hårt pass. Men med detta ljuvliga väder och en hel förmiddag att slå ihjäl, begav jag mig trots allt ut på ett kort långpass. Först tyckte jag kroppen kändes lite seg. Tempot var ganska så långsamt och pulsen lite över vad den brukar vara. Men sen släppte den tröga känslan och jag började istället öka upp tempot. Från att ha lufsat runt de första 7 km i 5:40-6:10 min/km tempo ökade jag istället upp farten kring 5:20-5:40 tempo. Och där höll jag mig de sista dryga 5 km. Mitt ömmande knä som jag kände av sist jag sprang långpass började grymta ont de sista 500 metrarna. Jag behöver nog successivt öka upp distansen för att klara av längre asfaltpass utan knäont. Nöjd efter dagens pass stretchade jag ut på balkongen och slurpa i mig ett stort glas oboy. Efter en lång och härlig dusch och en god lunch är jag återigen fit for fight och redo för ännu ett arbetspass.

Tid: 01:11:39
Distans: 12.45 km
Medeltempo: 5:46 min/km
Bästa tempo: 4:20 min/km
Medelpuls: 166 slag/min
Maxpuls: 179 slag/min
Kcal: 847

Påskdagen startade med en brunch hemma hos Kims föräldrar. Deras vänner från Jylland var där, och jag fick anstränga mig för att hänga med i konversationerna. Danskan tillhör verkligen inte min starkaste sida, men jag tyckte jag hängde någorlunda med ändå. Vi körde förbi Nina, Rikard, Sam och Wilmina på hemvägen. Sötaste flickorna. Någon timme senare dök mamma och Anders upp. Vi intog lunch på en solstekt balkong. Det suktades efter en skuggig plats så varmt det var. Jag och mamma tog en promenad bort för att fotografera de vackra japanska körsbärsträden, så fantastiskt fina. Kvällen avslutades med påskfirande med andra sidan av släkten. Där bjöds vi på traditionellsenlig nässelsoppa med hemvärpta ägg, så så gott.

Påskafton firades tillsammans med mormor & morfar och den sidan av släkten. Mamma och Anders var också nere från Dalarna, så vi var nästan alla samlade. Ena kusinen Daniel och bror min saknades. Vi bjöds på fantastisk mat, som vanligt. Jag frossade i Janssonsfrestelse, lax och sill. Mums de luxe. Vädret var helt magiskt fint. Vi spelade kubb, boule och lappade sol på altanen. Värmerekord med hästlängder denna påsk. Vi fikade pajer av alla dess slag och gottade oss i påskgodis. Som pricken över i:et klickade jag denna ljuvliga bild över havet. Svårslagen påskafton.

Påskafton började på bästa sätt, med en skön återhämtningsjogg i ljuvligaste sommarvädret. Jag fick ihop dryga 7 km i skönt tempo. Direkt därefter åkte jag och älsklingen iväg till gymmet för att träna axlar och rygg. Mellan repetitionerna körde jag mage, biceps och triceps. Totalt har jag kammat hem hela fyra stycken träningsstjärnor den här veckan.

Ljuvligaste kvällen. Grillning på balkongen. Kycklingspett med limemarinad, ananas och röd paprika. Sallad på blad, pärltomater, gurka och mango. Fetaost och vitlöksbröd. Åt sedan de perfekta spetten på vår balkong i sommarkläder utan att frysa. Det är livskvalité.

Långfredag och ledig. Jag och älsklingen har haft skönaste dagen tillsammans. Fick en svacka efter mitt intervallpass from hell, men efter det har livet varit på topp. Vädret är helt fantastiskt. 21 grader varmt! Vi cyklade bort till baguettmacken och inhandlade god lunch och trampade bort mot ån och en ledig bänk. Där satt vi sedan och bara njöööt. Vi trampade sedan vidare mot ett hus vi skall på visning på lite senare i veckan. Huset var lovely. Troligtvis inte ensamma om denna åsikt, som vanligt. Håller tummar och tår. Nu på eftermiddagen har vi installerat en ny grill på balkongen och ikväll blir det premiärgrillning. Nu skall jag inta trädgårdsmöblerna med en bra bok en ett glas saft!

Glad Påsk. Och vilket underbart väder. Rena sommarvärmen. Startade morgonen med ett intervallpass i form av 8 x 2 minuters intervaller. Med bara ben och uppkavlade armar begav jag mig iväg. Först två kilometers skön uppvärmning. Mina ömmande knän hade efter fyra dagars vila, återhämtat sig efter den nästan två mils asfaltslöpning de genomgick söndags. Glad över att det troligtvis endast handlade om ren överbelastning. Efter två minuters uppvärmning var det dags att öka upp tempot. Tempot på intervallerna var tänkta att ligga mellan 4:00-4:30 min/km någonstans, följt av en minuts joggvila. Betydligt snabbare intervaller än till exempel under tusingarna sist. Två minuters intervaller kan tyckas vara ganska lätta, men de är förvånansvärt jobbiga. Efter första ruschen var jag uppe i 190 i puls. Gick nog lite väl fort. Hade svårt att få ner pulsen på joggvilan. En minut kändes som fem sekunder. Puh. Dags att sätta av igen. Usch och fy vad jobbigt. Obeskrivligt jobbigt, gränsen till plågsamt. Jag är nog på tok för otränad för att inte stå stilla på vilan. Pulsen gick liksom aldrig ner. På vilan fick jag ner pulsen på cirka 175-180 slag/min. På varje intervall log pulsen runt 190 slag/min och smattrade.  Jag fick verkligen känna hur det är att ligga på mjölksyrenivå. Tror inte jag njöt en sekund under intervallbiten. Räknade bara ner. Mina sista intervaller orkades inte hålla i det snabba 4:00 minuters tempot utan snarare 4:30-5:00 tempo. När åttonde och sista intervallen var avklarad pustade jag ut på en stubbe i säkert fem minuter. Fick ner pulsen i 115 slag/min innan jag reste mig upp för att jogga hemåt. Efter 200 meter, var pulsen uppe över 160 igen. Tog nästan 500 meter innan jag kände mig stabil igen. Nerjoggen är jätteviktig för återhämtningen efter ett tufft intervallpass. Jag fick ihop dryga 2.5 km nedjogg och sista biten kändes kroppen riktigt bra igen. Stretchade ut och drack en liter på vår soliga balkong. Veckans intervallpass är avklarat, check på den!

Två stjärnor har jag lyckats få ihop den här veckan. Med löpningen går det sådär. Glömmer alltid hur jobbig våren är med min allergi. Den här våren kan jag inte ens använda mina linser, vilket jag bittert fick erfara på dopet i lördags. Särskilt mitt högra öga, som protesterade vilt. Känslan av att det sitter fem gruskorn under linsen försvinner inte hur mycket man än tar ut och sköljer eller droppar allergidroppar i ögonen, det enda som hjälper är att gå runt och se ut som en glasögonorm, suck. Vädermeteorologerna hade lovat sol och upp emot tjugo grader i helgen, tji fick vi, ingen sol, inga tjugo grader, kanske tio på sin höjd. Så hela veckan har jag fantiserat om att springa runt i Kronoskogen med bara ben och kortärmad tröja. Igår hanns det inte med. Idag har vi inte planerat in mer än att bara mys och träning för mig, Kim han har redan fem stjärnor (!?) den här veckan, träningsnarkoman. Söndagen gick, och den där löpmotivationen var som bortblåst. Efter kvällsmaten hade jag fortfarande inte fått tummen loss. Men sen. Helt plötsligt ställde jag mig upp och sa till Kim; jag sticker ut en sväng. Och iväg kom jag. Intervallpass var det inget snack om, det var för nära inpå maten. Feel good pass, jovisst, men vad ger det mig? Långpass (!?) ja, det var ju bästa alternativet. Solen hade trots allt börjat titta fram framåt eftermiddag och kvällen och det var perfekt löpväder. Jag sprang på i ett skönt tempo, älskar verkligen långpass. Man bara springer och springer utan att ens bli trött. Kilometrarna de bara tickar iväg. Kroppen kändes kanon fram till 12 km, men då började mitt knä att trilskas. Så Caroline, knäklubben – here I come. Min vän och kollega Caroline har fått göra uppehåll i sin löpkarriär på grund utav knäsmärtor. Det är en löpares värsta mardröm att dra på sig skador. Aldrig önskar man få ge sig ut på ett löppass så mycket som när man är skadad, eller är sjuk. Det är när knäet dunkar så man knappt kan gå, som man drömmer om att persa på milen, hittar det där galet roliga intervallpasset som man bara viiill ut och springa. Egentligen borde man ha det i huvudet, när man sitter i soffan och ugglar och hittar på tusen ursäkter för att inte träna. Mitt högra knä började som sagt att trilskas. Smärtan var helt överkomlig i ett par kilometer till. Sen blev det värre. Och ännu värre. Jag hade kombinerat ihop en runda som jag inte kunde gena på, för att alldeles säkert få ihop 17 km, som målet var. Sista biten gjorde det så ont att jag nästan började gråta. Inte började jag gå heller (!?). När jag kom hem såg det ut som två basketbollar på knäna. 17 kilometers asfaltslöpning sätter minsann sina spår. Jag fick i alla fall ihop tre stjärnor.

Tid: 01:48:22
Distans: 17.71 km
Medeltempo: 6:07 min/km
Medelpuls: 158 slag/min
Kcal: 1217

Helgen fortsätter att gå i sushins tecken, för igår kom finaste Caroline hem till mig för sushi/godis/slappkväll. Vi hade tjejkväll på hög nivå. Mys.

Igår lördag, önskade vi hjärtliga lyckönskningar till lilla Oliver och Olivers mamma Sanne och pappa Magnus på Olivers dopdag. I kyrkan fick Oliver kallt vatten över huvudet, vilket inte alls var någon höjdare om man frågar lilleman själv, desto bättre var det när Sannes vän Pernilla sjöng. Efteråt samlades vi och blev bjudna på de här små, stora (!?) bakelseverken, som Sanne själv hade skapat. Behöver jag säga att de smälte i munnen?

Har ni lagat sushi själva någon gång? Jag hade aldrig gjort det tidigare, men i fredags, gjorde jag. Jag, Annika och Helen var hemma hos Anna och experimenterade ihop både nigiri och makirullar. Och det var hur roligt som helst, lätt som en plätt var det också, lite pil såklart och resultatet blev fantastiskt. Första makirullen (rullad av mig) blev kanske ingen höjdare designmässigt, men Helen fick snabbt in den rätta knicken, och i de slutliga rullarna hamnade fyllningen i mitten och de fick lagom av allt i sig. De första rullarna fick nämligen en riktigt tjock sträng wasabi i sig, vilket resulterade att det rök genom näsan och babytårar nedför kinderna, haha. Vi avhandlade allt mellan himmel och jord. Serverades chokladmousse, nötter och godis. Vid hemfärd flera timmar senare var vi alla mätta och belåtna. Perfekt avslut på den här arbetsveckan. Välkommen lediga helg!

I torsdags tvingade praktiskt taget Kim med mig på ett välbehövligt styrketräningspass, fokuserat på rygg och axlar. Jag var halvt sovande på vägen ditt. Axlar är nog den muskelgrupp som jag är totalt värdelös på, vilket syns på mina oproportionerliga armar, så de behöver verkligen tränas upp. Jag körde mage och lite biceps triceps mellan seten och efter en timmes hård träning var jag helt slut, men samtidigt tusen gånger piggare än timmen innan. Får kanske bli ett axelpass i veckan hädanefter. Träningsvärken har varit ganska påtaglig sedan passet. Aj.

Vaknade denna lediga tisdag, efter tolv timmars skönhetssömn. Härligt. Åt frukost framför datorn, tog en lång och varm dusch, gjorde några ärenden på stan och åkte iväg för att träffa Caroline och lilla Filip. Där har jag sedan tillbringat hela eftermiddagen, så mysigt. Caroline bjöd på god lunch och en supergod dessert, som ni ser på bilden. Mums de luxe. Ikväll väntar vi middagsgäster så bäst att sätta fart i köket. Hoppas ni har en lika bra tisdag som jag!

Då bjuder jag på en dagens. Inte alltför ofta dagens dyker upp här på bloggen.

Efter en fullspäckad jobbhelg var jag totalt utmattad igår kväll och somnade redan klockan halv åtta (!?), vilket resulterade att jag kände mig något mer levande idag efter jobb, än vad jag har gjort i helgen, då jag mer varit som en zombie. Idag fick jag trots att klockan ringde strax efter 05:00 till en riktig skönhetssömn på nästan nio timmar. Skönt. Vädret har ju varit helt underbart hela helgen, likaså idag, fastän att det började lite dissigt. Så jag hoppade i löparpjucksen det första jag gjorde när jag kom innanför dörren och begav mig iväg på ett lätt distans pass. Inga konstigheter, bara lugn skön löpning i ett behagligt tempo. 8-10 km någonstans var målet. Förra veckan var jag usel och fick bara ihop ett löppass, dock ett riktigt kvalitativt sådant. Mitt mål är att varje vecka springa ett intervallpass av något slag, ett lugnt långpass och slutligen ett lätt distans pass. Idag fick jag i alla fall till ett riktigt skönt pass i fantastiskt vårväder.

Dagens pass i siffror;
Tid: 49:45
Distans: 8.50 km
Medeltempo: 5:51 min/km
Bästa tempo: 3:54 min/km
Medelpuls: 153 slag/min
Maxpuls: 163 slag/min
Kcal: 589

Igår var bokgänget hemma hos fina Sara för bokklubbsträff. Sara bjöd på fantastiskt goda enchiladas och en sagolikt god parfait. Vi diskuterade Utrensningen, eller rättare sagt, jag och Sandra diskuterade boken vi hade läst, då de andra ännu inte hunnit igenom boken från pärm till pärm. Kvällens värdinna är den som skall ge förslag på vilken bok som skall läsas härnäst, och valet föll på Saras nyckel. Tack för en mysig kväll!

På fredag är det dags för nästa träff i bokklubben. Den här gången var det jag själv som valde vilken bok som skulle läsas. Utrensningen, skriven av Sofi Oksanen. Boken vann Nordiska rådets litteraturpris 2010, och jag fick boktipset via en annan blogg. Utrensningen beskriver östra Europas öde under andra världskriget. Handlingen är lite komplicerad och det är flera parallellberättelser som beskrivs samtidigt. Ibland är det svårt att hänga med och man måste stanna upp och tänka tillbaka. Egentligen är det nog en bok som borde läsas om, när man vet hur pusselbitarna hör samman. Bokens huvudkaraktärer är den gamla kvinnan Aliide och den unga kvinnan Zara. Aliide är ung när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon blir kär i Hans, men Hans blir inte kär i Aliide, utan i hennes syster. Hans är motståndare och när Estland blir en del utav Sovjet måste han gömma sig för att inte bli dödad. Aliide och hennes syster gör allt i sin makt för att Hans inte skall bli hittad. En dag när den gamle Aliide tittar ut genom sitt fönster får hon syn på Zara, som är på flykt från det traffickingnät hon så tragiskt fastnat i. De båda kvinnornas livsöden vävs sakta men säkert sammans, och de visar sig att de står varandra närmare än vad de någonsin kunnat tro. Berättelsen är en mörk och tragisk roman som beskriver vad rädsla mot den egna individen kan få för konsekvenser, vilka handlingar vi människor kan ta till för att rädda oss själva. Det är utan tvekan en utav de bästa böcker jag har läst. Den lämnar nog ingen oberörd. Läs läs läs!

Halsontet som jag började känna i helgen, finns fortfarande kvar. Det är som en kliande känsla och jag känner mig lite halvdåsig. Jag tror inte det rör sig om något virus, utan mer de trista allergisymtomen som brukar uppstå såhär års, och mer eller mindre stanna kvar till sommaren. Varje år blir man lika besviken över att känna sig såhär. Jag kände egentligen inte alls för ett löppass imorse, men skam den som ger sig, och jag begav mig ut. Tanken var först att köra teknikintervaller, men då jag inte kände mig hundra så tänkte jag bara springa ett lagom fort feel goodpass istället. Men under uppvärmningen kändes kroppen ändå någorlunda bra, så jag ändrade mig. Mina feel goodpass veckor var ju trots allt slut nu. Det är nu dags att trappa upp träningen ett snäpp, och köra intervaller. Bestämde mig snabbt för att det fick bli fem tusingar. 1000 meter, alltså en kilometer i strax under tröskelfart. En relativt hög fart men ändå ett tempo som klaras hållas i hela kilometern. Vila en till två minuter. Till teknikintervallerna behövde jag en lapp med mig och den lämnades hemma, så de får jag köra nästa gång. Jag tog sats och satte av på första tusingen, klockade Garmin på 4:53 min/km. Nöjd. Visste inte om jag vågade satsa på en målsättning på alla under 5:00 min/km, men jo, det var målet. Högt siktat såhär på första intervallpasset sen i somras. Men man måste sikta högt om man skall komma någonstans här i livet. Vilade cirka en, en och en halv minut. Tusing nummer två. 4:51 min/km, det här gick ju riktigt bra. Kroppen kändes hittills riktigt bra. Vilade. Det var nu det började kännas. Att en kilometer kan vara så lång. Att springa tusingar, eller intervaller över huvudtaget är så plågsamt, jag förstår inte varför man utsätter sig för denna smärta egentligen. Tusing nummer tre, 4:45 min/km. Jobbigaste hittills, men också snabbast, trodde knappt det var sant när jag såg tiden.  Huvudet mellan benen. Pust. Fick ner pulsen och begav mig iväg på näst sista. 4:52 min/km, usch, trodde aldrig jag skulle klara under fem. Nu var det inget kul längre, funderade på att strunta i den sista. Svårt att tänka positivt när det är så grisigt jobbigt. Det enda jag tänker på när jag springer intervallen är att inte titta på klockan. Jag får inte titta på klockan förrän jag med säkerhet vet att jag har passerat 500 meter. Svårt att låta bli, blicken vill liksom bara ta sig ner till uret och se hur långt det är kvar. Pannbensbyggande behövs. Jag bestämmer träd, kurvor eller annat jag ser längs vägen, att när jag passerar det, då får jag titta på klockan. Knäppgök (!?). Jag försöker också tänka på min hållning så mycket jag kan. De sista hundra meterna är inte lätta, då ser jag nog mer ut som en hösäck. Men det underlättar betydligt med en bra kroppshållning. Och för mig upprätthålls den bara om jag tänker på den precis hela tiden.  Sista tusingen klockades på 4:53 min/km, och därmed klarade jag alla fem under 5:00 minuters gränsen. Jag är mer än nöjd med dagens pass.

Medelpuls: 169 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min

Söndagen och sista dagen i Stockholm bestod först av favorit i repris, bästa frukosten. Sedan packning, utcheckning och hejdå kramar och snabb fika på T centralen innan vi stod ute på Arlanda igen för att ta oss hem till skåneland. Intensiv men en mycket trevlig helg. Tyvärr kom den där förkylningen som driver runt bland befolkningen som ett brev på posten, som jag peppar, peppar, trodde jag skulle klara mig ifrån. Än så länge bara halsont. Hoppas på en frisk kropp i morgon. Håll tummarna för mig.

Det bästa med att bo på hotell är att starta morgonen med en dunderhotellfrukost. Och bor man på femstjärniga Hilton bör frukosten motsvara ens förväntningar. Och då inte rummen gjorde det, motsvara förväntningarna alltså, så hade frukosten en enorm press på sig. När klockan ringde så hoppade vi i kläderna och nästan sprang bort till buffén. Magnus och Johanna var snabbare. Vi såg dem skymta borta bland godsakerna. De hade varit så snabba att de uppgett vårt (!?) hotellnummer till frukostvakten (fast det erkände de inte). Vårt rum hade i alla fall redan ätit frukost. Men det problemet ordnade snabbt upp sig och vi fick roffa åt oss varsin tallrik. Det fanns massor att välja mellan. Allt man önskade sig fanns där. Min frukost bestod av olika sorters juicer, kaffe,  blåbärsfil och vaniljfil med nötter, bananchips, ingefärsbitar och flingor, färsk frukt i massor, surdegsbröd med sju sorters pålägg, lax, sill, grönsaker, croissant med nutella och avslutningsvis pannkakor med nutella och sylt. Hua vad mätt man blev, och då hoppade jag även över mer än halva frukostbuffén. Man kan ju säga att frukostbuffén motsvarande de fem stjärnorna hotellet står för, den var mitt i prick.

Vi hann med några timmar på stan och fick avsluta med en lunch, trots att ingen var hungrig (men vi visste att vi skulle bli), innan det var dags för Stockholmsbesökets egentliga anledning, Romeo och Julia musikalen. Nu hade dessutom Mamma och Anders anslutit gruppen, likaså Johannas bror Benjamin. Vi riktade in kompassen mot Göta Lejon och eftermiddagens höjdpunkt.

Shakespeares Romeo & Julia är nog den största och mest gripande kärlekssaga som någonsin skådats. Dagens show var precis som då i klädvalet, men replikerna var nymoderniserade och rappa. Musiken var modern, låtar alla känner igen så som All by myself, I mas made for love you och The power of love. Romeo spelas av hela Sveriges favorit, Måns Zelmerlöw (jag talar i alla fall för majoriteten av det kvinnliga könet…), och hans motspelerska Julia, som togs ut genom teveprogrammet Jakten på Julia, Lisette Pagler. De två spelade helt fantastiskt bra. På scenen såg vi dessutom Loa Falkman, Marianne Mörck och många, många fler professionella artister och dansare. Förutom Måns, som ändå är favoriten, blev oväntatbirollen Mercutio, en utav Romeos bästa vänner, en utav publikens favoriter, och inte minst min. Mercutio spelades av Anton Lundqvist och briljerade musikalen igenom, eller så länge han fick vara i livet vill säga. Så galet rolig. Det går inte att beskriva hur fantastiskt bra och magisk denna föreställning var, ni måste se den med egna ögon. Den var så bra, så bra att jag bara vill se den igen och igen. Värd varenda krona. Dansen, sången, scenen, ljuset och inte minst artisterna var klockrena. Fem stjärnor av fem möjliga.

Kvällens middag bestod av Mongolisk mat. Vi kombinerade ihop våra egna rätter med råa färskvaror som sedan kocken tillagade framför oss. Kul koncept. Goda smaker. Vi avslutade kvällen på hotellets bar, där jag och Johanna slurpade i oss varsin egendesignad cocktail med jordgubbar. Skål.

Uppe med tuppen. Den här gången tänkte vi inte stiga på planet sist av alla, som sist. Den här gången var vi i tid. Ängelholm – Stockholm Arlanda på 50 minuter, så bekvämt. Tog flygbussen in till stan. Letade sömndruckna upp ett café som såg mysigt ut. Bestämde, på vinst och förlust, det första fiket vi såg. Blev inget bra, men vi nöjde oss ändå. Samlade krafter till dagens shoppingmarsch. Butiker och gatuadresser låg färdiga i handväskan för att avverkas. Saknade tyvärr några hundratusen i plånboken för allt fint jag såg. Fick nöja mig med att bara titta och känna på dessa underbara, härliga, bedårande kläder som jag bara vill vill viiiiill köpa. Suck de luxe. Skulle kunna bränna ex antal tusenlappar på mindre än en blickning på NK. Varför är det så att när man verkligen inte har en spänn att bränna, ja då hittar man alla möjliga drömplagg. Men den dagen man har plånboken full och bara vill spendera, ja då hittar man inget som faller en i smaken (!?). Jag hade två drömköp med Stockholmsbesöket, det ena var att hitta något fint att ha i håret. Något hårsmycke av något slag. Och titta vad fina grejor jag hittade. Hade de inte varit så extremt dyra, hade jag köpt en supersöt rosetklämma och en annan lite mindre klämma med blomma på också. Men efter många om och men, blev det dessa guldgriparna som fick bli mina. Jag har redan använt dem båda, och jag gillar dom skärpt. Det andra drömköpet var en löpväst, men det hittade jag ingen.  Som ner ser, tog det musten ur Kim att gå i alla butiker. Trötter.

Vi möte upp brodern min och hans Johanna. Vi passade på att tajma in en lunch med min finaste vän Sara, som sedan ett par år tillbaka är bosatt uppe i Stockholm, alldeles för långt ifrån mig. Hon tipsade om ett lunchställe som heter Vapiano, som var himla trevligt och framförallt mycket gott.

På kvällen slöt Johannas föräldrar också upp och vi begav oss mot kvällens valda restaurang, Proviant. Restaurangen ligger vid Stureplan och har fått det eftertraktade priset BIB Gourmand av Guide Michelin, och är en av endast 10 restauranger i Sverige som tilldelats detta pris. Våra förväntningar var höga, och ingen av oss blev besvikna. Maten var helt ljuvligt god. Till varmrätt åt jag en helt fantastisk entrecote med tryffelsås och rödvinssky, en tomatsallad och helt galet goda pommes frites. Jag avslutade med en dessert, som utan tvekan hamnar på topp fem, av det godaste jag någonsin ätit. Älskar god mat!