30 dm nysnö de senaste två dygnen. En till två minusgrader. Bland de svåraste väderförhållandena att valla för. Så såg dagen till ära ut. TjejVasan. Långsamma spår och ett tungt lopp, för alla 8000 tjejer, var att vänta. I dem här förhållandena får ingen något gratis. Om jag får bestämma föredrar jag hårda, snabba spår som det var 2008. Men vädret kan ingen styra över så det är bara att gilla läget.

10:00 gick startskottet för elitledet, startled ett och två, som både jag och mamma stod i. Starten är alltid värst, det är tjejer, skidor och stavar precis överallt. Och i dagens före hade i princip ingen fäste i uppförsbacken precis efter start. Och inte i någon annan backe heller för den delen. Det klumpade ihop sig. Jag fick stå helt stilla. Någon ramlar. Förstörde nästan min stav och hade maxpuls efter 500 meter. Sedan började det lätta. Utan fäste är det svårt att diagonalåka så det var bara att kämpa på med armarna. Kilometerskyltarna rullade på. Flåset lika så. Ibland undrar jag varför man utsätter sig för detta lopp varje år. Varenda minut är ju en plåga. Det är så jobbigt. Man åker på max nästan hela tiden. Fast det är kanske det som är charmen?

I Läde, 14 km kvar till mål, står alltid mina supportrar. Där väntas varm sportdryck och energikaka. Ljusglimten man i 16 km väntar på. Förutom i Läde passerar vi stationerna Oxberg, Hökberg, Eldris och slutligen Mora. Där bjuds det på blåbärssoppa, sportdryck, saft och vatten. Någon skriker, att detta är världens bästa blåbärssoppa och jo, det kan nog stämma.

4 km, 3, 2 och 1 km skylten passeras. Kämpa, kämpa. Ge inte upp. Upploppet spurtar jag som aldrig förr. Slänger mig nästan i snön efter målgång. Tänker att detta är nog det bästa skidlopp jag någonsin genomfört. Sluttiden blev 2 timmar och 28 minuter, med placeringen 459. Har avancerat 100 placeringar sedan förra året. Tidsmässigt har jag, 2008, åkt bättre (2 h 18 min), men då var föret något helt annat, så det går inte att jämföra. Eliten hade 14 minuter sämre tid än rekordet, så det säger ju en hel del om gårdagens tunga spår.

Nöjd över gårdagens prestation sitter jag nu här hemma i Skåne, igen. Tillbaka till verkligheten. Vardagen. Jobb. Och nya träningsutmaningar.

Vill du följa mig i spåret på lördag? För den som är intresserad av att veta hur det går för mig under loppet kan använda sig utav vasaloppets sms tjänst. Tjänsten skickar fortlöpande tidrapporter om hur jag ligger till vid de olika stationerna, samt räknar ut en ungefärlig målgångstid. Det enda du behöver göra är att skicka ett sms med koden: VASA TV 1239 till nummer 72777. Sms:et kostar 20 kr.             

Kanonväder med kanonspår. Det gillar vi. Spåren var kanonsnabba och armarna fick sig en rejäl omgång. Snabba spår är lika med mycket stakning. Är det sega, långsamma spår orkar jag inte staka lika mycket, utan jobbar mer med benen, med diagonalåkning. Vi håller alla tummarna att spåren ser ut som idag när det är dags för tävling till helgen.

Jag tillsammans med kusinerna Emil och Andreas.

Idag var ingen rolig skidåkningsdag. Igår kändes kroppen i toppform och jag tog ut mig riktigt rejält, vilket resulterade i en ganska sliten dagsform idag. Blev väl ändå en 8-9 km i ett relativt långsamt tempo. Lunch på moraparken och semla efter det. Den sedvanliga morarutinen alltså.

Bild från Tjejvasan 2009

Ja, dagens prestation går till mig. Efter en otroligt god lunch på den omtalade Moraparken var det dags för dagens skidpass. Temperaturen hade hunnit stiga en aning, till 16 grader. Konstigt, 16 minus kan kännas som ljummet här uppe. Nu var vi hela gänget, Tomas, Andreas, Emil, Ann och Samuel. Inte riktigt alla, mamma och Anders fanns inte med i dagens kämparliga. Det blev ett ruskigt snabbt intervallpass på 5 km slingan och sedan lite stakning bort mot Eldris. Kilometersumman slutade på en nästan 18 när vi till slut såg stugan igen. Puh, vad trött jag var. Morasemlan nummer två kom snabbt ner i magen. Känner mig i nuläget ganska så sliten, hoppas på bra återhämtning så man är fit for fight i morgon igen.

Vaknade till klarblå himmel och 27 minusgrader. Att åka skidor i över 20 minus är inget att rekommendera. Kylan tar något enormt på kroppen, och det är inte värt att utsätta sig för obehaget. Vi avvaktar därför med dagens träningsdos tills i eftermiddag. Nu på förmiddagen drog jag på mig det varmaste jag kunde hitta och pulsa ut och knäppte av lite bilder från omgivningen där jag håller hus i veckan. Resultatet ser ni ovan.

Framåt lunch blev vädret betydligt bättre och vi begav oss iväg på veckans andra skidpass. Idag bar det av mot Mora och vasaloppsspåret. Vi plocka upp moster Ann och staka oss iväg på vasaspåret. Det blev en avstickare på 5 km slingan. En rolig och kuperad runda, som fick igång pulsen på sina ställen. Ett bra intervallpass. Spåren var sega efter nattens och dagens snöfall och man kom inte många meter utan att jobba hårt med armarna. Mina ljumskar ömmande efter gårdagens pass, men annars gick det bra. Väl i mål, hade 9 km avverkats. Hungrig, med stora bokstäver stod skrivit i min panna. Halva nöjet med vasaloppsveckan är att få äta lunchen på Moraparken, men tråkigt nog har detta fantastiska lunchställe inte öppet på helgen. Lunchen bestod därför idag utav en pizza och en timme senare en gigantisk semla. Man blir hungrig av att åka på längden.

Gårdagens prestation går till dem grymt duktiga skidåkarna, Marcus Hellner, Johan Olsson och Anders Södergren. Dem gör Sverige stolta hemma i tv-soffan. Hjälpen Olsson fick av Hellner och Södergren var minst sagt beundransvärd. Södergren som för den delen startade långt bak, trillade omkull, men ändå kom han fram i täten och kämpade. Vilken tv-upplevelse. Grymt spännande. I spurten hoppade i princip Hellner fram med massor med energi. Det är den bilden jag skall ha framför mig när jag kommer på upploppet i Tjejvasan nästa helg.

Vi shoppade loss i skidshopen efter dagens skidpass. Jag investerade i ett par nya längdåkningsskor och ett par sköna ullstrumpor, perfekta att åka skidor i. Mamma gick också loss på samma skor som mig och Anders i ett par nya stavar. I all coachning om höfter hitt och ditt, tappade han balansen och knäckte staven. Otur. Så vi alla fick med oss en påse från shopen. Jag träffade dessutom underbara Maggi och Sebastian, som semestrar uppe i Grönklitt över helgen. De skulle ut på sin andra skidrunda, så duktiga. Det blev en mycket trevlig pratstund.

Hemkommen efter veckans första skidpass. Det blev en sisådär 10-13 km i spåren uppe i Grönklitt. Jag och mamma övade teknik med erfarna Anders. Vi övade bland annat på att sträcka ut armarna ännu mer, för att på så sätt utnyttja det automatiska längre glidet, som resulterar av den sträckta armen. Sedan blev det övning i att ligga tätt in på varandra i nedförsbacke, för att dra nytta av baksuget. Mina skidor var perfekt vallande, tack vare duktiga morbro Tomas, vilket resulterade i ett bra första pass. Min stackars kropp känner dock av dagens lugna kilometrar och jag kommer troligtvis känna av en del värk i diverse muskler i morgon, trots noggrann stretching. Nu blir det viloläge i soffan med en varm riskudde på axlarna i väntan på middag med hela tjocka släkten om några timmar.

Detta eländiga snöoväder bådar inte gott för dagens körning mot Dalarna. Sedan igår eftermiddag har det i princip snöat helt oavbrutet. Det får bli till att köra mycket försiktigt. Först ska jag ta mig till Hässleholm. Där väntar morbro Tomas och kusinerna Andreas och Emil. Därifrån blir Tomas chaufför mot destination Mora. Matsäck och lite underhållning för bilfärden är packad.

Imorgon åker jag till Dalarna. Utan min Kim. En hel vecka ifrån varandra. Saknar honom redan.

Avprickning av dagens gedigna to do lista, rullar på. Jag har bland annat lagt ut min startplats i Göteborgsvarvet på blocket. Jag har tyvärr ännu inte funnit någon startplats i Broloppet, men jakten fortsätter. Anmält mig till Springtime 10 km i Helsingborg, som går av stapeln den 8 maj. Skrivit in komihåg saker i min sjuksköterskebok, som alltid finns med mig i fikan på jobb. Bankärende. Städning. Och nu packning. Flyglapparna sedan förra flygningen hänger kvar på väskan. En ångestvåg sveper över mig. Jag drömmer mig bort på den kritvita stranden på Koh lanta. Är tillbaka i verkligheten och packar ner lager ett, två, tre och fyra i skidåkningskläder…

Du har dina lediga helger planerade ett år i förväg.
Du har fått en rynka mellan ögonbrynen av att ha försökt låta bli att andas in de olika mänskliga dofter du stött på genom åren.
Din urinblåsa har en kapacitet som fem andra personers tillsammans.
Dina fötter är något större och något tjockare än Fred Flintas.
Ditt immunförsvar är så välutvecklat att det vid ett par tillfällen dödat mullvadar i din trädgård.
Du tycker att du haft en rejäl lunchrast när du hunnit ta en kopp kaffe och sedan faktiskt hunnit dricka upp den innan den kallnat.
Du säger till dig själv: "Vilka härliga vener" när du möter en fullständig främling i affären.
Du går långa omvägar runt äldre, skröpliga personer i köpcentret därför att du inte vill riskera att behöva utföra hjärtlungräddning på din lediga dag.

Puh, vilken vecka. Jag har inte haft en minut över till min kära blogg. Och helt plötsligt är det torsdag, hur nu detta gick till när det nyss var måndag morgon? Fullt ös på jobb och dagarna bara flyger iväg. Nu tillbaka till gårdagen. 17 februari. Min födelsedag. Hipp Hipp Hurra till mig! För första gången sedan mitt hjärta Kim kom in i mitt liv, fick jag en födelsedagspresent jag var helt ovetande om. Annars brukar det vara så att jag i förväg har valt ut mina paket och Kim går in och handlar det utpekade. Men i år fick han äran att själv välja ut och överraska mig. Spännande. Blir mycket roligare att inte veta. Jag hade absolut ingen aning om vad som var inhandlat. Min älskling känner mig helt rätt och hade prickat in den perfekta presenten. Ett Nintendo DS, ett rosa, var vad som gömde sig i paketet. Och ett super mario spel. Samma spel som man spelade som barn på Nintendo åttabitars. Nostalgi. Åh, blev verkligen jätteglad. Min födelsedag startade med ett intensivt arbetspass och avslutades med en fantastisk massamangryta med oxfilé, med en chokladtryffeltårta till dessert. Min sötaste älskling hade dessutom en bonus present, inte mindre än en skön helkroppsmassage på min alldeles egna dag. Man tackar, man tackar.

Måndag och ny arbetsvecka. Fullspäckat schema för denna vecka är vad som gäller. Jobb står på schemat måndag, tisdag och onsdag. På onsdag är det förutom arbetsdag, även min födelsedag. Och på fredag bär det av till Dalarna, för den traditionella Vasaloppsveckan. Däremellan skall journalutbildning, barnpassning och förhoppningsviss något träningspass klämmas in. En händelserik vecka att se framemot.

Vasalöparen damp ner i brevlådan häromdagen och precis som förra året startar jag i startled två. Så det gäller att ligga i. Det är bara att bita ihop och kämpa på i första uppförsbacken. Och när man passerar den ökända 27 km skylten vill man bara lägga sig ner och gråta. Men icke. Kämpa. Kämpa. Det är mitt mantra. Varje gång det känns motigt ska jag upprepa kämpa, kämpa till mig själv. Och då är tanken att kroppen skall lyssna på dessa härliga ord och plocka fram den där gömda energin, som alltid finns kvar i kroppen.

Vasa horoskopet, som kan läsas i tidningen, skriver att Vattumannen har en snygg och vägvinnande teknik i diagonalåkning och behöver därför komma ihåg att spara på den totala energiåtgången genom att staka. Akta dig för den berömda väggen! Speciellt mellan Oxberg och Hökberg ska du vara observant. Tackar för det. Med mina tjejmuskler i armarna kommer största delen av loppet inte att stakas. Väggen mellan Oxberg och Hökberg, tror jag om jag inte minns del, den uppförsbacken jag ovan beskrivit. Detta bådar gott.

Happy Valentines Day. Alla Hjärtans Dag firades med att mitt hjärta Kim fick höra en fin kärleksförklaring följt av en pussattack. Annars har dagen tillägnats Kims mamma, som firat sin födelsedag. Startade dessutom dagen på gymmet, där mina stackars armar fick sig ännu en omgång. Dem sista timmarna på denna på tok för snabba helg ska tillbringas i soffan, med min Never stop påse.

Ledig helg. Kan det bli bättre. Startade denna lördag med en rejäl frukost. Sen bar det iväg till gymmet. Nedräkningen för Tjejvasan har börjat, faktiskt för ett bra tag sen. Kom av mig i styrketräningen i och med resan. Tanken var ju att jag skulle försöka hålla uppe armstyrkan under semestern, men det gick sisådär med den saken. Och sedan hemkomsten har jag tråkigt nog legat på latsidan, vilket jag bittert kommer få ångra den sista milen. Men idag fick triceps och biceps sig en rejäl omgång. Styrketräning på morgonen tar alltid musten ur en och påfyllning skedde i form utav pannkakor. Mums.

Första arbetsveckan är nu avklarad. Känner mig fortfarande vettskrämd för den dagen min inskolning är över. Har 16 pass inskolning, vilket kan tyckas vara lite, då det är en oerhört smal specialitet jag skall hinna lära mig. Men efter varje dag på jobb fylls huvudet med nya saker, så detta skall nog gå vägen. Alla har välkomnat mig med öppna armar och jag trivs redan jättebra. Trevliga kollegor är minst lika viktigt som ett meningsfullt och roligt arbete. Tänkte bjuda på en liten sjuksköterska in action bild. Action och action, jag står nere i det alldeles för skräckligt fina omklädningsrummet. Det skimrar i sina orangea och mossgröna färger. Det är minsann inget modernt sjukhus jag arbetar på. Här går alla färger i 70-talets tecken. Det skrämmande är att man vänjer sig…

Tänkte klämma in ett litet filmtips passande till helgen. Såg Inglorious basterds nu i veckan. En film som utspelar sig under andra världskriget, med två olika läger med huvudsyfte att förinta Hitler. Filmen kategoriseras som thriller och har en del ganska råa inslag. En annorlunda skildring och en sevärd film är mina sammanfattande ord om detta verk.

Har ju glömt bort att visa vilket vintagefynd vi gjorde på shoppinggatan i Ao nang. Kim tvärstannade vid åsynen av den här mc-hjälmen. Den här måste vi köpa. Den hade passat perfekt som detalj i vår bokhylla. Och prutningen började. Efter många om och men från den stackars säljaren, slutade vi på 300 svenska kronor. Ett högt pris för att vara i Thailand, men vi tyckte det var ett skapligt pris och en rolig detalj att pynta hemmet med. Så vi slog till på denna häftiga mc-hjälm, som nu har hittat sin plats i bokhyllan.

Det råder idétorka i köket. För att inte hamna i spaghetti och köttfärssås träsket traskar jag raskt ner till bokhandeln och inhandlar dessa inspirationskällor. GI Gourmet, en kokbok med god mat som samtidigt lovar viktminskning. Boken har lovordats på många bloggar och bilderna får munnen att vattnas. Härifrån kommer många middagar att tillagas från framöver. Thailand, ja varför inte fortsätta på den asiatiska fronten. Smakerna är fantastiska. Det är mycket grönsaker. Och det går snabbt att tillaga. Dock ropar smaklökarna stopp för den thailändska maten för tillfället. Men det blir det nog snart ändring på. Rapport kommer senare med inspirerande recept att förgylla kvällarna med.

Skäms på mig. Jag har haft godis noja de luxe sedan Thailand. Dålig karaktär kallar jag det. Jag hade som nyårslöfte att inte äta godis innan vi skulle åka iväg. Det klarade jag med bravur. 19 dagar. Låter ju löjligt lite. Vore konstigt att misslyckas. Men socker är faktiskt som en drog. Men med rätt inställning lyckas man. Men nu. Nu har jag förstört allt. Min kropp är åter inne i sockerfällan. Jag skulle bara ha en, max två dagar då jag skulle frossa i godis. Dum idé. Sen skulle det vara slut på alla onyttigheter jag alltid stoppar i mig. Jag och Kim skulle gå över till att köpa nötter och mörkchoklad på helgerna. Tyckte inte ens det var gott i början, men ändå skulle jag äta. Och vad hände. Jag är tillbaka på ruta ett. Avvänjning nästa.  

Den här godingen från George Jensen blev äntligen mitt nya tillskott i köket. Som jag längtat efter att hälla upp kaffet från denna quackdesignen. Kafferep, någon?

Vi gjorde ytterligare en oförglömlig båtutflykt. Denna gång hyrde vi en egen speedbåt som tog oss ut i ö-världen lite längre bort från Ao nang. Vårt första stopp var fantastiskt, oslagbart i alla kategorier. Rai Island, en liten ö mitt ute i havet. Inga fotspår i sanden. Bara vi fyra (och våra två thaichaufförer som gömde sig i skuggan). Här stannade vi tills tidvattnet nästan fick ön att försvinna. Vi tog oss vidare till Lading Island, som i princip bara bestod av turister. Vi gjorde ett snabbt stopp och tog oss vidare till Hong Lagun. Första gången jag är i en lagun, tror jag. Jättefina färger. Vattnet såg så mjukt ut. Alla de andra bada, utom jag. Jag vågade inte efter att Fredrik berättat en skräckis om vad som finns i lagunen. Vi fortsatte båtfärden mot Hong Island. Också en utav mina favoriter. Bästa stället att bada. Vattnet kändes annorlunda, lenare och mjukare på något sätt. På hemvägen stannade vi för att snorkla. Jag har ju varit med om bästa snorklingen någonsin i barriärrevet i Australien, så jag förväntade mig inte något storslaget. Vi såg tre olika fiskar tror jag. Men ändå fick jag panik i början. Här i Thailand matar man fiskarna när man snorklar, vilket leder till att en bananbit lockar till sig ett femtiotal fiskar som hoppar en centimeter framför ditt huvud och runt hela din kropp. Usch. Sammanfattningsvis kan jag avsluta med att säga att båtturen var värt varenda krona.

Som kontrast till lugna Koh Lanta har vi nu installerat oss i Ao nang. Semesterns andra resmål. Först fick vi en chock. Det var fordon av alla dess slag. Avgaser. Folk. Affärer. Hotell. Restauranger. Precis överallt. Det var som att komma till ett nytt land. Det tog några timmar och sen var man anpassad till den nya livsstilen. Här mötte vi upp vårt kompispar Sofie och Fredrik. Ao nang är mer som en utgångspunkt, där man med longtail eller speedbåt tar sig ut i den magiska ö-världen. Veckans alla dagar bestod av utflykt av något slag. Vi gjorde två utflykter som vi länge kommer minnas. Först hyrde vi en egen longtailbåt. Vi stannade till på Pranang cave, Tup Island och på Poda Island. Pranang cave skall ju klassas som en utav världens finaste stränder. Där kan jag kanske inte riktigt hålla med. Fin, absolut. Men den hamnar inte på min topp fem lista. Helt klart värt ett besök dock. På Tup Island väntade vi in tidvattnet som gör att man kan gå över till Chicken Island. Det här med tidvattnet förstår jag mig inte alls på. Att det har med månen att göra förstår jag. Men att det kan gå upp eller ner och olika mycket, nej det blir för mycket. Mycket fascinerande. Killarna snorklade medan jag och Sofie mestadels låg och pressade i solen och svalkade oss i det turkosa vattnet. Sista ön, Poda Island som vi återvände till hela tre gånger, blev en utav mina favoriter. Utsikten från ön var bedårande. Färgerna magiska. Och sist men definitivt inte minst, den fantastiskt goda maten från båtarna, bidrog till att ön hamnade bland favoriterna.