Solstrålarna tittade trots allt fram titt som tätt under löpturens gång, härligt. Äntligen är våren här!

Trots en lite allergidämpad kropp begav jag mig ut på en lugn, lite kortare löptur. Efter dagar av klarblå himmel och sol, är nu himlen täckt av moln. Tidningen skriver att tyskvärmen är på väg. Att vi skall hålla ut. Att snart kommer sommaren. Förra året gick vi ju helt miste på våren. Det var vinter och sedan blev det kanonvarmt direkt. Som det kan bli. I år hoppas jag i alla fall att vi får en fin och härlig vår. Det är ju så härligt med riktigt svenskt vårväder. Löpningen gick bra. Sista veckan med endast feel goodpass. Nästa vecka drar intervallpassen igång. Då skall det flåsas och stånkas. Jobbigare än jobbigast för stackars kroppen. Känns segt innan det är gjort, men så skönt efteråt. Och det är tyvärr endaste sättet att bli snabbare på. Så trots diss på intervaller, är det ett nödvändigt ont.

Tid: 38:20
Distans: 7.0 km
Medeltempo: 5:28 min/km
Bästa tempo: 4:15 min/km
Medelpuls: 171 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min
Kcal: 474

Såhär tidigt har jag nog aldrig varit ute förr. Det sitter nämligen redan sommardäck på min bil. Skönt att slippa vinterdäckens myller. Att ställa fram klockan och byta däcken hör till de första vårtecknen, enligt mig. Så värmen, tjoho, vart tog du vägen? Kom tillbaka.

Det är inte bara klockomställning och sommardäck som förknippas med våren. Min allergi gjorde sig bitter påmind redan igår. Trodde först att det var en förkylning som var på gång. Men icke, det är redan allergiernas mardrömsmånader som har börjat. Suck. Startade denna lediga onsdag med att stoppa i mig en Kestinetablett och förnya mitt allergirecept. Jag hoppas nu innerligt att allergin inte skall slå till rejält och förstöra min uppbyggnadsfas för vårens lopp. Så, alla förkylningssymtom som orsakas av luftens alla förorenade allergener, håll er borta från min kropp.

Min favoritsallad just nu. Strimlad rödkål och apelsin. Och om man vill lyxa till det, dekorerar man salladen med färska gula russin. Mums.

Fredagskvällen blev lugn. Vi hyrde film och proppade i oss godis. Gick och la oss tidigt och vaknade efter tio timmars sömn till en strålande lördagsmorgon. Min helg kommer dessvärre mest bestå av jobb, men sånt är livet. Fördelen med helgjobb är att man blir ledig i veckorna, och det är oslagbart skönt. Efter frukost begav både jag och Kim oss iväg på en löptur, dock åt olika håll. Jag tänkte inte börja avancera min träning med intervaller och dylikt förrän först efter nästa vecka, för att få till en någorlunda grundkondition innan jag skall sättas på prov på riktigt. Så dagens löppass var tänkt att bli en skönt feelgoodpass, runt milen. Vädret var helt perfekt. Jag sprang i solen nästan hela tiden och det var galet härligt. Det kändes bra i kroppen, och jag höll ett behagligt tempo. När jag passerade 7 kilometer tänkte jag, att fastän jag befinner mig under uppbyggnadsfasen, ändå testa med lite fartökning de sista tre kilometrarna. Jag la på en liten fartökning och passerade nästkommande kilometer på 5:33 min/km. Ökade lite till. Klickade av åttonde på 5:23 min/km. Den nionde och sista kilometern ökade jag ytterligare på, och stoppade Garmin på en avslutande kilometer på 5:10 min/km. Stretchade och knäppte av den obligatoriska bloggbilden. Hoppas ni också startat er lördag på bästa sätt.

Tid: 57:01
Distans: 10 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Bästa tempo: 4:23 min/km
Medelpuls: 167 slag/min
Maxpuls: 183 slag/min
Kcal: 685

En skärmdump från mitt senaste besök i By Caroline S butik. Ett supersött sommarlinne från märket Sack´s och en skön randig tröja från Day.

Onsdag och veckans lediga dag. Dagen startade på bästa sätt, med ett långpass med finaste Caroline. Långpass kom att bli mitt favoritpass under förra säsongens löpkarriär. Tempot är sådär lagom behagligt, man hinner med att skåda den beundransvärda naturen omkring en och man mår så härligt bra efteråt, och kanske det bästa av allt då, man orkar med att prata. Målet var att krossa Carolines längdrekord på 13 kilometer, men inte passera 15 kilometer såhär på tredje säsongens löppass, för min del då. Vädret var nästintill perfekt för ett långpass. Soligt, vindstilla och sisådär 10 grader. Najs. Kilometrarna bara tickade iväg. Pip pip sa våra Garmin stup i kvarten. Härlig känsla. Pulsen tickade stadigt runt 150 slag/min och vi hann med att avhandla både det ena samtalsämnet efter det andra. Tyvärr strulade Carolines knä så sötaste fick gå de sista metrarna hem och bli omlindad av sjuksköterskan Maria. Stackarn. Hon hann såklart med att spräcka längrekordet innan hon gav upp. Tummen upp för henne. Jag själv joggade på och stängda av klockan när den visade härliga 15 kilometer. Känns oförväntat bra då jag bara har två löppass i ryggen. Det är kanske såhär det skall kännas att springa utan att ha järnbristanemi kroppen?

Tid: 01:35:09
Distans 15.01 km
Medeltempo: 6:23 min/km
Bästa tempo: 4:44 min/km
Medelpuls: 153 slag/min
Maxpuls: 168 slag/min
Kcal: 1040

Eftermiddagen tillbringades i frisörstolen och ett besök hos By Caroline S. Resultaten av dessa besök kommer inom kort.

Förra veckan skrapade jag ihop hela en styck stjärna. Weii. Eller inte. Katastrof snarare.  Den här veckan skall det bli desto fler. Startade måndagen på bästa sätt med en skön och härlig vårjogg efter jobb. Nu är det verkligen vår i luften. Så otroligt härligt. Det borde vara vår och sommar för jämnan. Tanken var först inte alls att springa idag, utan antingen köra spinning eller cross trainern på gymmet, men på vägen hem från jobb fick jag sådana vårfeelings och var tvungen att komma ut i det fina vädret.  Och det är jag så glad över såhär i efterhand. Andra löppasset för säsongen och jag hade en riktigt bra löpdag. Kändes så bra, inte alls så tungt som sist. Började lite långsammare för att undvika de där jobbiga känslorna som brukar uppkomma när man befinner sig i den här kom igångfasen. Första fyra gick ganska långsamt faktiskt. Men sen ökade jag, och det kändes lika bra, så jag fortsatte i ganska högt medeltempo de sista tre och sprang med ett leende på läpparna hela tiden. Ett riktigt feel good pass. Och om man ser till min puls, så var det verkligen ett skönt pass för min kropp, särskilt för mitt hjärta som slapp arbeta för sitt yttersta för att hinna med.

Tid: 39:54
Distans: 7 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Bästa tempo: 4:34 min/km
Medelpuls: 164 slag/min
Maxpuls: 178 slag/min

Min finaste och underbaraste vän Caroline har efter nio månaders väntan, fött världens finaste Filip till världen. Finaste gossepojken. Idag fick jag äntligen träffa honom. Det är något magiskt över nyfödda bebisar, de har någon dragningskraft över sig, som gör att man inte kan slita ögonen från dem, man bara tittar och tittar, klämmer och känner. Åar sig och bara dör av avund. I Carolines ögon sprudlar en lycka och glädje som gör att man blir helt rörd. Vi hade en så mysig eftermiddag tillsammans med bebismys, lunch, fika och en massa massa prat.

För typ tre månader sedan försökte jag, Caroline och Sarah hitta ett datum för middag. Datumet som blev spikat, var gårdagen. Inte lätt att hitta en dag som passar alla, när vi alla arbetar på samma arbetsplats. Men igår, äntligen. Caroline, Sarah och Björn var hemma hos mig och Kim. Vi bjöd på god kycklinggratäng och en ny dessert som jag hittat på nätet. En passionscheescake med vit choklad som serverades med grädde med violströssel. Mums vad god den var. Mättande också. Matkoma de luxe. Då vi alla arbetar på samma arbetsplats är det svårt att undvika att halka in på jobbsnack, men vi försökte vårt yttersta, för killarnas skull. Inte så kul för dem att höra om sjuksköterskeyrket hela kvällen. Vi drog igång Kims favoritspel, ticket to ride, och avslutade med retrospelet. Jag och Caroline försökte slå våra kloka huvud ihop, men lyckades ändå inte få till det i retro. Är less på spel som kräver allmänbildning, speciellt när man tävlar mot eliten i att veta allt om allting. Tacka vet jag strategispel. Förutom förlusten i det sistnämnda spelet var det en riktigt trevlig och mysig kväll.

Bilden har jag lånat från Helens blogg som är tagen på Lexias kalas, som vi tyvärr missade då vi var uppe och åkte skidor.

Igår fick jag och Annika äntligen till en lunchdate. Det var evigheter sedan sist vi sågs. Och hennes lilla mirakel, Lexia, har hunnit bli 1 år gammal. Herregud, vart har det året tagit vägen?  Sötaste tjejen. Lexia öppnade paket. Jag och Annika åt smaskig lunch och mumsade i oss gräddbullar och kladdkaka. Lexia som håller på att lära sig gå, studsade runder i hela huset för att visa hur snabb hon var. Lika glad som alltid. Vi hade en jättemysig stund tillsammans innan det var dags för mig att bege mg vidare till veckan sista arbetspass.

Det är dags att anmäla sig till Blodomloppet. Vi är ett gäng på jobbet som skall springa, och utmana kärlavdelningen nere i Malmö. Det skall bli riktigt pepp. Blodomloppet är ett motionslopp på 5 eller 10 kilometer, som inte bara ger hälsa för dem som springer, utan uppmärksammar och stödjer den livsviktiga frågan om blodgivning. Man anmäler sig i ett lag, om fem personer. Efter målgång bjuder huvudsponsorerna, Ica, på en välfylld picknickkorg. Att anmäla sig till ett lopp är den bästa motivationen till att komma ut i löpspåret. Och funderar du på att springa ett lopp i år, tycker jag du skall satsa på Blodomloppet. Loppet arrangeras i hela 14 städer runt om i Sverige. Du anmäler dig på blodomloppet.se.

Efter nästan två timmars velande bestämde jag mig. Årets första löptur skulle banne mig bli av. Ipoden och Garmin hade laddats under förmiddagen, då jag egentligen redan igår hade bestämt mig för att det skulle bli löpning idag. Jag snörade på mig mina löparpjux och alla attiraljer som hör löpningen till.  Himlen har lyst blå hela veckan och likaså i morse, men när jag till slut bestämt mig för att ge mig iväg, ja, då var himlen istället fylld av moln. Inte en solstråle i sikte. Så typiskt. Det blåste kyligt och kändes ruggigt. Jag tog därför på mig två tröjor under min väst, vilket visade sig efter bara en kilometer, vara på tok för varmt. Alltid lika svårt att klä sig rätt. Men strunt i samma. Jag hade bestämt mig för att springa minst 5 km, men max 7. Allt där i mellan, var klart godkänt. Det tråkiga med löpning, är att det är en sådan ”färskvara”, det kvittar hur vältränad du är i andra konditionsövningar, såsom spinning eller step eller vad det nu kan vara. Man tycker man är någorlunda i form, eller det vet jag ju att jag inte är just nu, men i alla fall, när det gäller löpning så krävs en grundkondition som endast kan byggas upp av just löpning. Klart det underlättar om du har tränat kondition i andra former, men att komma över den där förbaskade löptröskeln, då du upplever löpningen som ren njutning, är en endaste lång uppförsbacke. Och det är där jag befinner mig just nu. Precis i början av den där förbannade alptoppen. Och alla som har erfarenhet av denna alptopp, vet att detta inte är någon behaglig resa. Idag var det jobbigt. Inte så jobbigt att jag ville lägga mig ner i diketjobbigt, men nästan på. Tyckte jag försökte trycka på och komma ner i i alla fall 5:30 tempo, men jag orkade bara korta stunder i den farten. Det blev alldeles för jobbigt. Jag kan lova att det var en oerhört skön känsla att trycka på stop knappen på Garmin efter nästan 7 kilometer löpning i ett vårigt skånelandskap.

Tid: 38:20
Distans: 6.70 km
Medeltempo: 5:45 min/km
Bästa tempo: 4:53 min/km
Medelpuls: 174 slag/min
Maxpuls: 188 slag/min
Kcal: 455

Sista dagen startades såklart med en tur i spåret. Det blev tre varv på Viborgsspåret precis som avslutningspasset förra turen till Dalarna. Spåren var hårda och snabba och jag trillade två gånger på första varvet i nedförsbackarna med svängar. Landade med huvudet mitt i en snödriva och tappade tålamodet för en stund. Mamma fick läxa upp mig med att trampa i svängarna för att undvika att fara ur spåret så det gjorde jag de resterande varven och klarade att undvika fler fall i snön. Totalt 15 kilometer. Några timmar senare var det dags att placera ändan i bilen och påbörja de 64 milen hem. Väl hemma var det rena rama vårvärmen och det dröjer nog inte länge förrän vinterjackorna placeras långt uppe på vinden och conversen intar skohyllan. Längtar. Så med denna visit säger vi hejdå till snö och vinterkyla och till mina älskade längdskidor, för återseende nästa år. Istället välkomnar vi våren och värmen med öppen famn.

På lördagskvällen tog jag och Kim en promenad för att se solnedgången. Obeskrivligt vackert. Och snö så långt ögat når. Otroligt mycket snö.

Kim har hela tiden sagt att han vägrar åka på längden. Att han inte ens tänker testa. Punkt slut. Men i lördags ändrade han sig, till min stora glädje. Kim skulle testa längdskidor för första gången. Dalarna visade sig från sin bästa sida, med strålande solsken och en helt vindstilla skog. En ypperlig dag för spåret. Alla begav sig iväg, jag, Kim, Mamma och Anders. Att åka längdskidor är inte lätt. Det krävs så mycket teknik och flera år av träning för att åka riktigt bra. Men så som Kim imponerade på mig med slalomskidorna så var jag helt övertygad om att han skulle fixa längdskidorna med bravur. Sötaste såg ut som Bambi på hal is. Jag sprang bredvid och coachade Kim framåt. Förbannad blev han på för att jag tipsade om saker man egentligen inte behöver göra förrän tekniken sitter. Efter några minuter kom han in i det och hittade steget. Vi begav oss iväg, vi andra på en riktig långkörare, Kim så länge han orka. Efter tre kilometer var han helt slut. Svetten den rann. Och jag var så imponerad över farten och stilen han fick efter bara några kilometer. Totalt fick Kim ihop 6 kilometer och det är inte dåligt för första gången på ett par längdåkningsskidor. Heja Kim. Vi andra stakade iväg. Solen gasade och det var helt magiskt fint. Målet var Hökberg och tillbaka, totalt 22 kilometer. Innan man når Hökbergsstationen har man en uppförsbacke som sträcker sig på över en kilometer. Här snackar vi mjölksyra och puls som sticker iväg. Min ork tog slut och jag fick saxa mig uppför de brantaste backarna. Fy farao vad jobbigt. Ländryggen och axlarna var helt slut. På toppen stannade vi och solade ansiktet medans vi drack blåbärssoppa och åt en energibar för att fylla på depåerna. Nu var det hemåt och mot matsäcken vi begav oss. Först ut, en lång och härlig utförsåkning. Underbart. Sista fem kilometrarna var riktigt tunga. Mina armar orkade inte. Min mage kurrade. Ingen energi kvar. Puh, riktigt kämpigt. Aldrig har en smörgås smakat så gott som då. Jag åt för glatta livet tills jag till slut kände någon form utav mättningskänsla. Mat är helt klart godast efter ett rejält träningspass. Mums. Det här var nog en utav de vackraste dagarna ute i spåret jag har varit med om.

Efter fyra timmars slalom möte jag upp Mamma för en längdåkningstur. Det var som en dröm att byta upp slalompjäxorna mot längdåkningsskorna. Längdåkning har blivit något av min favoritsport den senaste tiden. Älskar verkligen att glida fram i välpreparerade spår, känna att man använder hela kroppen, men ändå känna att det är så skonsamt. Som balsam för själen. Och att åka i detta helt ljuvliga väder, gör längdskidåkningen till det bästa som finns. Det blev totalt 12 kilometer. Vi hann med att ta lite stilbilder under vägens gång också.

Dagen därpå vaknade vi till en klarblå himmel och två decimeter nysnö som fallit under natten. Så vackert. Vi fick skotta oss in i bilen på morgonen. Händer inte så ofta i Skåne. Ännu en dag i backen var vad som väntade. Finns inget härligare än att vara ute i backen i sådant här underbart väder. Solen värmer så gott i snön och man blir sådär rosig om kinderna. Låren ömmade rejält i de högre farterna och vi fick till och med ta pauser i en del backar för att orka komma ner i en stilig position Vi fick två favoritbackar under gårdagen, det var Norrbacken, en röd pist, som det brukas anordnas skidtävlingar i och den ena utav de svarta pisterna. Halva Norrbacken var avstängd för speed skiing och den svarta pisten var inte pistad, vilket innebar att det låg två decimeter nysnö i pisten. Lite tråkigt. Vi åkte några åk i de backar vi gillade mest och begav oss därefter in i Blåbärsskogen igen. Kim skulle banne mig klara av några gupp idag. Det gäller att inte köra blåbärsskogen för sent på dagen, för då orkar inte låren, för det är så förbannat jobbigt. Jag älskar gupp av alla slag, men lite läskigt är det när man kommer i täta gupp i för hög fart. Känns som skidorna skall knäckas av på mitten. Den här gången gick det bättre för Kim, han avslutade dock med värsta treguppserien med en vurpa rätt ner i snön efter sista guppet. Fast den här gången tyckte han mest det var kul, så då var det okej att skratta. Finaste. Vi var på lekhumör efter att ha studsat runt i blåbärsskogen och trotsade den lata pistmaskinen och begav oss iväg ner i den svarta pisten, tänkte off pist är ju aldrig fel. Så jäkla kul. All feghet liksom försvinner med hjälm på huvudet. Hjälmen liksom inger någon form av trygghet av att du inte kan skada dig och du bara kör på. Efter lunch satte vi oss vid en värmestuga i solen och tittade när fartidioterna forsade ned för Norrbacken utan att göra en sväng. Tio sekunder så var de nere. Och själv tycker man att man åker snabbt när man är nere på 30. Vi njöt i solen, åkte några åk till och kände oss därefter nöjda med utförsåkningen, för den här gången.

Efter dryga åtta timmar, non stop bilåkning, anlände vi uppe i Orsa sent i onsdagskväll. Fyra härliga skidåkningsdagar var vad som väntade. Vi vaknade dagen därpå till någon ynka minusgrad och en mulen himmel. Slalom i Grönklitts backar stod på dagens schema. Jag själv har åkt utför sedan evigheters år sedan, bytte skidorna mot den häftigare snowboarden i tonåren och har egentligen inte sedan dess stått med båda benen lösa. Kim däremot har bara åkt skidor två veckor i hela sitt liv, varför jag tyckte det kunde vara lämpligt att gå tillbaka till skidorna, så vi kunde vara lite ringrostiga bägge två. Jag fick låna mammas värstingskidor och Kim hyrde utrustning uppe vid Grönklitt. Det tog inte ens två sekunder att komma in i skidåkningen, den sitter verkligen i ryggmärgen. Det är som att lära sig cykla, har man en gång lärt sig det så kan man det för evigt. Jag bara flög ner för backen. Skidorna svängde sig av sig själva. För Kim gick det också över förväntan bra. Jag är så imponerad av hans skidåkning. Han såg riktigt proffsig ut i backen. Sötaste. Vi åkte lite lugnt och försiktigt i några åk, innan vi började öka farten. Underbar känsla och bara forsa ner för backen i full nittio. Lovely. Efter några timmars åk lurade jag in Kim i blåbärsskogen, först mot hans vilja, men efter lite tjat gav hans med sig. Som vanligt. Blåbärsskogen är en backe med små stigar med gupp i precis överallt. Barnens paradis. Inte Kims. Stackaren. Kim på nästan två meter och med nästan lika långa skidor studsade över guppen med en skräckslagen blick och fick antingen för mycket vikt framåt eller för mycket vikt bakåt och hamnade i backen eller i trädet efter varje gupp. Plutten. Jag skrattade så att jag grät. Riktigt elakt av mig. Vi begav oss snabbt bort från blåbärsskogen och jobbade tillbaka Kims självförtroende. Efter en stund var han åter back on track och det var dags att se vad skidorna gick för i de svarta pisterna. Helan och Halvan var vad som fanns i svart väg uppe i Grönklitt. Och hej vad det gick. Vi hade tävling säkert tio gånger nedför den svarta pisten och jag kan lova att det gick fort. Stolt som en tupp vann jag varje gång. På slutet av backen kom ett riktigt stup som verkligen krossade sönder låren. Jag nästan skrek av smärtan som sprängde i låren för att hålla kroppen kvar i störtloppsställning. Nu förstår jag varför Anjas lår ser ut som dom gör. Inga vältränade lår i varken min eller Kims kropp. Aj aj aj. Efter en heldags slalomåkning var vi båda totalt utmattade. Åt för en hel arme och sov som två små barn. Bästa dagen på länge.

Jag tillsammans med två av mina favoritsjuksköterskestudenter under utbildningen i Halmstad 2007-2010.

Det var inte länge sedan jag själv var student. Kände nervositeten. Kraven av att kunna vara självständig. Initiativförmågan som alltid skulle infinnas. Kraven på att inte göra fel. Misslyckas. Idag är jag handledare åt denne snart nyutexaminerade sjuksköterska. En uppgift som kräver både tålamod och kontroll. Men en uppgift som för mig, som trots allt fortfarande känner mig ganska ny, i rollen som sjuksköterska, är enormt lärorik. I sex veckor kommer jag ha en tassandes student i mina hälar, så önska mig lycka till!

Sitter och sträckläser denhär guldklimpen. Omöjlig att släppa ifrån sig.

Idag efter jobb fick jag äntligen träffa min fina vän Caroline efter att hon gått hem på sin mammaledighet. Känns som evigheter sedan sist sågs, trots att det bara var några veckor sedan. Hon mår strålande bra med sin bulle i ugnen och är så fantastiskt vacker med kulan på magen. Vi gick husesyn i deras nyköpta lya, som var som en dröm. Caroline bjöd på hembakta nallebjörnar som var som sconesliknande bullar med russin, supergoda. En perfekt avslutning på denna torsdag.