Black Swan är den extremt hypade filmen som kretsar kring en ballerinas sammanbrott. Med Nathalie Portman i huvudrollen får vi se hur det är att leva som en neurotisk hårt arbetande ballerina, vars ändå mål är att bli utvald att representera både den vita och den svarta svanen i uppsättningen av ”Svansjön”. Jag hade nog lite för höga förväntningar inför denna ”genialiska” film, och jo, detta är nog också Nathalie Portmans genombrott, men nej, den föll mig inte riktigt i smaken.

Älskade Gilmore girls. Hur kan sju säsonger helt plötsligt vara slut? Hur konstigt känns inte detta, att inte kunna trycka på play och lägga sig tillbaka och lyssna på Lorelais rapa repliker. Bli tokig över att inte Luke och Lorelai blir ett par. Följa Rorys äventyr på Yale och kärlekssagan med Logan. Fredagsmiddagarna hos mormor och morfar. Ja till och med Kirk saknar jag. Samtidigt som man bara ville komma till slutet, för att innerst inne visste man hela tiden hur det skulle sluta, och man bara längtade tills det skulle bli DOM, hela, hela tiden, men samtidigt ville man dra på det, skjuta fram sista säsongen för att ha serien kvar… Åh, svårt det där med att båda vilja ha kakan och äta den. Jag har ju hela serien i bokhyllan så en vacker dag börjar vi från början igen.

Såg nyss i rymden finns inga känslor, där Bill Skarsgård spelar Simon som har Ashbergs syndrom. En helt fantastiskt mysig film som man bara vill se om och om igen. Om du inte har sett den tycker jag du skall springa bort och hyra den redan ikväll, en perfekt söndagsfilm.

Mad Men. En serie som hyllats av de flesta. Förmodligen var jag så full av förväntan av denna sextiotalsserie att jag först inte riktigt fattade grejen. Eller var den bara trögstartad (!?), för, för mig fick serien inte grep om förrän efter dryga hälften av första säsongens avsnitt. Kläderna, karaktärerna, könsrollerna, rökningen, drickandet, och otroheten är klippt och skuret från 60 talets livsstil och syn. Kläderna är helt fantastiskt fina. Så när sista avsnittet sågs häromdagen klickades säsong två och tre hem på direkten. Kan knappt bärga mig innan de landar i brevlådan. Det som gör serien så sevärd, förutom det ovannämnda, är att det inte uppstår ett nytt problem i varje avsnitt, som skall lösas, eller att en ny idé väcks till liv på reklambyrån. Utan serien har sitt eget lilla lunk framåt i reklamens värld och i Don Drapers liv. Trots att en del av karaktärerna är elaka och fruktansvärt hänsynslösa, visar de samtidigt svaga sidor som gör att man ändå sympatiserar för dem. Knepigt. Och Drapers geniala idéer och påhitt, gör serien till en solklar vinnare. Ett bra tips, för den som har missat.

Ni som följer min blogg vet att jag lätt blir besatt av saker och ting. För tillfället är det Mia Skäringer jag är besatt av. Haha. Solsidan är typ den bästa svenska serien som gjorts. Dyngkåt och hur helig som helst, hamnar utan tvekan på topp 10 listan av alla böcker jag läst. Och då jag tyvärr helt missade Skäringers serie Mia & Klara, som sändes på svt för ett tag sedan, var jag ju tvungen att klicka hem dessa två säsonger. Tittade på ett avsnitt på youtube och dog nästan av skratt. Skönare människa får man ju faktiskt leta efter. Helt briljant humor. Kände att lite skratt var på sin plats såhär i novemberdeppen. Och för att vara lite mer seriös så beställde jag dessutom hem sista säsongen av Lost. Så nu blir det långa tevekvällar med teamuggen i högsta hugg.

Lördagskvällen spenderades tillsammans med finaste vännerna, Sofie, Fredrik och Max. Vi hämtade hem mat och slappade i soffan till världshistoriens sämsta film. Grabbarna fick i uppgift att hyra kvällens film, och de kommer hem med värsta bfilmen, Camino. En spansk liten flicka får en cancerdiagnos och filmen utspelar sig kring flickans diagnos och livet runt hennes familj. Regissören fumlar ut på både det ena och det andra sättet och handlingen kommer typ ingenstans på över en timme. Där fick grabbarna verkligen till ett bottennapp och filmhyrningen är från och med nu, och för alltid, tjejernas uppgift. Snälla som de är trodde de, de gjort ett ypperligt val, genom att välja denna sorgsna men kärleksfulla film med en tragisk handling, som på baksidan faktiskt verkar vara en mycket bra film, men nej. Både jag och Sofie somnade i soffan och jag och Kim åkte till och med hem innan filmens slut. Camino fick noll solar av fem möjliga. Men vi hade en mysig lördagskväll för det.

Igår kväll hade jag och min vän och kollega Caroline, filmkväll. Vi lagade tacos och tittade på Remember me. Eller dräglade till Remember me, är mer det rätta ordet. Vi båda är svaga för Twilight och Edward Cullen, med Pattinson som Tyler Hawkins slår vampyren med hästlängder. Den mannen är ett mirakel. Han är som klippt och skuren för rollen och spelar så in i bombens bra. När han ska se så där flörtig ut, är det så att man döööör. Och när han ser sådär sorgsen och plågad ut, ja då tappar man ögonen.

Dagen till ära, fredag och allt, har spenderats med de här chica brudarna, Gilmore. Igår damp säsong tre och fyra ner i brevlådan, och ingen är lyckligare än jag. Go Rory, go Rory.

Helgens timmar har mestadels spenderats på jobb. Däremellan har jag och älsklingen plöjt igenom femte säsongen av Lost. Att följa serier på teven, med arbetstider som jag har, är en omöjlighet. Jag är däremot tokig i boxar. Köper seriebox efter seriebox, och sitter som fastklistrad. Det var ett tag sedan vi såg sista avsnittet av säsong fyra, så man kan väl säga att vi var rätt lost på första avsnittet. Skum serie det där. Galet bra, dock.

Tredje dagen med tokförkylningen och jag blir successivt lite bättre för varje dag, skönt. I morgon är jag äntligen tillbaka på jobb igen. Det är inte klokt så mycket man uppskattar sitt jobb när man sitter hemma och tråkar. Saknar verkligen mitt arbete och alla mina underbara kollegor. Men ibland är man så illa tvungen att sjukanmäla sig för att bara kunna vila ut förkylningen. Och det är verkligen bara vila som gäller. Jag har inte rört mig många meter. Legat i soffan. Suttit vid köksbordet. Hela dagarna. Väntat på att Kim skall komma hem. Och enligt honom är jag ett praktexemplar på att inte bli hemmafru. Hade inte passat mig någonstans. Inte för jag ens haft en tanke på att bli det då.

Igår letade jag fram denhär boxen. Mysiga Gilmore girls. Avsnitt fulla av mänsklig värme, charm, lycka och hjärtan som krossas. Mys på hög nivå.

Kommer ni ihåg barnboken, till Vildingarnas land? Nu finns den på bio, en barnbok som har blivit en vuxenfilm. För den kategoriseras inte som en barnfilm, utan som en vuxenfilm för vuxna som vill vara barnsliga för en stund. När det kommer till fantasy, overklighetsgrejor och barnsligheter blir min kära sambo som lyrisk. Han har tjatat om denhär filmen sedan han såg den på en trailer, och igår fick jag vika mig. Filmen handlar om Max, en liten pojke som stup i kvarten får aggressiva anfall och är allmänt stökig. I frustation springer han hemifrån efter ett bråk och hamnar i Vildingarnas land. Uppblåsbara varelser med sorgsna ögon. Carol, som är som Max spegel, och hans kärlek, KW, fastnar han mest för. Där lever han som deras kung och får insikt om hur man påverkar varandra. När filmen var slut så dök Kim på mig, du tyckte den var bra, erkänn. Och då var jag tvungen att erkänna. Det var en superdupermysigbrafilm. Se den!

Måste tipsa om den senaste och hyllade filmskapelsen där Leonardo di Caprio spelar huvudrollen, Shutter Island. En film jag skarpt rekommenderar. Magiskt bra. Se den!

Hachiko. Den finaste, mest gripande filmen jag sett på länge. En film ni bara måste se. Blev så kär att jag skulle kunna springa bort till en hundaffär nu med detsamma. Filmen är baserad på en verklig händelse. Gör ont i hjärtat bara jag tänker på den stackars hunden som suttit år ut och år in och väntat. En förgäves väntan. Filmen handlar om en professor som en kväll hittar en hundvalp på tågstationen. De blir strax därefter oskiljaktiga. Hunden följer husse till tågstationen och sitter troget och väntar när tåget anländer klockan 17, varje dag. Sen händer en olycka och husse går bort. Hundens saknad blir så stor. Så sorlig. Han sitter där, utanför tågstationen, i 10 år, och väntar på att sin älskade husse skall komma ut genom portarna. Idag finns det en bronsstaty rest till minne av Hachiko vid Shibuya Station.

Myslördag med mysfilm. 17 again. En riktig feel good film. En mysig film som man blir glad av. Zac Efron är ju inte helt fel att titta på heller. En helt klart sevärd film.

Ikväll sätter True blood igång igen efter ett längre uppehåll. Att jag blivit lite av ett vampyrfreak efter Twilight har nog ingen i min närhet missat. Och det är bara fler och fler som snappar upp vampyrtrenden. Tycker det är vampyrfeber överallt nu, i filmer, serier och i böcker. Men för mig räcker det med Edward Cullen och vampyrerna i True blood, som faktiskt är en utav dem bättre serierna jag sett. En mycket annorlunda serie, lite udda och helt oförutsägbar.  Och sen går den på svt, det vill säga, ingen reklam. Nackdelen är dock att den visas klockan 22, min gå och lägga mig tid. Får sätta tandpetare i ögonen för att hålla mig vaken.

Tänkte klämma in ett litet filmtips passande till helgen. Såg Inglorious basterds nu i veckan. En film som utspelar sig under andra världskriget, med två olika läger med huvudsyfte att förinta Hitler. Filmen kategoriseras som thriller och har en del ganska råa inslag. En annorlunda skildring och en sevärd film är mina sammanfattande ord om detta verk.

Dagarna har avlöst varandra utan någon reflektion om vilken dag det är. Men idag är det måndag och i och med detta är det slut på juldagarna. Känns både skönt och lite tråkigt. Helgen har bara rusat förbi med vänner som avlöst varandra i skytte trafik. Mysigt. Avslutade helgen med en bra film. Slumdog millionaire. En film jag varmt kan rekommendera. Handlar om en pojke som är uppvuxen i slummen i Bombay. Tänker på min vän Emmi som semestrar i Indien nu. Intressant resmål med stora kontraster. I och med julen är slut är det dags att skärpa till formen igen. No more rocky road och gymmet står därför på schemat idag, framöver.  

Iskallt ute. Tio minus. Vad lockar mer än en varm kopp tea och några avsnitt Gilmore girls, nerbäddad i en skön soffa?