Idag har jag och Malte legat i soffan och chillat precis hela dagen. Lillprins har varit hur lugn som helst och sovit mest hela tiden. När han varit vaken har vi myst och lekt. Han fokuserar blicken så intensivt nu och det känns som det där svarsleendet är så nära, så nära. Förra helgen log han mot mig två gånger, men är osäker om det verkligen var medvetet (!?). Kanske, kanske inte. Vilken underbar känsla det är och bara ligga där i soffan med sin son som med sina stora mörkblå ögon tittar mig rakt in i ögonen, jollrar diverse läten och sprattlar nöjt med både ben och armar. Jag kan inte sluta pussa på hans gosiga kinder eller smeka hans fina panna. Sötaste Malte. Mitt allt. Han har verkligen satt ord på vad riktig kärlek är ♥

Igår hade vi lilla söta Freya och hennes mamma Caisa på besök. Caisa träffade jag i föräldragruppen innan lillprins kom ut och hennes lilla Freya är exakt två veckor yngre än Malte. Egentligen var det Freya som skulle tittat ut först, men Malte var så ivrig att han hann före ♥ Vi åt god haloumisallad och avhandlade det ena bebisämnet efter det andra. Roligt att ha någon i samma sits att dela saker och ting med. Inte minst fråga om råd och hur någon annan gör i en viss situation. Malte och Freya gymmade lite tillsammans, vilket gick sådär. Freya sov mest. Malte blev helt till sig över att det låg en tjej i hans gym och började pipa nästan direkt, lilla hjärtat. Så söta som liv. Vi ser redan fram emot nästa bebisdejt!

Att köra bil med lillprins första gången var inte roligt. Men vi överlevde det (också), båda två. Usch, man är ju livrädd att det skall komma någon idiot körandes.  Malte gillar åka bil och somnar direkt när motorn går igång. Det är dock inte lika roligt att bli fastspänd i babyskyddet och han brukar protestera med höga skrik. Det är här vår kära nappkamrat kommer in i bilden. Bra uppfinning den där nappen. Fungerar i de flesta lägen.

När lillprins var tre och en halv vecka introducerade vi napp. Eftersom vi fick en dålig start med amningen har vi fått hålla nappen borta även om vi känt en tid att han använt bröstet som napp. I början vet man ju inte vad som är vad. Och bröstet är ju inte bara mat, utan både trygghet, värme och tröst för det lilla livet. Det kan nämligen förvilla barnet om man börjar med napp för tidigt om de inte fått in den rätta tekniken för amningen. Och jag ammar ju hellre mitt barn tusen gånger om, än att börja med napp som i sin tur hade kunnat förstöra amningstekniken för honom. Men då när han var nästan fyra veckor kände jag att amningen fungerade bra och han tog nappen direkt. Nu får han nappen när han behöver den. Ibland bara vid något tillfälle under dagen och ibland lite oftare, men den finns där som en trygghet, både för honom och för oss.

Sover som en stock...



Skönt att sträcka på sig efter maten...


Som ni vet bor ju min kära moder inte i Skåne, utan är bosatt flera mil från mig och Malte, uppe i Mora. Men sedan lillprins kom har hon inte kunnat hålla sig borta, utan varit här med 14 dagars intervall och har planerat det så hela sommarn. Såklart jättetråkigt att ha henne så långt borta, men samtidigt blir det en helt annan grej när hon är här. Hon stannar i flera dagar och bor här 24/7. Kim har ju nyligen börjat nytt jobb och har över pingsthelgen lyxat till det med en tjänsteresa i Italien där han blåst runder i en Ferrari (nöjesresa !?). Så jag, mamma och Malte har haft fyra mysiga dagar tillsammans. Det är en enorm avlastning för mig att ha mormor här och liksom förra gången också han med en och annan röjning i vår alldeles för anskrämliga trädgård. På bilden chillar jag och Malte efter en god morsdagsmiddag hos min mormor och mamma är ute och planterar ett kryddland till mig. Livet är allt bra ♥

Här trivs lillprins som fisken i vattnet. Perfekt att använda både ute som inne. Sedan lillprins börjat sova själv under nätterna försöker jag ha så mycket kroppskontakt jag kan med honom under dagarna. Och för att jag skall få något gjort är det perfekt att ha honom i babyselen ett tag. Och Malte älskar det. Han tycker det är så skönt att guppa runder, tätt intill sin mamma och kan sova i flera timmar (typ 2) och jag får båda mina händer fria och kan åstadkomma någon syssla här hemma, som att blogga till exempel eller tvätta (gud vad man måste tvätta med en liten bebis, tvättmaskinen går varm här hemma flera gånger om dagen). Jag har haft honom i selen ute också och det fungerar lika bra. Svårt att rensa ogräs bara, men räfsa mossa går bra.  Nu de senaste dagarna när det varit högsommarvärme har jag dock inte kunnat använda den, med risk att lillprins blir för varm. När vi har införskaffat oss en solhatt kanske det blir en promenad i babyselen också. Jag och Malte ♥ babyselen!

Här sitter lilla Malte i sin babysitter. Den fungerar perfekt under kortare stunder. Jag brukar sätta honom i sittern när jag skall duscha. Lillpuffen sitter då där och tittar sig omkring med stora ögon, filosoferar om gud vet vad medan jag powerduschar och sjunger barnvisor för fulla muggar. Sötaste hjärtat ♥

Successivt börjar han vänja sig, vår lilla prins. Till en början var det bara mamma och pappas famn som dög. Tiden på bb spenderades dag och natt i våra famnar. På nätterna låg jag och Malte mage mot mage, sida mot sida. Efter nio månader i mammas mage är det lite läskigt om man inte hör mammas hjärta, hennes tarmljud eller känner henne, så då är det bäst och vara kloss, hud mot hud. Såklart världens bästa känsla och vara hud mot hud. Att ge trygghet, värme och kärlek i överdosering till sitt alldeles egna barn. I början hade jag svårt att slappna av själv, var rädd att jag skulle röra mig i sömnen och skada lilla hjärtat, var orolig över att han skulle kräkas eller sluta andas. Detta resulterade i väldigt lite sömn. Nu har jag vant mig. Man rör sig inte en millimeter när man ligger kloss mot sitt barn. Inte en fena rör sig. Man vaknar med kramp lite här och var och försöker så försiktigt man kan få en lite bättre ställning. Jag är fortfarande orolig över att han skall kräkas, men ligger han på rygg i korgen vänder han på huvudet och kräket rinner ner på sidan och ligger han hos mig ligger han med hela kroppen på sidan, så då är det inget problem. Att se efter om han andas, gör vi titt som tätt, dag som natt fortfarande. Han andas så tyst, att man inte hör, utan man måste lägga hela handen på magen för att känna. Jag vet inte hur många gånger jag och Kim sagt till varandra, andas han !??. Usch vad skör man är när det gäller ens egna barn. Det är det finaste och värdefullaste man har. Tillbaka till ämnet sömn och sova. Det är såklart bäst om han klarar av att sova själv, för alla parter. De flesta nätter, peppar peppar, ammar han var tredje timma under 15-30 minuter. Jag myser med honom efter amning, rapar honom och går sedan runt i rummet och sjunger några visor och lägger sedan ner honom i korgen med några lätta puff i rumpan. För det mesta fungerar detta och han kommer till ro och sover vidare. Efter sista amningspasset brukar han få gosa med mig i sängen, för då har jag saknat honom alltför mycket under natten. Mitt lilla hjärta ♥ Om du bara visste hur älskad du är!

Lillprinsen har myst med mormor i fyra hela dagar. Så bortskämd han blivit. Mormor har vyssat, vaggat, gosat, berättat sagor till det oändliga, sjungit och pussat lilla hjärtats mysiga kinder hela dagarna långa. För mig har det varit guld värt nu när Kim börjat arbeta igen. Mamma han även med att städa hela vårt hus, fixa lite ute i trädgården, såg till att fylla kylskåpet och servade med mat till måltiderna. Vilken mamma. Och vilken mormor ♥ Nu räknar vi, lillprinsen och jag, dagarna tills hon kommer ner igen, till pingst.

Under graviditeten funderade jag inte så mycket kring ämnet amning. Jag läste igenom en broschyr om teknik och fördelar med just amning. Jag har inte direkt hört någon i min närhet som haft problem, eller berättat om hur överjävligt ont det skulle göra i brösten när mjölken rinner till eller när bröstvårtorna rinner av blod. Att bebis skulle kunna ha svårt att hitta sugtekniken visste jag inte heller. Jag tänkte nog mer att det är väl bara att lägga bebis vid bröstet, som gapar och glupskar i sig till dess att han eller hon är mätt och belåten (!?). Men ett sådant drömscenario var det inte för våran del, till en början i alla fall. Efter blod, svett, skrik och tårar är vi nu 8 av 10 gånger där, jag och Malte, tätt tillsammans, i en sagolikt mysig amningsstund där jag sjunger, berättar sagor, rapar lillhjärtat, torkar mitt glupska hjärta om munnen och bara myser. Efter amningen gäspar och sträcker sig lillprinsen och han är så söt att mitt hjärta smälter, varje gång.  Att amma är en helt unik upplevelse och jag är så glad att jag haft detta tålamod. Att jag inte gav upp där i all kaos. Boken ”Att leva med barn” som man får från bvc beskriver amning som ett sätt att komma nära. För barnet: att långa stunder varje dygn få ligga tätt, tätt intill mammas nakna, varma hud, omsluten av hennes händer och höra hjärtats dunkande i fjärran gör övergången från livmodern mjuk och naturlig. Och för mamman: att själv, med sin egen kropp få ge barnet det bästa det kan få också efter förlossningen ger en naturlig fortsättning av graviditeten. Så kan den nära samhörighet som nu råder mellan mamman och barnet bekräftas, så viktig för barnets känslomässiga utveckling. Amning blir ett sätt att komma varandra riktigt nära, inte alls nödvändig (det finns andra sätt också) men en stor gåva.

Jag har turligt nog aldrig behövt oroa mig för att lillprinsen inte fått i sig tillräckligt. Vi har vid varje besök på bvc fått guldstjärna av Lena då Malte gått upp fin fint i vikt. På senaste besöket vägde lillprinsen 3930 gram ♥ 3 veckor gammal.

Här myser lillprinsen i trygga pappas famn. Mysigaste pappamys. Jag är så oerhört lycklig över att ha dessa underbara prinsar i mitt liv. Lillprins och storprins ♥ Känner mig så otroligt lycklig lottad.

Lilla hjärtat låg i sitt babygym för första gången igår. Han sprattlade och hade fokuserad blick, mest åt den lilla pingun vid sidan och såg ut att ha det riktigt bra. De hängande detaljerna ägnade han inget större intresse åt, men det kommer säkert med tiden. Lilla hjärtat är så otroligt söt och allt oftare ser vi ett leende sprida sig i hans ansikte. Än så länge är det bara reflexleende men det värmer så otroligt i våra hjärtan att se att hans ansikte förmedla glädje, fastän han inte själv ler medvetet. Den senaste veckan har han också börjat med grimaser. Efter amning när jag tar upp honom för rapning så grimaserar han hej vilt, sötnöten. I mellan grimaserna kommer en gäsp och en sträckning, armarna sträcks uppåt och kroppen vrids i sidled och sen ytterligare en gäsp. Åh, så fin han är vår lilla prins ♥

Idag är det alltså dagen med stort D. I min almanacka står det med röd stor text; Bebis BF ♥. Dagen vi längtat efter sedan i slutet av förra sommaren. Istället sitter vi här med en två och en halv vecka gammal (ung) liten lillprins i våra famnar. Jag hade ju hela tiden känt på mig att lillprins inte skulle stanna kvar till BF, och var inte direkt orolig över att gå över tiden. Min tippning var att han skulle komma cirka två veckor innan, men istället kom han nästan tre veckor för tidigt, mitt lilla hjärta. Men med sina 3485 gram och sina 50 centimeter tyckte hans kära mamma precis som lillprins att det var mer än lägligt att titta ut lite tidigare. Och det är både hans mamma och pappa såå glada över. För tänk vilken kärlek vi fått känna dessa dagar. Vi är så lyckliga ♥

Igår, måndags, var min och Maltes första dag ensamma, utan trygga pappa Kim hemma. Tänk vad tio dagar bara kan svischa förbi. Att få barn måste vara den största upplevelsen i livet. Och det vore ju konstigt om det inte vore omvälvande. Första dagarna var rent upp och ner. Jag sov inte på flera dagar och var så trött och gråtmild att jag knappt visste ut eller in. Kim har varit bästa stöttepelaren och skött all markservice man kan tänka sig här hemma. Jag har mest agerat mjölkmaskin åt mitt älskade lilla hjärta samtidigt som jag försökt återhämta mig från förlossningen både fysiskt som psykiskt. Utan Kim hade de här första dagarna varit omöjliga och jag hade önskat att vår lilla familj skulle få vara tillsammans ytterligare dagar, veckor, månader. Snart är det semestertider och då kommer pappa Kim vara hemma flera veckor i sträck. Som jag längtar. Massor. Första dagen gick hur som helst bra. Lillprinsen kände nog av lite stress från sin mamma och tyckte det var tryggast att vara i mammas famn mest hela dagen. Sötnöten ♥ Enda gången han var själv var när jag tog en timmes promenad längs havet. Då sov han. Som en stock. Än så länge är det liiite bökigt att göra saker och ting här hemma med bara en hand, men jag kan tänka mig att efter några veckor kan jag göra det mesta med antingen höger eller vänster hand. Åh, vad jag älskar mitt lilla hjärta. Jag kan bara sitta och titta på hans underbara ansikte. Gosa med hans små fötter. Pussa hans goa kinder och smeka hans huvud. Underbara, älskade Malte ♥

Vilket väder det varit i dagarna. Det fina vädret kom samtidigt som jag började känna mig mer levande än död och lilla familjen skulle ut och premiäråka vagnen. Första rundan blev en kortis. Usch, vilken hönsmamma jag är. Men andra, tredje och fjärde turen blev mer rejäla och gud vad härligt med frisk luft. Både jag och Kim är riktigt nöjda med vagnen. Den är galet snygg och fantastiskt lättkörd, svänger i princip av sig själv. Enda nackdelen är att det är en ganska kort sufflett, vilket gör att solen lätt kommer åt lillprinsen. Maltes snutte fick agera solskydd, vilket fungerade galant. Till sin mammas glädje ter sig lillprinsen mer än nöjd i sin nyinköpta vagn och har hittills sovit sig igenom varje promenad. Känns som det kommer bli en och annan promenad i mitt nya liv som mamma.

20 april 2012. Jag är i vecka 37 + 1 dag. Klockan 06:20 går vattnet. Rätt benämning är kanske mer, forsar vattnet. Ringer förlossningen och får en tid några timmar senare för kontroll. Vid niotiden börjar de första värkarna komma. Tio är vi inne på förlossningen och genomgår ctgkontroll för att se att lillprinsen mår bra. Blir hemskickade trots att mina värkar gör allt ondare och kommer allt tätare. Efter två minuter i bilen har jag så in i helvetes ont att vi börjar klocka värkarna. Efter att jag haft fem sex värkar med två till tre minuters intervall som jag ålat mig igenom ringer Kim tillbaka till förlossningen och meddelar att vi kommer in igen. Blir inskrivna på studs (klockan är cirka 12). Jag blir erbjuden att ta en varm dusch eller att börja med lustgas direkt. Försöker mig på en dusch men hinner bara in i badrummet innan jag ändrar mig och fattar ett hårt grepp om lustgasen, som kommer bli min närmsta vän de kommande timmarna. Jag är vid inskrivning öppen 3 centimeter. Efter drygt en och en halvtimme gör det outhärdligt ont och jag känner att jag inte klarar mer smärta. Barnmorskan gör en ny bedömning av hur öppen jag är och konstaterar att jag nu är öppen 6 centimeter. Det har med andra ord gott väldigt fort. I mitt förlossningsbrev har jag skrivit att jag gärna inte vill ha epidural, då jag är rädd för biverkningarna (min dumma nöt), och har diskuterat detta mycket med Kim, som i stundens hetta säger detta till mig. För just nu är det en epidural jag blir erbjuden. Och jag vet inte vad jag skall göra. Jag står inte ut med smärtan och känner att jag egentligen är mottaglig att få all sorts smärtlindring, trots biverkningar just då. Men av någon anledning avböjer jag, eller rättare sagt, jag skulle fundera någon minut innan jag bestämde mig och den minuten blev till en timme och nu var min smärtgräns nåd med ja gud vet vad. Barnmorskan inspekterar ånyo och upptäcker att jag nu är öppen 10 centimeter och att en epidural tyvärr inte kommer hjälpa mig smärtmässigt i nästa skede, krystningsarbetet. Det är nu man skall börja arbeta. Under öppningsskedet skall man bara slappna av och anda sig igenom värkarna. Men nu, nu skall man ta i för kung och fosterland. Jag frågar desperat barnmorskan hur lång tid hon uppskattar att jag har kvar och hon svarar mig cirkus en timme (stackars barnmorskan, det tog 2,5 h och jag frågar henne därefter flera gånger hur lång tid det är kvar men efter första svaret svarar hon mig nu att hon omöjligt kan säga). På tal om barnmorskan så heter hon Marianne och hade sin kompanjon undersköterskan Gunilla vid sin sida, och de två tillsammans utgjorda mina stöttepelare och utan dem hade jag aldrig klarat det. Under mina sista fyra timmar lämnade de inte rummet en sekund. De fanns där genom varje värk, genom varje krystvärk och jag litade på dem till hundra procent och lämnade mig till fullo i deras kompetens. Enligt den litteratur jag tagit del utav upplever en del krystningsarbetet som en befrielse och som icke smärtsamt. Där är vi dock olika. I mitt fall var detta moment mest smärtsamt, fast på ett helt annat sätt. Ett oförklarligt sätt. Och jag har nu drygt en vecka efter förlossningen svårt att beskriva just hur denna smärta kändes. Den första är mer som en sjuhelvetes mensvärk från rymden. Min upplevelse av att krysta har säkert att göra med att det drog ut på tiden något enormt, och därmed att mina krafter allt mer sinade. I själva krystningsvärken fick jag inte heller använda lustgasen utan skulle istället endast fokusera och lägga all kraft på att trycka. Tre tryck per värk och sen tog jag ett krampaktigt tag om lustgasen och flåsade i den tills jag blev tillsagd att släppa den för att i alla fall få ett vanligt andetag innan nästa värk på tok för snabbt kom igen. Min älskade Kim var en klippa genom hela förlossningen och stöttade mig till fullo i allt som hände. Sådär höll jag alltså på; tryckte med all kraft jag var kapabel att få fram, återhämtade mig emellan. Försökte mig på diverse ställningar. Men de kunde likförbannat inte se lillprinsen huvud. Men till slut skymtade de honom, och sen mer och mer. När barnmorskan förberedde sig för att fånga honom fick jag kraft från gud vet var och tryckte till slut ut mitt lilla hjärta som levt inuti mig, i min mage i nio månader. Hon lade honom skrikandes på mitt bröst och en befrielse rann över mig. Fick en omedelbar lyckokänsla i kroppen och smärtan var som bortblåst. Mitt lilla hjärta, min lillprins låg på mitt bröst och var till synes fullt välmående och sökte efter sin mammas bröst. Sötaste, ljuvligaste, underbaraste, finaste hjärtebarn. Min älskade lilla son. Här börjar mitt och Kims nya liv. Ett liv som en riktig familj. Ett liv fullt av djupaste kärlek.

Det här var alltså min förlossningsberättelse. Lilla Malte som kom till världen för idag 12 dagar sedan. Jag vet inte vad jag egentligen hade väntat mig, och går det egentligen att föreställa sig en förlossning om man aldrig genomfört en? Nej det går absolut inte. Det går helt enkelt inte att föreställa sig. Tänk att ens kropp klarar av något sådant här fantastiskt.