Under graviditeten funderade jag inte så mycket kring ämnet amning. Jag läste igenom en broschyr om teknik och fördelar med just amning. Jag har inte direkt hört någon i min närhet som haft problem, eller berättat om hur överjävligt ont det skulle göra i brösten när mjölken rinner till eller när bröstvårtorna rinner av blod. Att bebis skulle kunna ha svårt att hitta sugtekniken visste jag inte heller. Jag tänkte nog mer att det är väl bara att lägga bebis vid bröstet, som gapar och glupskar i sig till dess att han eller hon är mätt och belåten (!?). Men ett sådant drömscenario var det inte för våran del, till en början i alla fall. Efter blod, svett, skrik och tårar är vi nu 8 av 10 gånger där, jag och Malte, tätt tillsammans, i en sagolikt mysig amningsstund där jag sjunger, berättar sagor, rapar lillhjärtat, torkar mitt glupska hjärta om munnen och bara myser. Efter amningen gäspar och sträcker sig lillprinsen och han är så söt att mitt hjärta smälter, varje gång.  Att amma är en helt unik upplevelse och jag är så glad att jag haft detta tålamod. Att jag inte gav upp där i all kaos. Boken ”Att leva med barn” som man får från bvc beskriver amning som ett sätt att komma nära. För barnet: att långa stunder varje dygn få ligga tätt, tätt intill mammas nakna, varma hud, omsluten av hennes händer och höra hjärtats dunkande i fjärran gör övergången från livmodern mjuk och naturlig. Och för mamman: att själv, med sin egen kropp få ge barnet det bästa det kan få också efter förlossningen ger en naturlig fortsättning av graviditeten. Så kan den nära samhörighet som nu råder mellan mamman och barnet bekräftas, så viktig för barnets känslomässiga utveckling. Amning blir ett sätt att komma varandra riktigt nära, inte alls nödvändig (det finns andra sätt också) men en stor gåva.

Jag har turligt nog aldrig behövt oroa mig för att lillprinsen inte fått i sig tillräckligt. Vi har vid varje besök på bvc fått guldstjärna av Lena då Malte gått upp fin fint i vikt. På senaste besöket vägde lillprinsen 3930 gram ♥ 3 veckor gammal.