Med totalt 10 veckors träning, ungefär 10 veckor för lite för att hitta den där perfekta formen, för att klara av 21 kilometer i hyfsat tempo, startade jag igår, tillsammans med nästan 50 000 andra löparfrälsta i Göteborgsvarvet, världens största halvmarathon. Vädret var perfekt, 16-18 grader sol, några moln, och lite lätt vind. Mina uteblivna träningsveckor beror helt enkelt på att jag först inte skulle kunna springa varvet i år, men med tio veckor kvar till start, skulle jag helt plötsligt ändå springa. Det drastiska beslutet lede till att jag missade seeda upp mig, och hamnade därför startled 13, vilket innebar en seg väntan, trängsel i kurvor och vid vätskelangning men med en kickande känsla av att springa om och inte bli omsprungen. Göteborgsvarvet är ju känt att vara världens folkfest, och ja, det var det verkligen. Längs hela banan stod där folk och hejade. 40 olika orkestrar spelade för alla duktiga löpare som tog sig an de långa 21 kilometrarna. Men inget av detta såg jag. Jag var istället inne i en negativ bubbla från start till mål. En löparupplevelse utan dess like. Svårt att beskriva i ord hur loppet var, vilka känslor som vällde fram.

Om vi börjar från början. De första 3 kilometrarna var olidliga. Jag kände mig totalt ur form. Mina negativa tankar började alltså redan här. Riktigt illa. Men efter tre kilometer fick jag en lättare period. Dels kom det en utförsbacke som jag plockade igen rejält med tid som gått förlorat i början. Hoppet om att jag skulle ro hem en hyfsad tid kom tillbaka. Fick lite självförtroende igen och hade det ganska bra fram till milen. Passerade milen på 56 minuter, en minut långsammare än på förra årets halvmara, Broloppet. Broloppet som för övrigt var mitt livs bästa springupplevelse, alla kategorier, och som jag avslutade med att persa min miltid med råge och sprang in i mål på drömtiden 01:52. Målet idag var inte att slå det rekordet, det visste jag var för långt borta, men under två timmar, det skulle jag klara.

Efter 10 km fick jag kriga med kroppen. Var less på alla förbannade backar. Förbannad på att jag har noll backträning i bagaget. Fick motgång vid varje jävla lutning. Fick sakta ner tempot och orkade aldrig ta igen den tid jag förlorade uppför när det planade ut. Höll väl ihop loppet med de tidsmarginaler som krävdes fram till 15 km för att klara av två timmarsgränsen. Mitt högra knä som gjort sig påmint redan vid 5 km, började trilskas rejält. En strålande smärta på utsidan av högra knäet kändes i vartenda steg. Tror inte det påverkade mitt steg nämnvärt, men mentalt var det ur den sämsta synvinkeln. Det var här någonstans som jag kunde säga adjö till Göteborgsvarvet. Energin var som bortblåst. Mina ben blev bara tyngre och tyngre. Jag såg sekunderna som blev minuter rinna iväg. Avenyn närmade sig. Och jag visste att hela avenyn är en enda förbaskad segdragen uppförsbacke. Hörde inte ett hejjarop. Min Ipod var mitt enda hopp just nu. Den pumpade ut med taktfast musik, utan den hade jag lagt av. Tryckte en blöt svamp i huvudet och trampade igenom mig de tusentals som låg på marken. Blev irriterad. Drack vid varje kontroll för att få energi. Jag hade en gel i fikan som bara låg och väntade på att bli uppäten, men kände mig illamående och visste inte om jag skulle kräkas om jag tog den, så jag avstod. 17 km. Det var nu jag skulle öka. Öka för att ta igen mina förlångsamma kilometrar. Men kroppen eller skallen ville inte öka. Jag skiter fullständigt i vilken tid jag får, tänkte den. Men det gör jag ju inte. Men då gjorde jag. Sköt fram ruschen en kilometer. 18 km. Samma sak här, det fanns inte en gnutta ork kvar. Min Garmin på armen började bli orolig, sneglade hela tiden på mitt tempo och hur många minuter jag hade kvar innan den passerade skämselgränsen på två timmar. När jag passerade 20 km då la jag i växeln. Med ett grimaserat ansikte och högljudda andetag flåsade jag mig fram. Benen svarade och kämpade på. Tusentals i publiken överallt. Och vad kommer inte om inte en jävla backe. Aaaahh. Tappade farten, igen. Och där. Där passerade jag två timmar. Och jag kunde inte ens se upploppet. Förbannad rundade jag kurvan och kom in på stadion och försökte tränga mig fram i det alldeles för tajta upploppet. Passerade mållinjen på 02:02:17. Vilken besvikelse. Hemsk löparupplevelse. En riktig mardröm. Mitt högra knä låste sig. Och där stod jag. Med ett smärtande knä, en medalj runt halsen och med en 10 minuters långsammare halvmara tid.

Göteborgsvarvet i siffror;
Tid: 02:02:17
Distans: 21.21 km (pga sicksackning)
Medeltempo: 5:45 min/km
Bästa tempo: 4:04 min/km
Medelpuls: 180 slag/min
Maxpuls: 191 slag/min

Medeltempo till 5 km 5:43 min/km
Medeltempo fram till 10 km 5:37 min/km
Medeltempo fram till 15 km 5:41 min/km
Efter 15 km har jag legat mellan 5:52 min/km upp till 6:16 min/km alltså ett extremt långsamt tempo. Katastrofalt långsamt.

Broloppets medeltempo låg på 5:21 min/km.

Knästatus idag: varit tvungen att sova på rygg hela natten med benen raklånga. Mitt vänstra knä gör nu lika ont. Jag kan inte gå, för jag kan inte böja på benen. Är fången i mitt eget hem och kan inte komma ur stolen utan Kims hjälp.

Nu är det hög tid att lägga in sista växeln innan startskottet går av stapeln på halvmaran och milsloppet som skall springas nu i vår. Ytterligare ett intervallpass har nu avverkats. Först 3 km uppvärmning. Sen hade jag lagt upp intervallerna i tre etapper. Först 3 km. Sedan cirka 3 minuters stå vila. 1.5 km i fullfart. 1 minuts ståvila och därefter ytterligare 1.5 km i fullfart. Tempot på 3 kilometersintervallen skulle ligga runt 5:00min/km tempo, medans de två kortare intervallerna skulle ligga snäppet snabbare. På så sätt tränar jag på att hålla farten i milsloppet även under den sista sträckan. Totalt blev det 6 km i högt tempo. Avslutade med cirka 1 km nedjogg. Känslorna och tankarna var riktigt joggiga under passet. Första långa intervallen kändes oerhört seg. Kroppen svarade inte alls, som den gjorde sist. Jag fick kämpa på rejält för att orka. De sista två gick bättre, vilket också syntes på tiden. Det tog helt enkelt lite tid för kroppen att förstå att det var kvalitets träning som stod på schemat idag igen, efter bara en dags vila. Efter passet kände jag mig riktigt nöjd över dagens prestation och han glömma redan under hemvägen så jobbigt jag hade haft det i spåret.

3km + 1,5km + 1,5km
Första 3km (5:06 min/km, 4:57 min/km och 4:51 min/km)
1,5 + 1,5km (4:41 min/km, 4:37 min/km och 4:43m min/km)

Medelpuls: 176 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min

Pannbens byggande snabbdistans a la 5 kilometer var vad som avverkades i Kronoskogen i lördags förmiddags. Stort check på den tack. Usch och fy för vidriga snabbdistanspass. Först 3 otroligt sköna uppvärmningskilometrar. Sen var det dessvärre slut på vilan. Garmin nollställdes och tempot speedades upp. Första kilometern gick både ovanligt fort, han inte ens titta på klockan förrän första kilometern klockades av, och riktigt snabbt. Andra gick också oförväntat bra. Kroppen kändes bra, trots den höga farten. 5 km snabbdistans har jag sprungit tre gånger tidigare, med rekordtid på 24:37. Målsättningen idag var under 25 minuter. Och jag visste att det skulle bli tufft. Så tufft att jag inte riktigt visste om jag skulle klara av min målsättning med de knappa intervallpassen som blivit av den här säsongen. Kilometer tre och fyra gick desto tyngre. Jag försökte att hela tiden tänka på min teknik och fokusera på denna istället för att hela tiden titta på klockan eller tänka på hur jobbigt, hur långt jag har kvar, eller vid vilket träd jag ska kolla klockan vid. Jag vet att Kronoskogen har ryktet om sig att vara ormrikt, men jag har bara stött på en orm, en gång. Och då såg jag den på lååångt avstånd. Snabbt som tusan kom jag i en sväng när jag ser en cirka 70 cm lång sliskig svartsilvrig orm ringlar sig över stigen, precis framför mig. Vi pratar 2-3 dm. Jag känner mig som värsta hästen som i luften försöker stanna, samtidigt som jag skriker rakt ut och försöker väja från ormens väg. Ormen blir lika rädd som jag och stegrar sig med hela överkroppen så huvudet hamna i höjd med mina knän. Pulshöjning de luxe snackar vi om här. På någon vänster lyckas jag slänga mig åt sidan och trampar ner bara centimeter bredvid ormen. Jag har inte alls någon ormfobi av något slag, men detta ormmötet var ingen höjdare. Här är jag inne på min sista kilometer och kämpar som en gris mot klockan och min måltid på under 25 minuter. Mjölksyran sprutar ur öronen och jag försöker verkligen klämma fram det där allra sista. Men nej, det gick inte. Klockan stannade på tråkiga 25:16. Låter så lite med 16 sekunder. Men oj vad man hinner långt på de ynka sekunderarna. Jag pusta ut, i säkerhet på en parkbänk, som så lämpligt stod vid ”min” mållinje, innan jag sakta, sakta joggade hemåt.

Distans: 5km
Tid: 25:16
Medeltempo: 5:03 min/km
Medelpuls: 184 slag/min
Maxpuls: 193 slag/min

De där välbehövliga intervallpassen ser det inte så bra ut för. Helgen försvann i ett nafs, och ingen träning hans med. Idag innan jobb, kände jag inte heller för ett tufft intervallpass, utan det blev istället fokus på fettförbränning och långpass. Kylan har ju tagit över Sverige igen, och det har ju till och med snöat! I Maj. Är det ens tillåtet att få snöa i Maj (!?). Jag fick skrapa rutorna igår morse, kändes lite konstigt att stå barfota i tygskor och skrapa sig in i bilen. Idag åkte i alla fall de långa byxorna, långärmat och fodrad väst på, så jag höll värmen perfekt. Joggade på i ett behagligt tempo. Älskar verkligen långpass, tillhör helt klart mina favoriter. Mitt högra knä började strula som sist även under dagen pass. Idag redan runt 10 kilometers distansen. Inte så farligt att jag var tvungen att avbryta men med strålande smärta i varje steg, så förbaskat tråkigt. Har en halvmara framför mig om bara några veckor och om knäet skall strula på det här viset vet jag inte hur det skall gå. I morgon är min lediga dag och då tänkte jag ju springa det där eländiga intervallpasset men det ser inte så lovande ut nu. Har haft ont hela dagen på jobb. Får bli styrketräning imorgon och vila tills smärtan försvinner.

Dagens pass i siffror
Tid: 01:25:31
Distans: 14.43 km
Medeltempo: 05:55 min/km
Medelpuls: 162 slag/min
Kcal: 985 

Direkt efter jobb i fredags knöt jag på löparpjucksen och begav mig iväg på ett distanspass. Det har varit en tung och jobbig vecka på jobb, vilket resulterat i noll energi till kvalitativa löparpass. I torsdags, på min lediga dag, då tanken var ett hårt intervallpass, orkade jag knappt förflytta mig, utan placerade mig på balkongen och där blev jag kvar... I fredags fanns varken tid eller ork till intervallpasset, men bättre att ge sig ut på en vanlig jogg än ingen träning alls.  Slöjoggade lite i början och trampade upp tempot en aning mot slutet. En skön jogg på nästan 10 kilometer blev resultatet.

Egentligen gillar jag inte att träna innan ett arbetspass, just för att jag oftast får en svacka efter ett hårt pass. Men med detta ljuvliga väder och en hel förmiddag att slå ihjäl, begav jag mig trots allt ut på ett kort långpass. Först tyckte jag kroppen kändes lite seg. Tempot var ganska så långsamt och pulsen lite över vad den brukar vara. Men sen släppte den tröga känslan och jag började istället öka upp tempot. Från att ha lufsat runt de första 7 km i 5:40-6:10 min/km tempo ökade jag istället upp farten kring 5:20-5:40 tempo. Och där höll jag mig de sista dryga 5 km. Mitt ömmande knä som jag kände av sist jag sprang långpass började grymta ont de sista 500 metrarna. Jag behöver nog successivt öka upp distansen för att klara av längre asfaltpass utan knäont. Nöjd efter dagens pass stretchade jag ut på balkongen och slurpa i mig ett stort glas oboy. Efter en lång och härlig dusch och en god lunch är jag återigen fit for fight och redo för ännu ett arbetspass.

Tid: 01:11:39
Distans: 12.45 km
Medeltempo: 5:46 min/km
Bästa tempo: 4:20 min/km
Medelpuls: 166 slag/min
Maxpuls: 179 slag/min
Kcal: 847

Påskafton började på bästa sätt, med en skön återhämtningsjogg i ljuvligaste sommarvädret. Jag fick ihop dryga 7 km i skönt tempo. Direkt därefter åkte jag och älsklingen iväg till gymmet för att träna axlar och rygg. Mellan repetitionerna körde jag mage, biceps och triceps. Totalt har jag kammat hem hela fyra stycken träningsstjärnor den här veckan.

Glad Påsk. Och vilket underbart väder. Rena sommarvärmen. Startade morgonen med ett intervallpass i form av 8 x 2 minuters intervaller. Med bara ben och uppkavlade armar begav jag mig iväg. Först två kilometers skön uppvärmning. Mina ömmande knän hade efter fyra dagars vila, återhämtat sig efter den nästan två mils asfaltslöpning de genomgick söndags. Glad över att det troligtvis endast handlade om ren överbelastning. Efter två minuters uppvärmning var det dags att öka upp tempot. Tempot på intervallerna var tänkta att ligga mellan 4:00-4:30 min/km någonstans, följt av en minuts joggvila. Betydligt snabbare intervaller än till exempel under tusingarna sist. Två minuters intervaller kan tyckas vara ganska lätta, men de är förvånansvärt jobbiga. Efter första ruschen var jag uppe i 190 i puls. Gick nog lite väl fort. Hade svårt att få ner pulsen på joggvilan. En minut kändes som fem sekunder. Puh. Dags att sätta av igen. Usch och fy vad jobbigt. Obeskrivligt jobbigt, gränsen till plågsamt. Jag är nog på tok för otränad för att inte stå stilla på vilan. Pulsen gick liksom aldrig ner. På vilan fick jag ner pulsen på cirka 175-180 slag/min. På varje intervall log pulsen runt 190 slag/min och smattrade.  Jag fick verkligen känna hur det är att ligga på mjölksyrenivå. Tror inte jag njöt en sekund under intervallbiten. Räknade bara ner. Mina sista intervaller orkades inte hålla i det snabba 4:00 minuters tempot utan snarare 4:30-5:00 tempo. När åttonde och sista intervallen var avklarad pustade jag ut på en stubbe i säkert fem minuter. Fick ner pulsen i 115 slag/min innan jag reste mig upp för att jogga hemåt. Efter 200 meter, var pulsen uppe över 160 igen. Tog nästan 500 meter innan jag kände mig stabil igen. Nerjoggen är jätteviktig för återhämtningen efter ett tufft intervallpass. Jag fick ihop dryga 2.5 km nedjogg och sista biten kändes kroppen riktigt bra igen. Stretchade ut och drack en liter på vår soliga balkong. Veckans intervallpass är avklarat, check på den!

Två stjärnor har jag lyckats få ihop den här veckan. Med löpningen går det sådär. Glömmer alltid hur jobbig våren är med min allergi. Den här våren kan jag inte ens använda mina linser, vilket jag bittert fick erfara på dopet i lördags. Särskilt mitt högra öga, som protesterade vilt. Känslan av att det sitter fem gruskorn under linsen försvinner inte hur mycket man än tar ut och sköljer eller droppar allergidroppar i ögonen, det enda som hjälper är att gå runt och se ut som en glasögonorm, suck. Vädermeteorologerna hade lovat sol och upp emot tjugo grader i helgen, tji fick vi, ingen sol, inga tjugo grader, kanske tio på sin höjd. Så hela veckan har jag fantiserat om att springa runt i Kronoskogen med bara ben och kortärmad tröja. Igår hanns det inte med. Idag har vi inte planerat in mer än att bara mys och träning för mig, Kim han har redan fem stjärnor (!?) den här veckan, träningsnarkoman. Söndagen gick, och den där löpmotivationen var som bortblåst. Efter kvällsmaten hade jag fortfarande inte fått tummen loss. Men sen. Helt plötsligt ställde jag mig upp och sa till Kim; jag sticker ut en sväng. Och iväg kom jag. Intervallpass var det inget snack om, det var för nära inpå maten. Feel good pass, jovisst, men vad ger det mig? Långpass (!?) ja, det var ju bästa alternativet. Solen hade trots allt börjat titta fram framåt eftermiddag och kvällen och det var perfekt löpväder. Jag sprang på i ett skönt tempo, älskar verkligen långpass. Man bara springer och springer utan att ens bli trött. Kilometrarna de bara tickar iväg. Kroppen kändes kanon fram till 12 km, men då började mitt knä att trilskas. Så Caroline, knäklubben – here I come. Min vän och kollega Caroline har fått göra uppehåll i sin löpkarriär på grund utav knäsmärtor. Det är en löpares värsta mardröm att dra på sig skador. Aldrig önskar man få ge sig ut på ett löppass så mycket som när man är skadad, eller är sjuk. Det är när knäet dunkar så man knappt kan gå, som man drömmer om att persa på milen, hittar det där galet roliga intervallpasset som man bara viiill ut och springa. Egentligen borde man ha det i huvudet, när man sitter i soffan och ugglar och hittar på tusen ursäkter för att inte träna. Mitt högra knä började som sagt att trilskas. Smärtan var helt överkomlig i ett par kilometer till. Sen blev det värre. Och ännu värre. Jag hade kombinerat ihop en runda som jag inte kunde gena på, för att alldeles säkert få ihop 17 km, som målet var. Sista biten gjorde det så ont att jag nästan började gråta. Inte började jag gå heller (!?). När jag kom hem såg det ut som två basketbollar på knäna. 17 kilometers asfaltslöpning sätter minsann sina spår. Jag fick i alla fall ihop tre stjärnor.

Tid: 01:48:22
Distans: 17.71 km
Medeltempo: 6:07 min/km
Medelpuls: 158 slag/min
Kcal: 1217

Efter en fullspäckad jobbhelg var jag totalt utmattad igår kväll och somnade redan klockan halv åtta (!?), vilket resulterade att jag kände mig något mer levande idag efter jobb, än vad jag har gjort i helgen, då jag mer varit som en zombie. Idag fick jag trots att klockan ringde strax efter 05:00 till en riktig skönhetssömn på nästan nio timmar. Skönt. Vädret har ju varit helt underbart hela helgen, likaså idag, fastän att det började lite dissigt. Så jag hoppade i löparpjucksen det första jag gjorde när jag kom innanför dörren och begav mig iväg på ett lätt distans pass. Inga konstigheter, bara lugn skön löpning i ett behagligt tempo. 8-10 km någonstans var målet. Förra veckan var jag usel och fick bara ihop ett löppass, dock ett riktigt kvalitativt sådant. Mitt mål är att varje vecka springa ett intervallpass av något slag, ett lugnt långpass och slutligen ett lätt distans pass. Idag fick jag i alla fall till ett riktigt skönt pass i fantastiskt vårväder.

Dagens pass i siffror;
Tid: 49:45
Distans: 8.50 km
Medeltempo: 5:51 min/km
Bästa tempo: 3:54 min/km
Medelpuls: 153 slag/min
Maxpuls: 163 slag/min
Kcal: 589

Halsontet som jag började känna i helgen, finns fortfarande kvar. Det är som en kliande känsla och jag känner mig lite halvdåsig. Jag tror inte det rör sig om något virus, utan mer de trista allergisymtomen som brukar uppstå såhär års, och mer eller mindre stanna kvar till sommaren. Varje år blir man lika besviken över att känna sig såhär. Jag kände egentligen inte alls för ett löppass imorse, men skam den som ger sig, och jag begav mig ut. Tanken var först att köra teknikintervaller, men då jag inte kände mig hundra så tänkte jag bara springa ett lagom fort feel goodpass istället. Men under uppvärmningen kändes kroppen ändå någorlunda bra, så jag ändrade mig. Mina feel goodpass veckor var ju trots allt slut nu. Det är nu dags att trappa upp träningen ett snäpp, och köra intervaller. Bestämde mig snabbt för att det fick bli fem tusingar. 1000 meter, alltså en kilometer i strax under tröskelfart. En relativt hög fart men ändå ett tempo som klaras hållas i hela kilometern. Vila en till två minuter. Till teknikintervallerna behövde jag en lapp med mig och den lämnades hemma, så de får jag köra nästa gång. Jag tog sats och satte av på första tusingen, klockade Garmin på 4:53 min/km. Nöjd. Visste inte om jag vågade satsa på en målsättning på alla under 5:00 min/km, men jo, det var målet. Högt siktat såhär på första intervallpasset sen i somras. Men man måste sikta högt om man skall komma någonstans här i livet. Vilade cirka en, en och en halv minut. Tusing nummer två. 4:51 min/km, det här gick ju riktigt bra. Kroppen kändes hittills riktigt bra. Vilade. Det var nu det började kännas. Att en kilometer kan vara så lång. Att springa tusingar, eller intervaller över huvudtaget är så plågsamt, jag förstår inte varför man utsätter sig för denna smärta egentligen. Tusing nummer tre, 4:45 min/km. Jobbigaste hittills, men också snabbast, trodde knappt det var sant när jag såg tiden.  Huvudet mellan benen. Pust. Fick ner pulsen och begav mig iväg på näst sista. 4:52 min/km, usch, trodde aldrig jag skulle klara under fem. Nu var det inget kul längre, funderade på att strunta i den sista. Svårt att tänka positivt när det är så grisigt jobbigt. Det enda jag tänker på när jag springer intervallen är att inte titta på klockan. Jag får inte titta på klockan förrän jag med säkerhet vet att jag har passerat 500 meter. Svårt att låta bli, blicken vill liksom bara ta sig ner till uret och se hur långt det är kvar. Pannbensbyggande behövs. Jag bestämmer träd, kurvor eller annat jag ser längs vägen, att när jag passerar det, då får jag titta på klockan. Knäppgök (!?). Jag försöker också tänka på min hållning så mycket jag kan. De sista hundra meterna är inte lätta, då ser jag nog mer ut som en hösäck. Men det underlättar betydligt med en bra kroppshållning. Och för mig upprätthålls den bara om jag tänker på den precis hela tiden.  Sista tusingen klockades på 4:53 min/km, och därmed klarade jag alla fem under 5:00 minuters gränsen. Jag är mer än nöjd med dagens pass.

Medelpuls: 169 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min

Solstrålarna tittade trots allt fram titt som tätt under löpturens gång, härligt. Äntligen är våren här!

Trots en lite allergidämpad kropp begav jag mig ut på en lugn, lite kortare löptur. Efter dagar av klarblå himmel och sol, är nu himlen täckt av moln. Tidningen skriver att tyskvärmen är på väg. Att vi skall hålla ut. Att snart kommer sommaren. Förra året gick vi ju helt miste på våren. Det var vinter och sedan blev det kanonvarmt direkt. Som det kan bli. I år hoppas jag i alla fall att vi får en fin och härlig vår. Det är ju så härligt med riktigt svenskt vårväder. Löpningen gick bra. Sista veckan med endast feel goodpass. Nästa vecka drar intervallpassen igång. Då skall det flåsas och stånkas. Jobbigare än jobbigast för stackars kroppen. Känns segt innan det är gjort, men så skönt efteråt. Och det är tyvärr endaste sättet att bli snabbare på. Så trots diss på intervaller, är det ett nödvändigt ont.

Tid: 38:20
Distans: 7.0 km
Medeltempo: 5:28 min/km
Bästa tempo: 4:15 min/km
Medelpuls: 171 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min
Kcal: 474

Fredagskvällen blev lugn. Vi hyrde film och proppade i oss godis. Gick och la oss tidigt och vaknade efter tio timmars sömn till en strålande lördagsmorgon. Min helg kommer dessvärre mest bestå av jobb, men sånt är livet. Fördelen med helgjobb är att man blir ledig i veckorna, och det är oslagbart skönt. Efter frukost begav både jag och Kim oss iväg på en löptur, dock åt olika håll. Jag tänkte inte börja avancera min träning med intervaller och dylikt förrän först efter nästa vecka, för att få till en någorlunda grundkondition innan jag skall sättas på prov på riktigt. Så dagens löppass var tänkt att bli en skönt feelgoodpass, runt milen. Vädret var helt perfekt. Jag sprang i solen nästan hela tiden och det var galet härligt. Det kändes bra i kroppen, och jag höll ett behagligt tempo. När jag passerade 7 kilometer tänkte jag, att fastän jag befinner mig under uppbyggnadsfasen, ändå testa med lite fartökning de sista tre kilometrarna. Jag la på en liten fartökning och passerade nästkommande kilometer på 5:33 min/km. Ökade lite till. Klickade av åttonde på 5:23 min/km. Den nionde och sista kilometern ökade jag ytterligare på, och stoppade Garmin på en avslutande kilometer på 5:10 min/km. Stretchade och knäppte av den obligatoriska bloggbilden. Hoppas ni också startat er lördag på bästa sätt.

Tid: 57:01
Distans: 10 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Bästa tempo: 4:23 min/km
Medelpuls: 167 slag/min
Maxpuls: 183 slag/min
Kcal: 685

Onsdag och veckans lediga dag. Dagen startade på bästa sätt, med ett långpass med finaste Caroline. Långpass kom att bli mitt favoritpass under förra säsongens löpkarriär. Tempot är sådär lagom behagligt, man hinner med att skåda den beundransvärda naturen omkring en och man mår så härligt bra efteråt, och kanske det bästa av allt då, man orkar med att prata. Målet var att krossa Carolines längdrekord på 13 kilometer, men inte passera 15 kilometer såhär på tredje säsongens löppass, för min del då. Vädret var nästintill perfekt för ett långpass. Soligt, vindstilla och sisådär 10 grader. Najs. Kilometrarna bara tickade iväg. Pip pip sa våra Garmin stup i kvarten. Härlig känsla. Pulsen tickade stadigt runt 150 slag/min och vi hann med att avhandla både det ena samtalsämnet efter det andra. Tyvärr strulade Carolines knä så sötaste fick gå de sista metrarna hem och bli omlindad av sjuksköterskan Maria. Stackarn. Hon hann såklart med att spräcka längrekordet innan hon gav upp. Tummen upp för henne. Jag själv joggade på och stängda av klockan när den visade härliga 15 kilometer. Känns oförväntat bra då jag bara har två löppass i ryggen. Det är kanske såhär det skall kännas att springa utan att ha järnbristanemi kroppen?

Tid: 01:35:09
Distans 15.01 km
Medeltempo: 6:23 min/km
Bästa tempo: 4:44 min/km
Medelpuls: 153 slag/min
Maxpuls: 168 slag/min
Kcal: 1040

Eftermiddagen tillbringades i frisörstolen och ett besök hos By Caroline S. Resultaten av dessa besök kommer inom kort.

Förra veckan skrapade jag ihop hela en styck stjärna. Weii. Eller inte. Katastrof snarare.  Den här veckan skall det bli desto fler. Startade måndagen på bästa sätt med en skön och härlig vårjogg efter jobb. Nu är det verkligen vår i luften. Så otroligt härligt. Det borde vara vår och sommar för jämnan. Tanken var först inte alls att springa idag, utan antingen köra spinning eller cross trainern på gymmet, men på vägen hem från jobb fick jag sådana vårfeelings och var tvungen att komma ut i det fina vädret.  Och det är jag så glad över såhär i efterhand. Andra löppasset för säsongen och jag hade en riktigt bra löpdag. Kändes så bra, inte alls så tungt som sist. Började lite långsammare för att undvika de där jobbiga känslorna som brukar uppkomma när man befinner sig i den här kom igångfasen. Första fyra gick ganska långsamt faktiskt. Men sen ökade jag, och det kändes lika bra, så jag fortsatte i ganska högt medeltempo de sista tre och sprang med ett leende på läpparna hela tiden. Ett riktigt feel good pass. Och om man ser till min puls, så var det verkligen ett skönt pass för min kropp, särskilt för mitt hjärta som slapp arbeta för sitt yttersta för att hinna med.

Tid: 39:54
Distans: 7 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Bästa tempo: 4:34 min/km
Medelpuls: 164 slag/min
Maxpuls: 178 slag/min

Det är dags att anmäla sig till Blodomloppet. Vi är ett gäng på jobbet som skall springa, och utmana kärlavdelningen nere i Malmö. Det skall bli riktigt pepp. Blodomloppet är ett motionslopp på 5 eller 10 kilometer, som inte bara ger hälsa för dem som springer, utan uppmärksammar och stödjer den livsviktiga frågan om blodgivning. Man anmäler sig i ett lag, om fem personer. Efter målgång bjuder huvudsponsorerna, Ica, på en välfylld picknickkorg. Att anmäla sig till ett lopp är den bästa motivationen till att komma ut i löpspåret. Och funderar du på att springa ett lopp i år, tycker jag du skall satsa på Blodomloppet. Loppet arrangeras i hela 14 städer runt om i Sverige. Du anmäler dig på blodomloppet.se.

Efter nästan två timmars velande bestämde jag mig. Årets första löptur skulle banne mig bli av. Ipoden och Garmin hade laddats under förmiddagen, då jag egentligen redan igår hade bestämt mig för att det skulle bli löpning idag. Jag snörade på mig mina löparpjux och alla attiraljer som hör löpningen till.  Himlen har lyst blå hela veckan och likaså i morse, men när jag till slut bestämt mig för att ge mig iväg, ja, då var himlen istället fylld av moln. Inte en solstråle i sikte. Så typiskt. Det blåste kyligt och kändes ruggigt. Jag tog därför på mig två tröjor under min väst, vilket visade sig efter bara en kilometer, vara på tok för varmt. Alltid lika svårt att klä sig rätt. Men strunt i samma. Jag hade bestämt mig för att springa minst 5 km, men max 7. Allt där i mellan, var klart godkänt. Det tråkiga med löpning, är att det är en sådan ”färskvara”, det kvittar hur vältränad du är i andra konditionsövningar, såsom spinning eller step eller vad det nu kan vara. Man tycker man är någorlunda i form, eller det vet jag ju att jag inte är just nu, men i alla fall, när det gäller löpning så krävs en grundkondition som endast kan byggas upp av just löpning. Klart det underlättar om du har tränat kondition i andra former, men att komma över den där förbaskade löptröskeln, då du upplever löpningen som ren njutning, är en endaste lång uppförsbacke. Och det är där jag befinner mig just nu. Precis i början av den där förbannade alptoppen. Och alla som har erfarenhet av denna alptopp, vet att detta inte är någon behaglig resa. Idag var det jobbigt. Inte så jobbigt att jag ville lägga mig ner i diketjobbigt, men nästan på. Tyckte jag försökte trycka på och komma ner i i alla fall 5:30 tempo, men jag orkade bara korta stunder i den farten. Det blev alldeles för jobbigt. Jag kan lova att det var en oerhört skön känsla att trycka på stop knappen på Garmin efter nästan 7 kilometer löpning i ett vårigt skånelandskap.

Tid: 38:20
Distans: 6.70 km
Medeltempo: 5:45 min/km
Bästa tempo: 4:53 min/km
Medelpuls: 174 slag/min
Maxpuls: 188 slag/min
Kcal: 455

Jag och Kim trotsade vinterkylan och begav oss ut på en isande löparrunda. Jag gillar mest att bara springa rundor, kors och tvärs, med min kära Garmin på handleden. Kim är en sådan envis person när det gäller löpning. Han måste springa på specifika slingor, så att han hela tiden vet var han är, hur långt han har kvar och hur långt han har sprungit. Det räcker inte med att fråga mig och Garmin. Att springa på slingorna i Kronoskogen är inte direkt motiverande enligt mig, men idag fick jag vika mig. Att springa själv eller gemensamt? Inget svårt val idag. Fast å andra sidan hade det kanske inte spelat någon roll, när Kim ändå envisas med att springa med lurar i öronen. Envis grabb jag har. Jag fick nöja mig med att han fanns vid min sida. Alltid något. Man får vara glad för det lilla här i livet.

Distans: 7.01 km
Tid: 44:28 min
Medelhastighet: 6:20 min/km
Medelpuls: 174 slag/min
Kcal: 484

Nu skall vi värma oss med en stor kopp varm choklad och en burk pepparkakor. Brr, frusen ända in i märgen.

Höstens första löparrunda, check på den. Check, check och check. Fick konstiga känslor när jag spände på mig mitt pulsband och knäppte på mig Garmin. Mina prylar som under hela våren och sommaren var mina trogna följeslagare. Som under hösten, nästan har blivit som ett minne blott. Märklig känsla. Jag kan inte direkt påstå att jag saknat att ge mig ut den senaste tiden. Men oj, vad härligt det var. Eller kanske inte exakt hela tiden. När det stormade som värst och jag hade motvind (såklart) och då det kändes som om jag inte kom en meter fram, var det inga sprudlande löparkänslor som omgav mig direkt. Men annars var det bra. Löpning är en sådan befriande träningsform. Jag rent ut sagt älskar den. Det är bara du och dina ben. Pulsen som blir snabbare. Pannan som blir svettigare. Och visst är det segt precis innan, en ruggig kall höstdag som idag, med regn och blåst. Men när du väl står där, fullt påklädd och är igång, ja då är det ju faktiskt det bästa som finns. Det handlar om att komma över tröskeln. Att bara göra det. Bestämma sig.  

Och här kommer det; min träningsrunda i siffror ;)

Tid: 50:39
Distans: 8.02 km
Medeltempo: 6:19 min/km
Maxtempo: 4:52 min/km
Medelpuls: 171 slag/min
Maxpuls: 184 slag/min
Kcal: 553

Borde få dubbla stjärnor för dagens insats. Att ge sig ut i blåst upp emot stormstyrka och springa vid havet i värsta motvinden med regnet som slår mot din kind, är inget man direkt drömmer sig bort om att göra. Men nu är det gjort och jag är så nöjd över mig själv.

PS Glöm inte reflexvästen i mörkret. DS