Fick den här charmiga bilden från min vän Maria för ett tag sedan med texten; du är ju omöjlig att fotografera! Känner att den frasen stämmer in ganska så bra på mig. Blundar eller ser konstig ut på de flesta bilderna som klickas av. Så typiskt mig. Upptäckte nyss bilden när jag satt och sorterade bland alla mina fotografier. Saknar nog allt den där löpningen litegrann. Och Garmin, du är också saknad…

Söndag och tjejmilen. Dryga 26 000 anmälda tjejer. Pirr i magen. Vi startade dagen med en bamsefrukost. Gott. Begav oss sedan iväg mot tävlingsområdet. Massor med folk. Långa köer till toaletterna. Blev lite stressigt och jag fick precis ihop 2km uppvärming innan jag fick skynda mig in i startfållan. Denhär gången var vi alla seddade i startgrupp 1. Jag hamnade nästan längts bak i fållan och hade därför svårt att ta mig fram de första 2 kilometrarna. Det var helt galet tajt med folk. Förlorade viktiga sekunderar på första kilometern, som var svåra att ta igen. Mitt mål med loppet var ju självklart att springa in på personbästa, men det målet kändes ändå ganska avlägset då jag inte känt mig bra den senaste tiden, med järnbrist och allt i kroppen. Jag hade lovat mig själv att lyssna på kroppen. Lyssna på kroppen och försöka koppla bort klockan på armen. Försöka att inte slänga blicken på tempot, stup i kvarten. Det med att slänga blicken på klockan stup i kvarten, lyckades jag ganska bra med. Missade till och med några kilometertider. Försökte springa så det kändes bra och inte sådär plågsamt. Och det var inte förrän sista backen, 700 meter innan mål som det blev sådär jobbigt. Ångrar mig därför nu i efterhand, att jag inte tog i lite mer. Första fem kilometrarna hade gått alldeles för långsamt, och jag hann inte ta ifatt den förlorade tiden. Spurtade som en galning sista biten och klockade måltiden på 52:13. Mitt personbästa sedan Änglamilen. Hur sjukt är inte det. På sekunden samma tid. Enligt Garmin har jag sprungit 10 km och 160 meter, vilket innebär att jag egentligen har gjort personbästa på 10 km, men tiden 51:24. Det tar några sekunder och springa 160 meter. Men det är ju ändå tävlingstiden som räknas, trist bara att banan inte är exakt 10 kilometer. Jag är ändå nöjd med loppet, då det kändes bra i princip hela tiden. Jag kunde njuta och se på omgivningen. Självklart känns det bitter att ha tränat stenhårt i flera månader och få samma tid som i Maj. Det känns surt. Jag vet att jag har tränat rätt och skulle kunna prestera en flera minuter bättre tid. Men det gick inte i söndags. Kanske nästa gång?

Tid: 52:13
Distans: 10:16
Medeltempo: 5:09 min/km
Bästa tempo: 3:38 min/km
Medelpuls: 182 slag/min
Maxpuls: 192 slag/min
Kcal: 695

Sista passet innan Tjejmilen. Ja, jag ska springa. Det är ju det här loppet jag har sett framemot så länge. Det enda som egentligen kan stoppa min start, är en förkylning. Att tävlingsnerverna är som dem är, är bara att acceptera och försöka jobba med. Personbästa eller inte, ja det får kroppen avgöra, för på söndag skall jag ge allt. Idag var som sagt dags för sista passet innan tävlingen. Min strategi innan tävling är som alltid att köra färre pass, men kvalitetspass. Men man kan inte alltid följa sin plan. Istället har jag kört två feel good pass i veckan. Allt för att göra min kropp och mitt pannben tillfredsställda, och inte få något bakslag. Jag startade med två riktigt långsamma uppvärmingskilometrar. Sedan försökte jag trycka ifrån lite mer i steget. Jag försökte tänkta på min hållning och på att fördela vikten på stegen lika och på mitt löpsteg. Jag är tydligen sned i hela ryggen, vilket kan bero på att jag belastar olika i mina steg när jag springer, att jag typ bara duttar med den ena foten.  Det är liksom inget man tänker på, utan något som sker automatiskt. Så idag försökte jag verkligen tänka på att sätta ner varje steg och belasta lika mycket. Ingen aning om det gjorde någon skillnad, men det kändes som om jag sprang lite fortare när jag tänkte på det. Formen kändes bra och jag tryckte på ännu mer. Pulsen tickade på fin fint och jag var reda att få upp den ännu mera. Älgade fram ännu snabbare och klickade av den snabbaste kilometern på 5:03. Bra tempo och det kändes bra, och kul. Saktade in igen och lunkade hemåt. Nu, redo för jobb.

Tid: 50:59
Distans: 9.06 km
Medeltempo: 5:37 min/km
Bästa tempo: 3:57 min/km
Medelpuls: 165 slag/min
Maxpuls: 183 slag/min
Kcal: 617

Nu återstår och se om jag kan springa på samma tid, fast en kilometer längre. Omöjligt eller möjligt?

Igår sprang jag mitt första löppass som inte kommer publiceras här på bloggen. Passet var tänkt som ett snabbdistanspass på 5km inklusive upp och nedjogg. Redan efter uppvärmningen kände jag att det inte kändes bra. Men tänkte köra på så länge det gick. Första kilometern avverkades på 4:58. Andra på 5:02. Sedan var det som att springa in i en vägg. All energi och krut var som bortblåst. Kroppen totalvägra att pressa sig något mer. Jag fick helt enkelt ta svansen mellan benen och jogga hemåt. Det är svårt att sätta finger på vad det är som känns fel, men det är en seghet och en konstant trötthet som infinner sig i kroppen så fort jag skall prestera. Jag har haft en lång period utav kvalitetspass när det gäller löpning, så det är inte alls omöjligt att det är någon form utav överträningssyndrom. Min kropp skulle nog må bra utav en period utav lågpulslöpning samt alternativ träning. Hela den här löphysterin med höghus av motivation, finns liksom inte längre kvar. Och hur kul är det när det vankas Tjejmilen i Stockholm nu på söndag. Att åka upp och springa på halvfart känns inte direkt lockande, tävlingsmänniska som jag är. Och det är viktigt att lyssna på kroppens signaler. Så idag efter jobbet tänkte jag försöka mig på en kortare runda, bara för att känna efter hur kroppen reagerar, och för att utesluta att det inte är en förkylning som lurar i kroppen, fastän jag inte känner mig just förkyld. Jag var observant på min puls, för att inte riskera att pressa kroppen, utan bara springa så det kändes behagligt, hela tiden. Vädret doftade höst och solen värmde sådär lagom skönt. En riktig härlig sensommar dag. Min puls höll sig oförskämt lågt, med en medelpuls på 155 slag/min, vilket inte alls speglare någon förkylning i kroppen utan snarare ger en bild utav en avsevärt förbättrad kondition, och det är ju ett gott tecken. Jag sprang i ett relativt jämt tempo hela vägen, medeltempo för att vara jag, inte snabbt men inte heller så långsamt för att klassa rundan som ett återhämtningspass. Jag är glad för att jag gav mig ut trots bristande motivation precis innan.

Tid: 43:35
Distans: 7.63 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Maxtempo: 2:56 min/km
Medelpuls: 155 slag/min
Maxpuls: 166 slag/min
Kcal: 518

Vaknade till blå himmel och sol (!). Äntligen lite sommarkänsla. Startade denna måndag med tusingar. 5 X 1000 meter med 1 minuts ståvila. Gårdagens långpass satt kvar i benen. Lyckades skaka av mig det mesta av mjölksyran och betongbenen under den 3km långa uppjoggen. Tusingar är lika med smärta. Det skall kännas. Mjölksyran skall spruta. Farten skall hållas uppe i alla 1000 metrarna. Kroknar man mot slutet, har man hållit fel fart. Jag har alltid svårt att hitta en jämn lagom fart. Tittar på klockan och den visar 4:18, två sekunder senare 4:45. Mycket pendlande för min del. Målet är som alltid, ingen tusing över 5:00 min/km. Klockade tusingarna på 4:45, 4:37, 4:43, 4:40 och 4:52. Tjohoo, formen är tillbaka. Kändes riktigt bra idag. Kul. Min puls var inte ens uppe på max (cirka 194-196 slag/min) utan visade maxpuls på 188 slag/min på dagens pass.

Nu drar jag och älsklingen till Ystad saltsjöbad. Där skall vi koppla av, njuta av spa, få massage, promenera på stranden, strosa i Ystad centrum, äta tre rätters middag och bara njuta, njuta och njuta.

Söndag och halvägs in i semestern. Startade dagen med ett skönt långpass. Fick ge vika för den fantastiska havsrundan då vinden yrde och himlen såg ut att släppa igenom regnet när som. Virade omkring på typ alla stigar nere i Kronoskogen istället. Träffade på Kim, pussades, och hoppades på ytterligare en träff, men han var för snabb, eller jag för långsam (!?). Tanken var ju 20km, men kände mig rätt mör i kroppen och fantasin dalade i att hitta mer distans så allt som allt blev det 18km, inte fy skam det heller. Pulsen tickade på sådär lagom behagligt som den brukar göra på långpass. Ett kul pass med både asfalt, fina stigar, kringelikrokstigar, stubbar och sten.

Distans: 18km
Tid: 01:47:39
Medeltempo: 5:58 min/km
Medelpuls: 167 slag/min
Maxpuls: 179 slag/min
Kcal: 1233

Får passa på att hylla min barndomsvän Maria, som satte personbästa på milen igår på Midnattsloppet i Göteborg. Hon spurtade i mål på 48:56 min. Så grymt duktig!

Efter flera dagars löpvila kände jag att det var dags att ge sig ut och testa formen igen. Tanken var 5km snabbdistans. Började med 2km lugn uppjogg. När jag skulle nollställa klockan inför starten, för att få en bättre överblick över tiden, ja då har Garmin dött. Batteriet är helt urladdat. Har aldrig tidigare hänt. Jag laddar alltid upp klockan i samband med överföring, så jag måste ha kommit åt on-knappen av misstag. Jävligt bittert. Man har ju blivit lite utav beroende av den där kompisen på handleden. Men vad skulle jag göra? Vända hemåt, nope, så beroende får jag bara inte vara. Det var helt enkelt bara och tuta och köra. Jag visste på ett ungefär var 5km skulle passeras. Så jag satte av. Sprang efter min puls och känslan i kroppen. Fick några svackor och var riktigt trött på sina ställen. Men det som är viktigt att tänka på när den extrema tröttheten infinner sig eller smärtan som bara spränger i kroppen, det är att det blir bättre. Smärtan är kortvarig, den kommer och går. Så idag kan jag checka snabbdistansen, check på den. På vilken tid, 23 minuter och personbästa eller 27 minuter och fiasko. Ja, vem vet. Jag har ingen aning. Skönt och springa bara efter känsla, men man vill ju veta sin tid, det är liksom det som är hela grejen. Fick pusta ut sittandes några minuter innan den 2.5-3km lugna nedjoggen bar av hemåt.

Idag vaknade jag upp och kände mig inte helt hundra. Kände mig febrig, men termometern visade ingen temp. Tanken var ju att köra ett kraftprov tillsammans med Maria idag. 10 km och Maria skulle vara min hare. Sub50 gränsen skulle försökas krossas. Men i och med känslan i morse, kändes det tyvärr inte aktuellt. Jag kände mig dock inte så dålig, att jag behövde utesluta träning. Det fick bli 5 tusingar istället. Vi mötes upp och inledde med 3 lunga kilometrar. Tidigare när jag kört tusingar har jag haft två minuters ståvila emellan intervallerna, idag var det bara en minuts vila som gällde. Allt för att träna på sin tröskelgräns. Våra kroppar skulle få pressa sig och det där sista skulle klämmas fram. Det var fuktigare än fuktigast ute. Redan efter uppvärmningen rann det svett i ansiktet. Fräscht. Nu var det dags. Maria tog täten. Kände att det gick fort, för fort. Sneglade på klockan, 4:26 tempo. Tanken var att jag inte skulle titta för mycket på klockan, utan mer bara ta rygg på Maria, för att springa så jämt som möjligt och inte bromsa mig själv om jag upplevde det gå för snabbt på klockan, utan mer lyssna på kroppen. Första tusingen klockades på 4:47. Jag var lagom trött. Efter andra började det bli riktigt tungt. Klockade på 4:52. Fick ner huvudet mellan knäna, hann knappt hämta andan, och en minut var över. Pulsen hann aldrig gå ner. Tredje klockades på 4:49. Nu var det riktigt plågsamt. Målet var att sätta fjärde tusingen på 4:48. Klockade på 4:49. Hade inte en sekund mer att ge. Det kändes som sista tusingen inte skulle kunna genomföras. Benen var som spaghetti. Vilan var över och det var maxning som gällde. Nu bara led jag. Tänkte slänga mig i diket både en och två gånger. Sista tusingen klockades på 5:03.  Lite bitter då målsättningen är alla under 5:00. Men oj vilken skillnad på en och två minuters vila. Femtioelva gånger jobbigare. Vi avsluta med långsam nedjogg på 2km. Fick inte ner pulsen och kände mig riktigt slut. Det är en stor morot att springa ett sådant här pass tillsammans med någon annan. Jag tror aldrig jag genomfört samma pass ensam med dessa tider. Kul. På Garmin Connect kan jag avläsa bästa tempo tid under passet som visar 2:55 tempo, så visst gick det snabbt.

Medelpuls 170 slag/min
Maxpuls 193 slag/min

Startade denna välbehövliga semester med en morgonjogg. Varför vet jag faktiskt inte, när det är bland det jobbigaste jag vet. Att springa på tom mage tillhör inte mina favoriter. Jag är mer en energi människa. Puh, sista gången. Säger jag efter varje gång, dock. Pulsen var skyhög hela rundan och det var bara plågsamt. Tänkte att när jag nu fått så många mil i benen borde det kanske bli lättare (!?). Fel. Det är samma. Så jag hoppas pulsen beror på noll energi och inte en smygande förkylning. I morgon väntar nämligen ett jobbigt kraftprov. Mer om detta i morgon.

Morgonjoggens pass i siffror:
Tid: 50:57
Distans: 8.47 km
Medeltempo: 6:01 min/km
Maxtempo: 4:02 min/km
Medelpuls: 169 slag/min
Maxpuls: 177 slag/min
Kcal: 579

Ser man endast till pulsen skulle man anat ett bakomliggande intervallpass. Men nejdå, det är ett 6 tempopass. Weird.

Snabbdistans och temporekord. Jajamensan, idag gick det 59 sekunder snabbare på snabbdistansen på 5km än senast jag bemästra den sträckan. Jobbigt är ordet. Fullt ös från start till mål. 25 minuter var som sagt även dagens tidsmål, precis som sist. Värmde upp i cirka 2km och sen satte jag av. Hade svårt att hitta rätt tempo första kilometern. Sen gick det bättre. Fick följande kilometertider; 5:10, 4:52, 5:02, 4:53, 4:39 och Garmin stoppades på 24:37. 59 sekunder snabbare än sist och med godkännande på måltiden. Lycklig. Joggade hemåt i cirka 1km, helt slut. Stretchade ut på balkongen. 3 arbetspass kvar…

Medelpuls: 180 slag/min
Maxpuls: 191 slag/min

Intervallstege, check. Igår när jag vaknade var jag inte alls sugen på ett kvalitetspass. Tänkte nästan strunta i det, men ångrade mig i sista sekund. Jag vill ju kämpa för en bra tid på Tjejmilen i Stockholm den 5 september. Och då är det tuffa kvalitetspass som gäller. Intervallstege var planen. Uppjogg 2 km och därefter 5-4-3-2-1-1-2-3-4-5 minuter i tröskelfart. Det vill säga ett så pass högt tempo som du orkar hålla i hela etappen. I stegen blir alltså tempot högre och högre, desto kortare etapp och sedan börjar stegen om och går uppåt igen. Mitt mål var att den långa 5 minutersintervallen skulle vara under 5:00 tempo, och sedan skulle det bara gå fortare och fortare. Och visst gick det fortare. Mitt snabbaste intervallpass hittills. Mellan intervallerna hade jag 60-60-45-30-30-45-60-60 sekunders ståvila. Hela intervallpasset blev nästintill 6 km i högfart, med kilometertider från 4:17-4:55 fart. När jag joggade hem passerade jag 10 km på 50 minuter. Och då har nästan 4 km varit i upp och nedjoggtempo, det vill säga i 5:45-6:00 tempo. Så snabbt, det gick det verkligen. Skönt att få springa i regn också efter alla extrema värmepass man har utsatt sig för hela sommarn.

Tid: 52:25
Distans: 10:34 km
Medeltempo: 5:04 min/km
Bästa tempo: 3:19 min/km
Medelpuls: 172 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min
Kcal: 683

Idag har jag haft en helt otroligt skön dag. Slappat, läst, bakat och försökt lära mig om bländarvärde, ISO och slutartid. När älsklingen kom hem från jobbet mötes han av en härlig kaneldoft. Vi mös på balkongen och mumsa i oss mitt goda fruktbröd. Efter alldeles för många brödskivor, kanelgranola och yoghurt log vi båda platt fall i soffan i matkoma. Trots mitt långa pass igår kände jag mig lite rastlös över att varit hemma hela dagen. Kim stack iväg på innebandy och då tänkte jag att ett återhämtningsjogg inte vore så dumt. Och med facit i hand så var det här faktiskt mitt första riktiga återhämtningspass. Det är faktiskt en konst att springa långsamt. För mig är det lika jobbigt att springa snabbt som att springa så långsamt så att passet kan räknas som återhämtning. Jag har liksom en inprogrammerad hastighet som gör att benen bara rullar på. Men idag försökte jag verkligen att springa sakta. Första kilometern behövde jag inte anstränga mig, benen, och framförallt vänstra knä och lår samarbetade inte riktigt fram kroppen. 2 mils avsfaltslöpning sätter sina spår. Därför var mitt mål med dagens pass att endast springa på stigar. Så mjukt underlag som möjligt för att skona mina knän. Hade jag tänkt ett steg längre så hade jag sprayat in kroppen med myggmedel. Myggen svärma precis överallt. Som vanligt är man efterklok, inte förklok. Typiskt, mig. Skön kvällsrunda i strandskogen blev det i alla fall. Kul och se att pulsen tickar så fint på låga 150 slag/min.

Tid: 52:52 min
Distans: 8.24 km
Medeltempo: 6:25 min/km
Medelpuls: 150 slag/min
Kcal: 574

Idag är smärtan i ländryggen som bortblåst. Det måste definitivt varit någon nerv. Skönt. Så efter en brakfrukost begav jag mig ut på ett långsamt långpass. Lugnt och långt har kommit att bli ett utav mina favoritpass. Snabbt och kort, som för min del borde prioriteras, ligger inte lika högt på listan. Jag lunka fram samma långrunda som senast, längst med havet och ut mot Magnarps strand. Underbart vackert. Solens strålar värmde gott och lämnade fina ränder på kroppen efter den nästan två timmar långa rundan. Klockade av samma runda på 4 minuter snabbare tid än sist. Den snabbare tiden märktes på kroppen några timmar senare, då jag fick en rejäl svacka. Kroppen verkligen suger upp all energi som stoppas in, och man måste se till att stoppa in mer med jämna mellanrum för att hålla kroppen i en bra balans.

Dagens pass i siffror;
Tid: 01:56:21
Distans: 20.00 km
Medeltempo: 5:49 min/km
Maxtempo: 4:07 min/km
Medelpuls: 165 slag/min
Kcal: 1366

Äntligen två dagars ledighet. Har varit mycket jobb den senaste tiden. Dagen började med lite städning i lägenheten, en god frukost och ett oinspirerat träningspass. Kände inte alls för att bege mig ut. Men på veckans schema stod fyra träningspass, och då jag bara avverkat två, så kändes det som ett nödvändigt ont. 10 km acceleration fick det bli. Uppjogg 3km och därefter 15 sek maxning var 3-4 min, nedjogg 2km. Allt som allt 10 km. Fick huvudvärk redan efter 500 meter. Kände mig sjuk och helt ur form typ hela rundan. Gjorde rejäla satsningar på ruscherna men för övrigt var det ren motionärslöpning mellan intervalltopparna. Ett trist pass som man bara vill skall ta slut.

Tid: 57:35
Distans: 10.00 km
Medeltempo: 5:41 min/km
Maxtempo: 3:26 min/km
Medelpuls: 161 slag/min
Kcal: 687

Efter gårdagens träningsvila begav jag mig idag ut på ett välbehövligt snabbdistanspass. Snabbdistans tillhör inte mina favoriter, men dessvärre prio ett om man vill bli snabbare. Så dagens pass bestod av 3km lugn uppjogg, tre stegringslopp och snabb stretch. Benen kändes fortfarande lite stumma och sega, men uppvärmningstempot kändes någorlunda okej. Klockan nollställdes och 5 snabba kilometrar var vad som väntade med en måltid på 25 minuter. Man brukar säga att snabbdistans 5km plus en minut är din tävlingstid på milen. Mitt mål är ju som jag tidigare berättat, Sub 50, men jag vet att jag inte är där ännu. Jag har ju sprungit milen på 51:31 på träning så 25 minuter borde vara ett realistiskt mål. Från start fick jag kämpa. Vilken skillnad från måndagens feelgoodlöpning, där varje steg var så lätt, jämfört med idag, där varje steg liksom sved till i hela kroppen. Grisjobbigt, smärtsamt och förbannat plågsamt var varenda meter till dess att gps:en äntligen visade 5km. Mina tider slutade på; 5:13, 5:01, 5:04, 5:15 och 5:02, jag klarade alltså inte min måltid på 25 minuter, utan slutade istället på bittra 25:36. Suck. Fanns inte en chans att knappa in de där sista sekunderarna i slutet. Jag var totalt slutkörd. Slängde mig i diket och pusta ut innan jag sakta joggade hem 2,5km.

Inte kunde jag tro att jag skulle vakna upp till strålande blå himmel efter gårdagens höstliknande dag. Men som ordspråket säger, efter regn kommer solsken. Vaknade upp på ett strålande humör. Åt en stor frukost. Kanelgranola med vaniljyoghurt, en hemmagjord müsli som jag fick av fina Caroline igår, subsmacka, kaffe och juice. Lät maten smälta några minuter. Knäppte på mig vätskebältet och knöt på mig skorna. Planen var långpass à la långt. Typ 20 km. Tempot var planerat till långsamt. Ett njutbart pass, helt enkelt. Jag sprang längst havet. Totalt idylliskt. Fantastiskt vackert. Passerade Skälderviken, kom in i Skepparkroken och till Magnarps Strand. Här visade klockan exakt 10 km och det passade utmärkt att vända om. Möte den ena joggaren efter den andra. Trevligt. Hade ett jämt och behagligt tempo hela tiden. Ökade dock en aningens de sista tre kilometrarna för att inte spräcka två timmarsgränsen, men det gjorde jag ändå, med 33 sekunder. Strunt samma. Dagens siffror blev;

Tid: 02:00:33
Distans: 20.00 km
Medeltempo: 6:01 min/km
Medelpuls: 166 slag/min
Kcal: 1369

Efter det totala fiaskot med städningen var jag så arg. Gick runt i lägenheten och visste inte vart jag skulle bli av. Egentligen var jag både för hungrig och för trött för ett träningspass. Jag var så arg så jag nästan grät. Slängde på mig löparkläderna och stack ut. Tänkte att ett återhämtningsjogg vore lämpligt. Svettas bort aggressionerna liksom.  Efter 3km uppvärmning hade jag fortfarande massor med ilska i kroppen. Tänkte att tusingar står ju på veckans schema, så varför inte köra skiten ur benen. Satte av i hundra nittio. Kvavt och varmt var det ute. Svetten droppade. Vätskebältet hade jag som tur var fått med mig. Första tusingen gick på 4:50. Snabbt. Mitt mål med tusingarna är att hålla mig på 5:00 tempo, det vill säga mitt sub50 tempo på milen. Drack och flåsade på vilan. 1-2 minuter vila, sen var bara att ge allt igen. 4:47. Ännu snabbare. Kände mig nöjd. De resterande tusingarna sprangs på 4:48, 4:50 och slutligen 4:47. Bäst resultat hittills, inte en enda över 5:00. Tjoho. Bra träning ger resultat. I like

Tid: 58:51
Distans: 10.62 km
Medeltempo: 5:29 min/km
Medelpuls: 164 slag/min
Maxpuls: 184 slag/min
Kcal: 721

Igår var det dags för ett riktigt långpass tillsammans med turbotjejen, Caroline. Planen var Domsten tur och retur. Alltså ett rejält långpass på cirka 2 mil. Vädret var faktiskt helt optimalt för ett långpass. Med regn under dagen men uppklarnat under eftermiddagen med en massa moln som kom och gick över solen. Inte den här extrema hettan som tidigare dagar, utan mer lagom. Vätskebältena var givetvis påknäppta, fyllda med härligt vatten.  Vi sprang så pass långsamt att vi hela tiden kunde prata med varandra, ja vi praktiskt taget pratade oavbrutet i de två timmar som rundan tog. Vägen mot Domsteg avverkades kant i kant med havet. Fin utsikt och fina pampiga villor. Vi passerade Sofiero och mötes av en stor folksamling som väntade på att bli insläppta på kvällens konsert. Kilometrarna bara tickade på. 5 km blev 10 och tio km blev 15. Vi funderade på hur lång rundan skulle kunna bli. Kom in på strandpromenaden och ökade farten. Caroline liksom flyger fram. Jag får jobba något mer för att hålla samma fart. 18 km. 19 km. Nu gick det fort. 20 km. Stopp. Längdrekord på träning, jajamensan. Jag har bara en gång tidigare sprungit längre. Broloppet 21 km. Kändes riktigt skönt. Tempot har varit behagligt hela tiden och kroppen har aldrig behövt kämpa på med det där extra. Efter stretchingen doppade vi fötterna i havet och promenerade barfota hemåt.

Väl hemma hade Caroline planerat värsta festmåltiden. Efter att ha hinkat i oss vatten och saft började vi kocka. Jag började känna mig dålig. Det liksom bara kom över mig. Blev likblek i ansiktet. Fick gå och lägga mig på soffan. Jag kände mig bättre. Fortsatte kocka. Det kom över mig igen. Gick och la mig på soffan, igen. Visste inte om jag skulle kräkas eller svimma. Jag började kallsvettas och dendär hemska känslan av att spy vällde över mig. Tog mig till toaletten och hann inte tänka förrän jag hängde över toaletten. Jaha, då vet man hur det känns att få vätskebrist. Fy fan vad obehagligt. Mådde hur som helst bättre nu och aptiten tog över kroppen. Vi fyllde våra magar med en fläskfilégryta fullproppad med smarriga saker som serverades med pasta. Till dessert bjöd Caroline på godaste ananaspajen med vaniljglass, som jag definitivt måste kopiera receptet på. Förutom min lilla svacka så var det en toppenkväll i bästa sällskapet.

Tid: 02:00:47
Distans: 20.01 km
Medeltempo: 6:02 min/km
Medelpuls: 159 slag/min
Kcal: 1370

Härligt att se att min puls hållit sig relativt låg. Det som förvirrar mig är antalet förbrända kalorier, som på min kära Garmin verkar regleras efter hur lång distans jag springer, vilket ju är fel. Hur mycket man förbränner måste väl ändå spegla pulsen (!?). Caroline sprang med endast pulsklockan och fick uppmätt 1700 kalorier som förbränning. Och det känns som om vi borde ha förbränt mer likvärdigt. Skumt. Jag får helt enkelt ta och läsa igenom instruktionsboken igen för att få rättsida på problemet.

Igår var det dags för benen att komma ut på en återhämtningsrunda efter den enorma kraftansträngningen kroppen fick genomlida förra lördagen. Termometern visade 30 grader och på himlen syntes inte ett moln. Trots hettan kändes det bra. Musklerna mjukna upp fort. Värmen störde mig inte, jag sprang ju i ett sådant behagligt lugnt tempo. Jag hade dock känningar i mitt vänstra knä under första kilometern, plus att det stråla upp i låret. Skumt. Men det försvann efter en stund. Efteråt körde jag två set magövningar och sedan en lång stretch. Skönt.

Tid: 50:53
Distans: 8:27 km
Medeltempo: 6:09 min/km
Medelpuls: 154 slag/min
Kcal: 568

Sedan var det bara att hoppa in i duschen för en timme senare knackade kvällens middagsgäster på dörren. Vi bjöd på godaste potatissalladen med västerbottenost och grillad fläskfilé och rishultskorv. Underbart gott. Ett glas vin till det och kvällen kunde inte bli bättre.

Idag vaknade jag, på min enda lediga dag, till regn (!?). Tycker livet är liiite orättvist.

I förrgår var det måndag och ny start för ännu en ny vecka. Det är ju som sagt det omtalade Varbergsloppet på lördag, vilket innebär uppladdning och återhämtningsvecka på träningsfronten. Då söndag- till måndagsnatten resulterade i en extremt dålig nattsömn, var jag tvungen att utesluta träningspasset efter jobb i måndags. Tanken är ju som jag tidigare gjort, att köra hårt måndag tisdag, för att sedan vila mig i toppform till helgens lopp. Sov som en prinsessa natten till tisdag och stack iväg på mitt tänkta 10 km accelerationspass direkt efter jobb. 2 kilometer uppjogg, därefter kortare accelerationssträckor i snabbt tempo var tredje till fjärde minut. Första kilometern gick i mitt vanliga uppjoggningstempo, det vill säga 5:40 min/km tempo. Den andra gick betydligt snabbare, 5:17, tänkte oj, jag kanske ska försöka mig på ett acceleration/snabbdistanspass istället med satsning på min miltid (!?). Sen gick det av bara farten. Den ena kilometern efter den andra. Körde accelerationer i varierande distanser, fick upp pulsen rejält, men kände ändå att det gick lätt att återhämta sig efter varje intervall. Hela tiden utan att stanna eller komma ner i för långsamt vilotempo. Efter 7 kilometer började det kännas hårt. Fick jobba rejält med mitt pannben. Såg ju att tiden var minst sagt skaplig. Kämpade på. Rabblade mina mantran. När det var 500 meter kvar till den magiska 10 kilometers gränsen lade jag in fyrans växel med en mastodont spurt. Mjölksyran sprutade ur öronen. Tröttheten sprängde i benen. Fan, vad 500 meter är långt. Gränsen närmade sig. Stoppade klockan. 51:31. Lycka. Personbästa på milen på träning. Helt otroligt. Och första kilometern i uppvärmningstempo (!). Andra kilometern räknar jag inte till uppvärmning, då den gick relativt fort. Och sedan intervalltopparna där pulsen fick arbeta. Undrar om jag hade kunnat köra fortare utan pulstopparna? Mina kilometertider låg mellan 4:49 – 5:17 min/km. Är så galet nöjd. Återhämtar mig i sittandeställning i flera minuter. Joggar hemåt i lugnt tempo med ett leende på läpparna. På lördag gäller det.

Tid: 01:01:22
Distans: 11:54 km
Medeltempo: 5:19 min/km
Maxtempo: 3:43 min/km
Medelpuls: 171 slag/min¨
Maxpuls: 188 slag/min
Kcal: 791