Inte igår det publicerade en dagens här på bloggen. Än så länge kommer en del klänningar över magen och med ett par mammastrumpebyxor kommer man ganska långt med utan att behöva köpa en helt ny gravidgarderob. Mina gamla pelekabyxor som jag levde i under åren på gymnasiet (som egentligen gjordes för gravida kvinnor från början) har letats fram och används nu flitigt som mysbyxor hemma i soffan. Igår var det som sagt åter igen dags för bokklubbsträff. Den här gången sågs vi hemma hos Nellie i Helsingborg. Vi bjöds på en mexikansk rätt jag glömt namnet på, men som var riktigt god. Det var lager av chips, special köttfärs med ett täcke av vitlökssås och sallad med ananas. Mums. Till dessert marängtårta. Matkoma de luxe och lillprinsen sparkade vilt hela kvällen då han säkerligen tyckte sig få för lite plats när min magsäck växte sig större och större. Boken som jag skrev om i ett tidigare inlägg av Alex Schulman diskuterades, och vi alla hade samma åsikt, ingen höjdare. Boken som valdes till nästa träff har jag betydligt högre förväntningar om; Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel. En spännande deckarroman att se fram emot.

I vardagsrummet rev vi ner taket som var gammalt och bågnat. Sen satte vi upp ångspärr och glespanel som vi sedan spika fast vitvaxad spåntpanel på. Tidsaspekten för detta tog ungefär dubbels så lång tid än beräknat och vi levde såhär under säkert tre veckor då vi varken hade tid och ork att hitta kvällar till monteringen. Jag hjälpte till tills det var dags för spåntpanelen, då tog Fredrik över. Tusen tack. Kim och Fredrik utövade ett fin fint samarbete och lyckades till slut få taket på plats. Resultatet blev riktigt bra. Taklister fattas fortfarande. Vi hade röstning här hemma (i november), säkert fem sex personer, alla tyckte samma utom Kim som tyckte en annan, därmed är beslutet inte taget.

Min älskade moder kom på besök och sattes i arbete. Som gravid kvinna har jag av omtanke av bebis tagit på mig ledarrollen och delegeringsrollen förre arbetarrollen. Bra knep. Mamma är toknoga på att måla och helt gratis, perfekt kombination. Hon sattes i arbete och fick de pissgula väggarna i vardagsrummet att ändra skepnad till en helt underbar fin vit nyans. Nordsjö vit. Kan varmt rekommendera denna vita färg. Perfekt nyans och drar varken till gult eller grönt. Rummet blev något helt annat. Kaminen fick nya penseldrag av vit putsfärg och blev även den skinande vit. Vilket lyft. Nu är det bara listerna som skall grundmålas och lackas och fönsterbrädorna som nyss är beställda, skall levereras och monteras. 

Idag är lillprinsen 25 fullgångna veckor, vilket innebär att om barnet skulle födas idag, skulle man sätta in alla livsuppehållande krafter man äger, för att barnet ska överleva. Detta är såklart en utav alla magiska gränser man längtar efter under en graviditet. Först längtar man efter att få höra bebisens hjärtslag, att få veta att det växer ett mirakel i magen, vars hjärta faktiskt slår. Därefter pustar man ut lite. Sen är det ultraljudet i vecka 18. Tänk om bebis inte mår bra eller tänk om bebis fattas något och så börjar tankarna fara iväg åt både det ena och det andra hållet. Det var som en bomb släpptes från bröstet när vi gick ifrån sjukhuset och hade fått höra att allt såg bra ut. En sådan lättnad. Den kvinna som går igenom en hel graviditet utan att känna oro, den kvinnan existerar inte.  Att känna oro, det hör liksom till. Efter rutinultraljudet i vecka 18 känns allt mer så verkligt. Det är nu man börjar planera på riktigt. Funderar på vagn. Namn. Bebislistor. Graviditetspenning. Ser magen växa. Samtidigt som dagarna går, närmar sig också den magiska gränsen, gränsen då sjukvården kommer göra allt i sin makt för att pyret skall överleva ute i den riktiga världen. Och nu är vi här. 25 hela graviditetsveckor har vi bakom oss. Den mest fascinerande tiden jag varit med om. Att känna hur hela kroppen förändrats. Att känna hur hormonerna fullständigt tar över ens kropp. Att ha klarat av fyra månaders graviditetsillamående och nu stå här med magen i vädret med en lillprins som sparkar för glatta livet där inne och må så fantastiskt bra.

Bilderna är tagna när vi fortfarande hade dubbla boende. Så fort jag får till en bild i dagsljus, skall ni få se hur det ser ut idag. Köket har nämligen bytt färg.

Fortsättning av renoveringen… Hantverkarna kom och rev väggen och satte upp en balk. Denna idé är vi mycket nöjda med idag. Vilket rum vi har.  Nu skall vi bara fylla i fiskbensparketten där väggen suttit och slipa andra halvan av golvet. Golvsliparen är bokad till slutet av februari. Äntligen. Inte lätt och få till en tid då jag inte får vistas i huset på 48 timmar och jag inte klarar av att sova borta när klockan ringer 05:20. Men till slut hittade vi ett datum som passade alla parter. En utav baksidorna med att renovera ett hus samtidigt som man är gravid.

Nu bär det av mot vår traditionella soppkväll. Denna tisdag är det familjen Sofie, Fredrik och Max som serverar en spännande soppa.

                                                                        Bilden är tagen från Living etc.

Ledig helg och den har bara svischat förbi. I lördags gjorde vi först några ärenden i stan, bland annat skulle vi hämta hem en tapet som vi skall ha på ett ställe här i huset och Kims faster Hanna, som är en fena på färg och tapet, skulle inspektera tapeten här hemma, i dagsljus. Tror ni inte att utav Colorams typ femhundra tapeter, är just den tapetboken som vi skall låna, uthyrd (!). Vad är oddsen på det liksom. En av femhundra!  Hanna har helt enkelt bokats in för nästa helg istället. På eftermiddagen kom Sanne, Magnus och lilla Oliver över och vi åt amerikanska pannkakor. Mums. Gårdagen startades med en långpromenad längs havet, så underbart. Därefter hade vi fina familjen Paulina, Peter, Maja och nytillskottet Viktor på besök. Jag och Paulina arbetade tillsammans på Mats skor och ses titt som tätt på gratängkvällar (!?) efter det. Trevligt värre. Sen fick vi en spontaninbjudan på lasagnemiddag hos Hanna på kvällen. Matkoma efter detta. Oh ja. En perfekt helg fullproppad med uppladdning inför veckans sex arbetspass på jobb. Hej och hå.

Ända sedan i höstas har vi haft soppkvällar tillsammans med fina familjen Sofie, Fredrik och lilla Max. Vi försöker ses varje vecka, och då bjuds det på soppa. Ett riktigt trevligt koncept. I tisdags var vi hemma hos oss och då bjöd vi på den här goda soppan som jag tänkte dela med mig av. Receptet och bilden kommer från den här matbloggen, kryddburken. En lätt, smidig och riktigt god soppa som ni bara måste prova.

1 gul lök
1 röd paprika (jag tog 2)
1 gul paprika
1 vitlöksklyfta
1 tsk D Élidas chilisås
1 tsk socker
1 msk rödvinsvinäger
1 msk tomatpuré
1 burk mutti pomodorini di collina (körsbärstomater)
1 ½ liter kraftig grönsaksbuljong
Salt och peppar
3 dl små pastasnäckor
Färsk persilja

Skala och haka löken, vitlöken och paprikan fint.
Fräs i olja tills löken blivit genomskinlig.
Tillsätt chilisås, socker, vinäger och tomatpurén. Rör om.
Tillsätt därefter tomaterna och buljongen.
Småkoka i cirka 45 minuter.
Tillsätt pastasnäckorna mot slutet och låt de koka färdigt.
Servera med färsk persilja på toppen och ett gott vitlöksbröd till.
Smaklig spis!

Efter de tuffa veckorna som jag tampades med mitt illamående gick graviditeten in i ett lite lugnare skede, och jag kände mig nästan som vanligt igen. Jag kan fortfarande känna någon konstig illamåendekänsla vid stressade tillfällen på jobbet, men annars mår jag bra och kan nu glädjas på ett helt annat sätt åt vår mirakelbebis.

Både jag och Kim var överens om att ta reda på könet, så när vi var på rutinultraljudet i v18 fick vi reda på att det sprattlar en liten lillprins ♥ i magen. Han boxades och vinkade till sina stolta föräldrar under hela undersökningen, sötaste.

Kort efter ultraljudet började jag känna fosterrörelser, vilket var helt fantastiskt. Det känns som om det kittlas på insidan av magen. Vissa dagar kittlas han jättemycket, medan andra dagar bara någon gång. Efter juldagarna, i v 20 ungefär hade kittlandet övergått i mer buffande rörelser och Kim kunde känna lillprinsen sparka genom magen. Lycka ♥ En kväll när vi låg och tittade på magen så puttade den ut på ena sidan precis som om lillprinsen puttade med rumpan.  

Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött. Så lyder titeln på Alex Schulmans kärleksförklaring till hans blivande fru Amanda, och är boken som skall läsas i den bokklubb jag är med i. Nästa vecka är det dags för träff och jag kan äntligen stoltsera mig med att jag har läst boken. De två senaste ligger fortfarande bredvid sängen, halvlästa. Alex Schulman. Ja, vad ska man säga om honom då. Han tillhör inte mina favoriter om man säger så. I mina ögon för provocerande och självgod. Men visst har jag fastnat i hans blogginlägg, i Amandas också för den delen, men till slut blivit så irriterad att jag tagit bort honom från min blogglista. Boken; Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött, puh, vem väljer att ha en sådan lång titel på sin bok (!?), börjar med separationen från hans förra äktenskap. Alex beskriver sig själv falla i bitar, super runt och kryper hem från Stureplans inneställen var och varannan natt. Hans allt, Amanda, finns på jobbet, och halvägs in i boken finner de varandra. Ett år senare föds deras dotter Charlie. I visa avsnitt är Alex så personlig att man nästan beundrar honom, men det räcker inte för att jag ska gilla boken. För mig var detta mer som en lång blogg. Men visst är den välskriven och han skriver med ett otroligt flyt. Ska bli intressant och se vad de andra tjejerna tycker om boken.

En kväll upptäckte vi att vi låst oss inne. Vi har en sådan där urtjusig (läs apful) innerdörr. När vi flyttade in drog ytterdörren in väldigt mycket kyla, och innedörren behövdes för isoleringens skull, men efter att vi satt upp en ny tätlist runt ytterdörren är den numera total kylfri och man behöver numera nästan använda rumpan för att få igen dörren från utsidan. Konstigt nog sitter ändå innerdörren kvar (!?). Man vänjer sig snabbt vid fula ting. Till slut blir de så självklara att man inte ser dem. Hur som helst. Ytterdörren var låst och innerdörren stängd (den låste vi aldrig). Som rutin innan läggdags dubbelkollar någon utav oss alltid att ytterdörren är låst. Och när Kim gör det så upptäcker han att innerdörren gått i baklås. Den här metallgrejen som sticker ut från dörrhandtaget från sidan sitter fast in i fodret i motsatta vägg. Vi lirkade och försökte få upp handtaget, men helt förgäves. Den gick inte att rubba. Det hela slutade med att vi fick låna en metallsåg och såga upp dörren. Tur dörren inte var av nyaste modell. Så nu sitter metallgrejen kvar i väggen och dörren går inte att stänga längre utan står mer eller mindre alltid på vidgavel.

Vardagsrummet och mellanutrymmet mellan vardagsrummet och köket, var de delar som inte var renoverade av huset på entréplan när vi köpte det. Innan inflyttningen, under de två veckor vi hade dubbla boende, gav vi oss på golvet i vardagsrummet. Det var mycket att planera vad som behövdes prioriteras då min graviditet ställde till med en hel del bekymmer i renoveringsväg. Färger som inte får inandas till exempel. Golvet skulle slipas och därefter skulle vi först vitmåla det med en specialfärg och därefter mattvaxa det. I båda färger fanns där lösningsmedel som jag inte fick inandas. Vi drog på golvet in i det sista, då golvet på ovanvåningen och en hel del andra saker dragit ut på tiden. Kim hyrde två schabrak till golvslipar och satte igång arbetet med att få bort lacken på bokparketten som fanns där. Den större golvslipen fick fnatt och Kim försökte istället med den mindre som då förorsakade lite virvlar här och där. När allt i våra ögon var klart, var det dags att applicera på den vita färgen. Jag hade varit på Colorama och köpt svindyr färg och stod under appliceringen utanför altandörren för att inte inandas färgen och instruerade hur Kim skulle applicera färgen, som jag hade fått noggranna instruktioner om. Ja ni kan själva se det scenariot framför er. Kim fick problem med färgen, den fäste ojämnt och blev inte alls bra. Jag tog ett djupt andetag, sprang in och visade på mitt sätt, hur jag trodde man skulle göra, sprang ut igen för att ta luft, och in igen. Herregud. Kim började tappa tålamodet. När halva golvet var målat och det såg ut som f-n, tog Kim av sig sina kläder och klampade in och började om från början igen. Någonstans där åkte jag hem. Dagen efter ringer hantverkaren som håller på med badrummet Kim och frågar vad tusan vi gjort med golvet (!) I dagsljus är färgen ojämn för lacken har inte gått bort ordentligt, man ser varenda virvel som golvslipen gjort, och den gjorde såklart mest virvlar där vi inte ska ha någon matta, ja golvet ser rent ut sagt hemskt ut. Vi försökte rädda det med en applicering av golvfärgen vi använde oss utav där uppe och fick det att se något bättre ut. Och så ser det ut idag. Vardagsrumsgolvet står numera på vår prioriteringslista över vad som behöver åtgärdas .

Fredag, lördag och söndag har tillbringats på jobb. Men trots mycket jobb har det klämts in en hel del mys med vänner som avslutades med ett 1 års kalas. I fredags hade vi fredagsmys hos den fina lilla familjen Sofie, Fredrik och Max. vi åt standardmenyn, tacos. Mums. Kvällen bara susade förbi och det var så tråkigt att behöva åka hem för att gå och lägga sig för att klockan skulle ringa strax efter fem morgonen därpå. Suck. Men på morgonen helt klart värt det. Efter lördagens jobb väntade fikamys med bästa makarna Margaretha och Sebastian Lang. Vi hade inte setts sedan bröllopet i somras så det var både husesyn, bebismagsinspektion och en stor uppdatering från alla håll. Trevligt. Helgen avslutades på bästa sett med ett bra pass på jobb och därefter 1 års kalas för sötaste Oliver. Det bjöds på gulasch och världens godaste tårta som Sannes mamma Hanna bakat. Inte bara världens godaste, utan även den finaste och sötaste. Bilden från kalaset är från Sannes blogg. Hoppas ni också hade en bra och mysig helg.

                                                     Dagens gravidmage v 24 (v 23+0)

Idag mår jag som en prinsessa (okej där överdrev jag, men om man jämför med för några månader sen) och gläds åt livet som växer i magen, varje dag. Vårt lilla mirakel ♥. Men om jag skall backa tillbaka bandet och förklara mitt blogguppehåll så lyder det såhär; graviditetsillamående, eller som läkaren så fint beskrev det hemesis gravidarium. Både min mamma, moster och mormor har gått igenom samma sak. Men inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle kunnas sådär fruktansvärt. Från vecka 5 till vecka 17 levde jag så nära bristningsgränsen att jag knappt stod ut. Jag har aldrig tidigare mått så dåligt. Och det är klart att jag vet, att när jag ligger där på bb, med lillpyret på bröstet, så kommer det vara värt varenda sekund av plåga och lidande. Att den kärleken som kommer att uppstå skulle man utan tvekan genomlida i stort sett vad som helst för. Men när man väl sitter där i båten, jag då är det inte roligt.  De första fem veckorna när ingen barnmorska visste om att jag låg där hemma i fosterställning och bara grät, och var gravid, de var värst. Jag kunde vakna mitt i natten och kräkas. Kräktes innan frukost. Efter frukost. Mitt i den. På dagen. På kvällen. Ja, där fanns liksom ingen rutin. Fast det var inte kräkningen som var värst. Det var själva illamåendekänslan. Den gick liksom aldrig över.  Att må illa varje vaken sekund, det var helt obeskrivligt hemskt. Jag kunde inte stå upp. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte öppna kylskåpet för mitt luktsinne var i likhet med Edwards (ja, vampyren). Och tanken på mat gjorde mig svimfärdig. Samtidigt drabbades jag utav den där omskrivna metallsmaken i munnen. Den vidrigaste smaken jag upplevt. Den förvrängde alla smaker. Fick knappt i mig någon vätska. Jag levde på någon skiva formfranska med ost och marmelad och till detta varm oboy, dag ut och dag in. Och den mathållningen gjorde mig ju inte lite stressad när man läser rekommendationerna för vad en gravid kvinna bör stoppa i sig. Jag testade alla knep mot illamående. Men inget hjälpte. Stackars Kim var helt hjälplös. Inget han gjorde hjälpte. Jag vet inte hur många gånger han har sprungit upp mitt i natten för att hämta mig en banan, en skorpa eller ett glas blåbärssoppa för att jag känner ett blodsockerfall vara på väg och där med ett besök på toaletten. Till slut stod jag som sagt var inte ut längre och kontaktade en barnmorska och berättade hur jag mådde. Hon rekommenderade mig att testa Postafen, en åksjuketablett, som är helt ofarlig för barnet, under en veckas tid, annars återkomma igen för att få utskrivit ett annat preparat. Testade en vecka med noll effekt. Fick istället utskrivit en tablett som heter Lergigan comp och tack gode gud, den räddade mitt liv. Tabletten fick jag ta tre gånger per dag och alla som varit gravida vet ju hur läskigt det är med tabletter och bebis, så jag tog en om dagen. Tabletten tog inte bort mitt illamående men den gjorde det hanterbart att leva som en människa i några timmar och det var som en befrielse. Idag är mitt illamående helt borta, och jag kan knappt komma ihåg hur det faktiskt kändes. Jag antar att denna glömska hör ihop med hur vi kvinnor glömmer förlossningssmärtan och skaffar ett barn till, trots att vi sa att vi aldrig skulle genomlida detta elände till smärta/obehag igen (!?).

Om jag skulle ta tag i de där renoveringsbilderna. Badrummet har ni sett. Det är vi fortfarande toknöjda med. Efter att badrummet var klart, fick vi inte sätta på golvvärmen förrän efter cirka 3 veckor (hade att göra med fogen, så inte den skulle lossna). När det väl hade gått tre veckor och vi använt den lilla toaletten där nere sen inflyttning, med en spegel lutandes mot väggen, jag sittandes på huk och applicerande av mascara, på svajande ben, skulle vi äntligen få skruva på värmen och flytta upp. Det är väl bara att skruva på den här golvtermometern tänkte vi. Vi skruvade. Och skruvade. Kom det någon värme i golvet tror ni? Nope. Ingen värme. Elektrikern, som nu har varit hos oss en sisådär femton gånger, kunde inte lösa problemet. Golvvärmen på ovanvåningen var en utav de grejor som redan var gjorda i huset när vi köpte det, så det var bara att kontakta firman som gjort det. De kom hit. Ändrade en spak på vår luft/värmepump och sa att nu skulle det nog funka. Fakturerade oss på 1500 kronor för 10 minuter (en av alla idiotiska fakturor vi fått senaste månaderna). Värmen kom likförbannat inte. Jag och el lika med ingen bra kombination. Kim och el, nja, inte heller en bra kombo. Men Kim gav inte upp och gjorde några omkopplingar och vips så forsade det fram värme i rören. Lycka. Där var en Daykudde åt pipsvängen (en av väääldigt många kuddar jag gått miste om). Här ser ni badrummet igen med mina fin fina handukar från Missoni home. Det som fattas är en duschvägg, frostade rutor då vi har en extrem insyn på kvällarna och en vit vipptunna. Den som väntar på något gott…(väntar alltid för länge, eller?).

Sen var det golvlister till ovanvåningen. Och foder till dörrarna. En list tänker ni. Hur lätt som helst. Men nej. Det finns nämligen en uppsjö av lister. Och ju mer man letar, desto mer förvirrad blir man. En list kan göra pricken över i:et i ett rum och vilken list passar då bäst in hos just oss, vilken stil vill vi framhäva eller dämpa, hur matchar den golv och vägg, den får inte vara för hög och inte för låg och inte för smal och inte för bredd. Efter att Kim haft hem ett överflöd av olika alternativ fastnade vi äntligen för en. Tyvärr strejkar Södra interiörs hemsida och jag kan inte visa er bilden på just vår list, men bilden ovan är en list i likartad stil. Golvlisterna kommer komma upp så snart vår målare (läs mamma) målat om hela den nymålade ovanvåningen, för att jag anser att färgen de målat med är målad med en nyans som drar mot spygrönt. Och det kan man ju inte leva med…

På ovanvåningen kvarstår också att byta ut de två resterande dörrarna till spegeldörrar, som denna till gästrummet.

Här får ni en blick på kommande barnrummet. Mysigaste rummet. Små fönster. Stort fönster. Vinklar och vrån. Älskar det. Kan knappt bärga mig över att få börja inreda och dekorera till lillpyret ♥

Det var ovanvåningen. Vårt sovrum har ni också sett. Där har inte hänt så mycket sen sist. Där skall ju bli en walk in closet inom sinom tid. Trappan som tar oss till entréplan vår retro trappa, finns fortfarande kvar och den är det kommande stora projektet. Den skall bli en urtjusig vit trätrappa…

Om jag skulle ta och ge mig på en snabbsummering av den senaste tiden, det vill säga de senaste månaderna då, så har det hänt en hel del. Förutom vårt nyinköpta drömhem och vår graviditet, som får helt egna inlägg, så tog vi en välbehövlig paus från byggdamm och renoveringskaos för en vilohelg på Ystad saltsjöbad, tillsammans med min underbara barndomsvän Maria och hennes hjärta Peter. Där softade vi i spa avdelningen, åt gott, promenerade längs havet och laddade upp våra urladdade batteri. Välbehövligt och så uppskattat.

En kväll när det inte var storm, regn eller dimma tog vi vår numera korta promenad till havet för att se den magnifika solnedgången. Fint. Längtan till sommaren har inte varit starkare.

Min sociala sida har varit ganska frånvarande senaste tiden av förklarliga fruktansvärda illamående skäl, en extrem trötthetskänsla och på detta ett hem som skriker efter omvårdnad, men trots detta har vi hunnit med några trevliga middagar både här i huset och hos fina vänner.

Kims systerdotter Wilmina fyllde 3 år några dagar innan jul. Vi firade henne med sång och paket.

Kim firade julafton tillsammans med mig och bebis för första gången och det var hur härligt som helst. Jul firade vi i hela fyra dagar och både mamma, Magnus och Johanna var inhysta hemma hos oss. Nyårsafton skålades in (med julmust) och nu är det 2012 som förhoppningsvis kommer bli det bästa året i hela mitt liv.

Längsta blogguppehållet hitintills. Anledningen är enkel. Den är inte alls någon hopplöshet över att inte finna någon inspiration till nya blogginlägg, dem finns det i varje vrå av detta hus vi numera kallar vårt hem. Nej, anledningen är den att ett litet mirakel helt enkelt har satt min kropp ur balans. Jag har en bebis i magen (!). Jag och Kim ska bli en riktig familj. Vi skall bli tre. Vi är såklart genomlyckliga. Fulla av förväntan.  Och allt som hör denna magiska resa till. Jag är nu en bit över halvvägs till finalen (!) (bilden visar inte dagsformen, utan är från någon vecka innan halvvägs) och jag kan äntligen känna mig mer som mig själv. Ni kommer därför från och med nu få ta del av min och min Kims graviditet, vårt potentiella drömhem och mycket mycket mer. Enjoy.