Idag är lillprinsen 25 fullgångna veckor, vilket innebär att om barnet skulle födas idag, skulle man sätta in alla livsuppehållande krafter man äger, för att barnet ska överleva. Detta är såklart en utav alla magiska gränser man längtar efter under en graviditet. Först längtar man efter att få höra bebisens hjärtslag, att få veta att det växer ett mirakel i magen, vars hjärta faktiskt slår. Därefter pustar man ut lite. Sen är det ultraljudet i vecka 18. Tänk om bebis inte mår bra eller tänk om bebis fattas något och så börjar tankarna fara iväg åt både det ena och det andra hållet. Det var som en bomb släpptes från bröstet när vi gick ifrån sjukhuset och hade fått höra att allt såg bra ut. En sådan lättnad. Den kvinna som går igenom en hel graviditet utan att känna oro, den kvinnan existerar inte.  Att känna oro, det hör liksom till. Efter rutinultraljudet i vecka 18 känns allt mer så verkligt. Det är nu man börjar planera på riktigt. Funderar på vagn. Namn. Bebislistor. Graviditetspenning. Ser magen växa. Samtidigt som dagarna går, närmar sig också den magiska gränsen, gränsen då sjukvården kommer göra allt i sin makt för att pyret skall överleva ute i den riktiga världen. Och nu är vi här. 25 hela graviditetsveckor har vi bakom oss. Den mest fascinerande tiden jag varit med om. Att känna hur hela kroppen förändrats. Att känna hur hormonerna fullständigt tar över ens kropp. Att ha klarat av fyra månaders graviditetsillamående och nu stå här med magen i vädret med en lillprins som sparkar för glatta livet där inne och må så fantastiskt bra.