20 april 2012. Jag är i vecka 37 + 1 dag. Klockan 06:20 går vattnet. Rätt benämning är kanske mer, forsar vattnet. Ringer förlossningen och får en tid några timmar senare för kontroll. Vid niotiden börjar de första värkarna komma. Tio är vi inne på förlossningen och genomgår ctgkontroll för att se att lillprinsen mår bra. Blir hemskickade trots att mina värkar gör allt ondare och kommer allt tätare. Efter två minuter i bilen har jag så in i helvetes ont att vi börjar klocka värkarna. Efter att jag haft fem sex värkar med två till tre minuters intervall som jag ålat mig igenom ringer Kim tillbaka till förlossningen och meddelar att vi kommer in igen. Blir inskrivna på studs (klockan är cirka 12). Jag blir erbjuden att ta en varm dusch eller att börja med lustgas direkt. Försöker mig på en dusch men hinner bara in i badrummet innan jag ändrar mig och fattar ett hårt grepp om lustgasen, som kommer bli min närmsta vän de kommande timmarna. Jag är vid inskrivning öppen 3 centimeter. Efter drygt en och en halvtimme gör det outhärdligt ont och jag känner att jag inte klarar mer smärta. Barnmorskan gör en ny bedömning av hur öppen jag är och konstaterar att jag nu är öppen 6 centimeter. Det har med andra ord gott väldigt fort. I mitt förlossningsbrev har jag skrivit att jag gärna inte vill ha epidural, då jag är rädd för biverkningarna (min dumma nöt), och har diskuterat detta mycket med Kim, som i stundens hetta säger detta till mig. För just nu är det en epidural jag blir erbjuden. Och jag vet inte vad jag skall göra. Jag står inte ut med smärtan och känner att jag egentligen är mottaglig att få all sorts smärtlindring, trots biverkningar just då. Men av någon anledning avböjer jag, eller rättare sagt, jag skulle fundera någon minut innan jag bestämde mig och den minuten blev till en timme och nu var min smärtgräns nåd med ja gud vet vad. Barnmorskan inspekterar ånyo och upptäcker att jag nu är öppen 10 centimeter och att en epidural tyvärr inte kommer hjälpa mig smärtmässigt i nästa skede, krystningsarbetet. Det är nu man skall börja arbeta. Under öppningsskedet skall man bara slappna av och anda sig igenom värkarna. Men nu, nu skall man ta i för kung och fosterland. Jag frågar desperat barnmorskan hur lång tid hon uppskattar att jag har kvar och hon svarar mig cirkus en timme (stackars barnmorskan, det tog 2,5 h och jag frågar henne därefter flera gånger hur lång tid det är kvar men efter första svaret svarar hon mig nu att hon omöjligt kan säga). På tal om barnmorskan så heter hon Marianne och hade sin kompanjon undersköterskan Gunilla vid sin sida, och de två tillsammans utgjorda mina stöttepelare och utan dem hade jag aldrig klarat det. Under mina sista fyra timmar lämnade de inte rummet en sekund. De fanns där genom varje värk, genom varje krystvärk och jag litade på dem till hundra procent och lämnade mig till fullo i deras kompetens. Enligt den litteratur jag tagit del utav upplever en del krystningsarbetet som en befrielse och som icke smärtsamt. Där är vi dock olika. I mitt fall var detta moment mest smärtsamt, fast på ett helt annat sätt. Ett oförklarligt sätt. Och jag har nu drygt en vecka efter förlossningen svårt att beskriva just hur denna smärta kändes. Den första är mer som en sjuhelvetes mensvärk från rymden. Min upplevelse av att krysta har säkert att göra med att det drog ut på tiden något enormt, och därmed att mina krafter allt mer sinade. I själva krystningsvärken fick jag inte heller använda lustgasen utan skulle istället endast fokusera och lägga all kraft på att trycka. Tre tryck per värk och sen tog jag ett krampaktigt tag om lustgasen och flåsade i den tills jag blev tillsagd att släppa den för att i alla fall få ett vanligt andetag innan nästa värk på tok för snabbt kom igen. Min älskade Kim var en klippa genom hela förlossningen och stöttade mig till fullo i allt som hände. Sådär höll jag alltså på; tryckte med all kraft jag var kapabel att få fram, återhämtade mig emellan. Försökte mig på diverse ställningar. Men de kunde likförbannat inte se lillprinsen huvud. Men till slut skymtade de honom, och sen mer och mer. När barnmorskan förberedde sig för att fånga honom fick jag kraft från gud vet var och tryckte till slut ut mitt lilla hjärta som levt inuti mig, i min mage i nio månader. Hon lade honom skrikandes på mitt bröst och en befrielse rann över mig. Fick en omedelbar lyckokänsla i kroppen och smärtan var som bortblåst. Mitt lilla hjärta, min lillprins låg på mitt bröst och var till synes fullt välmående och sökte efter sin mammas bröst. Sötaste, ljuvligaste, underbaraste, finaste hjärtebarn. Min älskade lilla son. Här börjar mitt och Kims nya liv. Ett liv som en riktig familj. Ett liv fullt av djupaste kärlek.

Det här var alltså min förlossningsberättelse. Lilla Malte som kom till världen för idag 12 dagar sedan. Jag vet inte vad jag egentligen hade väntat mig, och går det egentligen att föreställa sig en förlossning om man aldrig genomfört en? Nej det går absolut inte. Det går helt enkelt inte att föreställa sig. Tänk att ens kropp klarar av något sådant här fantastiskt.

Nu börjar det bli tungt, riktigt tungt. Magen åker längre och längre ner. Snart kan jag knappt sitta längre. När jag äter tappar jag maten på magen för att jag inte kan luta mig fram över tallriken då magen är i vägen. Jag börjar samla på mig vätska. De senaste nätterna har jag till och med upplevt karpaltunnelsyndroms symtom med stickningar och domningar i händerna till följd av att vätskan trycker på nerverna. Mina tår ser ut som fula äckliga tjocka prinskorvar och visa skor är nu omöjliga att få på sig. Så fort jag anstränger mig så får jag foglossning eller ont i ländryggen och känner mig som en hundraåring med krämpor. Och ändå anstränger jag mig (!?). Dumt. Men man kan ju inte bara sitta på ändan och domdera vad andra skall göra.

Föräldrautbildningen är nu avklarad och nu senast var det en distriktssköterska och en socionom som pratade och både jag och Kim tyckte det var givande.  Sköterskan pratade om bebisens tid efter förlossningen, om hudproblem som kan uppstå, värme och kyla och andra bra saker man som nyblivna föräldrar behöver veta. Socionomen pratade mycket om relationen, att inte glömma bort varandra, om förväntningar och uppoffringar som hör föräldraskapet till. Nyttig och bra information att bära med sig.

I torsdags gick jag in i vecka 37. Är idag i v 36 + 4 dagar. Jag har ännu inte packat den berömda BB väskan, men innehållet på vad som skall finnas i den är uppskrivet och bebiskläderna och filtarna är tvättade. Blir kanske dagens att göra. Jag har varit flitig och skrivit ett förlossningsbrev om hur jag vill ha det, vilka smärtlindringsmetoder jag vill använda mig utav, vad som oroar mig och andra bra saker som personalen kan ha nytta av att känna till. Så med andra ord börjar det mesta falla på plats och jag blir mer och mer redo för vad som komma skall. Frågan är bara när lillprinsen känner sig redo?

I dagarna har jag ägnat mig åt att tvätta, vika och stryka små söta bedårande lillprinskläder ♥

Här är jag och min jordglob till mage i vecka 35 (v 34 + 3). Jag tycker om min mage och kelar och myser med den så ofta jag kan. Jag känner bebis ofta sen jag slutade arbeta och det känns så himla fantastiskt. Förra veckan var vi på första av totalt tre träffar med föräldragruppen och vi diskuterade tecken på att förlossningen har startat, bebisens väg ut i det verkliga livet, förlossningens olika faser, förväntningar och den omtalade förlossningsfilmen visades där ingen gav ifrån sig ett ynka skrik (!?). Känns inte som vår förlossning kommer te sig på likartat sätt.

Lillprinsens rörelser blir allt starkare och det känns som hela magen är fylld av bara bebis. Ibland när han ändrar ställning kan det göra riktigt ont i sidorna när han liksom tar sats med fötterna för att hitta en bra ställning, vilket säkerligen inte är det lättaste för honom. Jag har senaste tiden börjat sjunga vaggvisor för lillprinsen varje dag. Trollmors vaggvisa, Tjorvens vaggvisa, Vem kan segla, Vyssan lull och Marias vaggsång. Jag vet inte hur jag skall tyda hans signaler för han buffar och har sig varje gång jag sjunger. Antingen tycker han det är förfärligt eller så blir han helt till sig och menar mer, mer, mer ♥.

Senaste veckan har ett lätt illamående hängt över mig. Inte i närheten av vad jag upplevde de första månaderna under graviditeten, men det finns där och lurar och gör mig så pass medveten om den olustiga känslan att jag visa dagar deppar ihop i självömkan i soffan. Jag har också drabbats utav lite huvudvärk från och till, som inte är tecken på havandeskapsförgiftning utan kanske är relaterat till stress eller sömnbrist fastän jag inte tycker jag egentligen är drabbad utav någotdera. Jag har blivit uppmanad att ta Paracetamol (som inte skall påverka barnet) mot huvudvärken så att det inte skall bli en ond cirkel för mig själv. Försöker också dricka lite extra, få frisk luft och stoppa i mig en chokladbit då och då.   

I torsdags gick jag in i vecka 34 (!?). Är idag i vecka 33 + 4. Det börjar verkligen närma sig nu. Magen, ja den är stor. Stor som en jordglob. Jag smörjer den med mandelolja från apoteket flera gånger i veckan för att huden den inte ska brista. Lillprinsen bökar runder och trycker upp kroppsdelar så man tror de ska titta igenom huden, lillfisen ♥. Nu sträcker sig livmodern ända upp till revbenen och man börjat så smått (eller stort) bli ganska så otymplig. Om magen dessutom är svullen, som på en kväll, orkar jag knappt böja mig ner för att ta av skorna. Tur man har en hjälpreda som kan bistå med sådant man som höggravid absolut inte orkar med. Jag har börjat känna av förvärkar, som känns som mensvärk den senaste veckan. Det betyder inte att man kommer föda inom det närmsta (hoppas jag), utan mer att livmodern förbereder sig. Jag sover som en stock varje natt, vaknar endast upp för mitt nattliga toalettbesök som håller sig till ynka en gång. På dagarna, när jag rör mig och lillprinsen bökar runder är det andra bullar. Då är jag ibland stammis på toaletten. Jag och älsklingen fantiserar om vem han är, vår lilla prins. Vilka egenskaper han kommer få från mamma och vilka han kommer få från sin pappa.

Innan jag blev gravid trodde jag att jag skulle bli den personen som lusläste allt om vad en graviditet innebär. Men så blev jag konstigt nog inte. Mycket tror jag berodde på att jag drabbades av det extrema illamåendet som varade i stort sett från vecka 4 till vecka 18, då jag distanserade mig ganska mycket från graviditeten. Istället tog självömkan över och jag stoppade huvudet under kudden och önskade att tiden bara skulle gå. Men sen äntligen blev jag mig själv igen och jag kunde börja glädjas åt vårt lilla mirakel ♥ I läsväg har jag tagit del utav 1177 fakta vecka för vecka, Mammapraktika av Leni Söderberg som jag lånat av en fin vän, Vänta barn som man får vid inskrivningen på mvc och jag har läst och skrattat åt Handbok för gravida – allt din doktor inte berättar av Vicki Lovine. Den sistnämnda boken kan jag varmt rekommendera. Det är en härlig bok blandat med humor och realistisk fakta. Visa delar tilltala mig inte alls, men överlag tyckte jag den var bra och jag kände igen mig både en och två gånger. Så visst har jag läst, men kanske inte i den utsträckningen jag först trodde. Egentligen behöver man inte veta så mycket. Det bästa är att försöka leva som vanligt och att undvika alkohol, rökning och saker som kroppen säger ifrån över. För mycket läsning tror jag bara gör en extra nojig, och alla som varit gravida har med högsta sannolikhet varit nojiga över både det ena och det andra, oavsett vilken kunskapsinhämtning man gör. Och för guds skull, undvik allt vad familjeliv heter. Jag har råkat hamna på länkar där inne som jag bittert ångrat. Det skapar bara onödig oro. Där finns alltid någon kommentar som du inte vill ta del utav och som ättsar sig fast i hjärnan. Tänk om… Så undvik familjeliv är min rekommendation.

Då var det dags för en graviditetsuppdatering. Magbild i v 31 (v 30 + 6), imorgon går vi in i v 32, herregud, snart är det dags(!?) Ledig nu i två dagar sen jobb fredag, lördag och söndag. 3 arbetspass kvar sen går jag på min efterlängtade graviditetsledighet! Kan knappt tro det är sant. Det börjar bli riktigt kämpigt på jobb nu och jag önskar inget annat än att ta dagen som den kommer, utan att känna den inombordsstress, som jag upplevt senaste tiden på jobbet. Magen den växer på. Har precis haft en rejält tillväxt period. Det börjar bli stramt i huden och mina blodkärl lyser igenom på sidorna. Kan magen ens bli större (!?). Naveln som vanligtvis går inåt försvann och blev helt slätt ganska tidigt i graviditeten, börjar nu sakteligen puta utåt. Mina revben svider och jag har det ibland jobbigt i sittande ställning. Min vinterjacka går nu sedan några veckor tillbaka inte att knäppa och man ser nog lite tokig ut när man är ute på promenad med magen i vädret. Lillprinsen ter sig välmående i magen och snurrar runder och sparkar så jag känner honom varje dag. Hicka har han också fått, sötaste. Bebisens nya vana är att när jag sitter i någon slags halvliggande ställning med båda händerna på magen så tryckte han sig upp med rumpan i ena handflatan och huvudet i andra, och så ligger han där och myser ♥ Mitt älskade lilla hjärta.

                                                                                            Mage v 29 (v28+6)

Förra veckan var jag på glukosbelastning. Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig. Rekommendationen var att ta med sig en citron, vilket jag inte hade, och jag förstår i ärlighetens namn inte vad en citron hade kunnat göra åt denna förfärliga smak. Det var som att klunka en halvliter vatten, utspätt med ett kg socker. Urk. Fem minuter fick du på dig, klunka om du kan. Med en miniklunk var 15 sekund hann jag precis med sista klunken innan klockan hade tickat iväg. Sen efter två timmars ohygglig väntan, ett stick i fingret med beskedet, ingen graviditetsdiabetes här inte. Frukosten vid elva smakade himmelsk efter att ha stigit upp tre och en halv timme tidigare. Tog sedvanliga kontrollerna hos barnmorskan; blodtryck, sf mått, vikt, urinprov och lyssnade på lillprinsens hjärtljud ♥. Kontrollerna var alla bra. Magen har växt ordentligt nu sista två veckorna och jag börjar känna mig rejält otymplig och får ont i revbensbågen allt oftare. Sover jag på höger sidan kan jag vakna och nästan behöva hjälp för att kunna vända mig så ont jag har. Förutom den smärtan har jag inga andra graviditetskrämpor nu och jag hoppas innerligt att jag slipper efter vad jag fick gå igenom de första fyra månaderna. Det räcker och blir över för ett dussin graviditeter. 3 veckor kvar på jobb. 12 arbetspass. Som jag längtar.

Nu är jag i vecka 28 i min graviditet (v 27+5). Jag har nu bara fyra veckor kvar att arbeta, sen går jag på graviditetsledighet i 60 dagar innan beräknad födelse. Som sjuksköterska på kärlkirurgen kan jag inte bli omplaceras under min graviditet och då mitt arbeta både är fysiskt tungt, stressigt, spring hit och dit, lämna och hämta patienter på olika undersökningar eller behandlingar, innefattar tunga lyft, inte tillåter pauser när känner att jag behöver och som krävs att jag skall kunna agera snabbt och vara rörlig i akuta situationer, så är det nästan alltid försäkringskassan godkänner en 100 % graviditetsledighet 60 dagar innan, trots att du inte har några andra graviditetskrämpor. Och som med precis all ledighet så rusar tiden till att bromsa upp precis när man känner att man börjar närma sig det där utmärkande datumet, det sista arbetspasset innan man kan glömma allt vad väckarklocka heter. Där är jag nu. Lillprinsen ter sig i alla fall välmående inne i magen och kör lite träningspass då och då under dagarna, mestadels på kvällarna. För någon kväll sen gjorde han någon rörelse jag inte tidigare upplevt, jag tror det var någon form utav kullerbytta eller vändning. Hela magen var som de sju haven. Märklig känsla. Plutten min. Jag kan tydligt märka att han reagerar på min sinnesställning. Kim hade ett hemskt migränanfall här om kvällen och jag blev jätteorolig, då vakna lillprinsen direkt och blev lika orolig han med ♥ Om lillprinsen är på sparkhumör och leker i magen och jag ropar på Kim så han också skall få känna så lugnar han ner sig direkt när han känner Kims hand på magen. Pappsen verkar ha en lugnande effekt på lillpyret. Trycker man på magen kan man känna olika kroppsdelar, men jag kan inte urskilja om det är huvud eller rumpa jag känner. Mys ♥

Den här kreationen kommer jag spatsera runt med när lillprinsen kommit till världen. JOOLZ Day Earth Edt. Cactus green heter vagnen och är en special edition ifrån Joolz Day. Just den här färgkombinationen har endast släppts i ett begränsat antal här i Sverige och jag kommer troligtvis vara ganska ensam om min kaktus gröna vagn till lilleman. Som säkert alla andra blivande mammor har jag lustläst internet runt om för och nackdelar, vad man skall tänka på och vad som är bäst för barnet, men framför allt vad passar just oss och våra promenadstråk. Barnvagnsdjungeln är minst sagt en lätt marknad och det är lätt att tappa bort sig totalt. Efter mycket letande fann jag just denna Joolzvagnen. Ingen annan vagn hade direkt fallit mig i smaken, och såklart att man inte bara skall gå efter utseende, funktion är ju a och o, särskilt när det handlar om saker till sin lilla guldklimp. Men icke att jag ska spatserar runt med något fult åbäke som bara är praktiskt, nej, det vill jag inte, utan funktion och utseende i ett.  Listan var uppradad med vad som skulle inspekteras och barnvagnsaffärer var uppskrivna och jag och Kim begav oss iväg. I första affären hittade vi ingen som vi gillade. Affär nummer två var Beba barnbutik, den butik som säljer Joolz, och jag var på helspänn. Så fort vi kom innanför dörren möttes vi utav skönheten och oohh my, så galet fin den var! Vi fick vagnen instruerad och den verkade riktigt enkel och smidig. Hög och rejäl. Stabil. Den gröna färgen var riktigt härlig och de bruna läderdetaljerna gjorde verkligen sitt. En nackdel fann vi, och det var den lilla varukorgen. Jag får väl se hur mycket jag grämer mig över detta i framtiden. Vi jämförde vagnen med I candy vagnen som jag också läst lite om, som fanns i butiken men den var så pluttig och låg i jämförelse och det var också detta som gjorde att Kim verkligen också fastnade för Joolz. Kim med sina nästan 190 centimeter skall inte behöva böja sig till knäna för att plocka upp lillprinsen. Vi gick till tredje och sista affären men då såg alla vagnar löjligt tråkiga ut och jag hade redan bestämt mig. Två dagar senare var vi med barnvagn och nu står den gröna skönheten och väntar på att bli hämtad. Längtar!

Idag är lillprinsen 25 fullgångna veckor, vilket innebär att om barnet skulle födas idag, skulle man sätta in alla livsuppehållande krafter man äger, för att barnet ska överleva. Detta är såklart en utav alla magiska gränser man längtar efter under en graviditet. Först längtar man efter att få höra bebisens hjärtslag, att få veta att det växer ett mirakel i magen, vars hjärta faktiskt slår. Därefter pustar man ut lite. Sen är det ultraljudet i vecka 18. Tänk om bebis inte mår bra eller tänk om bebis fattas något och så börjar tankarna fara iväg åt både det ena och det andra hållet. Det var som en bomb släpptes från bröstet när vi gick ifrån sjukhuset och hade fått höra att allt såg bra ut. En sådan lättnad. Den kvinna som går igenom en hel graviditet utan att känna oro, den kvinnan existerar inte.  Att känna oro, det hör liksom till. Efter rutinultraljudet i vecka 18 känns allt mer så verkligt. Det är nu man börjar planera på riktigt. Funderar på vagn. Namn. Bebislistor. Graviditetspenning. Ser magen växa. Samtidigt som dagarna går, närmar sig också den magiska gränsen, gränsen då sjukvården kommer göra allt i sin makt för att pyret skall överleva ute i den riktiga världen. Och nu är vi här. 25 hela graviditetsveckor har vi bakom oss. Den mest fascinerande tiden jag varit med om. Att känna hur hela kroppen förändrats. Att känna hur hormonerna fullständigt tar över ens kropp. Att ha klarat av fyra månaders graviditetsillamående och nu stå här med magen i vädret med en lillprins som sparkar för glatta livet där inne och må så fantastiskt bra.

Efter de tuffa veckorna som jag tampades med mitt illamående gick graviditeten in i ett lite lugnare skede, och jag kände mig nästan som vanligt igen. Jag kan fortfarande känna någon konstig illamåendekänsla vid stressade tillfällen på jobbet, men annars mår jag bra och kan nu glädjas på ett helt annat sätt åt vår mirakelbebis.

Både jag och Kim var överens om att ta reda på könet, så när vi var på rutinultraljudet i v18 fick vi reda på att det sprattlar en liten lillprins ♥ i magen. Han boxades och vinkade till sina stolta föräldrar under hela undersökningen, sötaste.

Kort efter ultraljudet började jag känna fosterrörelser, vilket var helt fantastiskt. Det känns som om det kittlas på insidan av magen. Vissa dagar kittlas han jättemycket, medan andra dagar bara någon gång. Efter juldagarna, i v 20 ungefär hade kittlandet övergått i mer buffande rörelser och Kim kunde känna lillprinsen sparka genom magen. Lycka ♥ En kväll när vi låg och tittade på magen så puttade den ut på ena sidan precis som om lillprinsen puttade med rumpan.  

                                                     Dagens gravidmage v 24 (v 23+0)

Idag mår jag som en prinsessa (okej där överdrev jag, men om man jämför med för några månader sen) och gläds åt livet som växer i magen, varje dag. Vårt lilla mirakel ♥. Men om jag skall backa tillbaka bandet och förklara mitt blogguppehåll så lyder det såhär; graviditetsillamående, eller som läkaren så fint beskrev det hemesis gravidarium. Både min mamma, moster och mormor har gått igenom samma sak. Men inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle kunnas sådär fruktansvärt. Från vecka 5 till vecka 17 levde jag så nära bristningsgränsen att jag knappt stod ut. Jag har aldrig tidigare mått så dåligt. Och det är klart att jag vet, att när jag ligger där på bb, med lillpyret på bröstet, så kommer det vara värt varenda sekund av plåga och lidande. Att den kärleken som kommer att uppstå skulle man utan tvekan genomlida i stort sett vad som helst för. Men när man väl sitter där i båten, jag då är det inte roligt.  De första fem veckorna när ingen barnmorska visste om att jag låg där hemma i fosterställning och bara grät, och var gravid, de var värst. Jag kunde vakna mitt i natten och kräkas. Kräktes innan frukost. Efter frukost. Mitt i den. På dagen. På kvällen. Ja, där fanns liksom ingen rutin. Fast det var inte kräkningen som var värst. Det var själva illamåendekänslan. Den gick liksom aldrig över.  Att må illa varje vaken sekund, det var helt obeskrivligt hemskt. Jag kunde inte stå upp. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte öppna kylskåpet för mitt luktsinne var i likhet med Edwards (ja, vampyren). Och tanken på mat gjorde mig svimfärdig. Samtidigt drabbades jag utav den där omskrivna metallsmaken i munnen. Den vidrigaste smaken jag upplevt. Den förvrängde alla smaker. Fick knappt i mig någon vätska. Jag levde på någon skiva formfranska med ost och marmelad och till detta varm oboy, dag ut och dag in. Och den mathållningen gjorde mig ju inte lite stressad när man läser rekommendationerna för vad en gravid kvinna bör stoppa i sig. Jag testade alla knep mot illamående. Men inget hjälpte. Stackars Kim var helt hjälplös. Inget han gjorde hjälpte. Jag vet inte hur många gånger han har sprungit upp mitt i natten för att hämta mig en banan, en skorpa eller ett glas blåbärssoppa för att jag känner ett blodsockerfall vara på väg och där med ett besök på toaletten. Till slut stod jag som sagt var inte ut längre och kontaktade en barnmorska och berättade hur jag mådde. Hon rekommenderade mig att testa Postafen, en åksjuketablett, som är helt ofarlig för barnet, under en veckas tid, annars återkomma igen för att få utskrivit ett annat preparat. Testade en vecka med noll effekt. Fick istället utskrivit en tablett som heter Lergigan comp och tack gode gud, den räddade mitt liv. Tabletten fick jag ta tre gånger per dag och alla som varit gravida vet ju hur läskigt det är med tabletter och bebis, så jag tog en om dagen. Tabletten tog inte bort mitt illamående men den gjorde det hanterbart att leva som en människa i några timmar och det var som en befrielse. Idag är mitt illamående helt borta, och jag kan knappt komma ihåg hur det faktiskt kändes. Jag antar att denna glömska hör ihop med hur vi kvinnor glömmer förlossningssmärtan och skaffar ett barn till, trots att vi sa att vi aldrig skulle genomlida detta elände till smärta/obehag igen (!?).

Längsta blogguppehållet hitintills. Anledningen är enkel. Den är inte alls någon hopplöshet över att inte finna någon inspiration till nya blogginlägg, dem finns det i varje vrå av detta hus vi numera kallar vårt hem. Nej, anledningen är den att ett litet mirakel helt enkelt har satt min kropp ur balans. Jag har en bebis i magen (!). Jag och Kim ska bli en riktig familj. Vi skall bli tre. Vi är såklart genomlyckliga. Fulla av förväntan.  Och allt som hör denna magiska resa till. Jag är nu en bit över halvvägs till finalen (!) (bilden visar inte dagsformen, utan är från någon vecka innan halvvägs) och jag kan äntligen känna mig mer som mig själv. Ni kommer därför från och med nu få ta del av min och min Kims graviditet, vårt potentiella drömhem och mycket mycket mer. Enjoy.