Idag söndag, har vi haft en riktig slappdag. Jag har plöjt igenom minst halva Rudbegs krimroman, Ett litet snedstag. Kim har suttit med sin bok. Vi tog en snabbis till Väla, då såg jag ut sådär (som på bilderna). Kim shoppade fina löparkläder. Jag hittade inget. Provade lite olika glasögon, men passar inte i den stilen jag hade tänkt mig. Så typiskt. Har ätit gårdagens grillrester och skall nu bädda ner oss i soffan med godis, bakverk och några Mad men avsnitt. Mysig söndag på er alla fina bloggläsare.

Härliga helg. I lördags på dagen cyklade jag och älsklingen mot Hembygdsparken och hejade fram alla entusiastiska löpare som tog sig an Änglamilen, 5 eller 10 kilometer. Så fort vi såg ett bekant ansikte ropade vi extra högt. Jag vet ju själv hur betydelsefull det där hejaropet längs banan är. Lite sugen blev jag allt, när jag såg alla kämpade den där sista kilometern in mot mål, på att själv vara en utav dem. Men tyvärr har inte mitt knä hunnit repa sig ordentligt sedan förra helgen prövning. Vissa dagar är det bra, medans andra gör det fortfarande ont i vartenda steg. Tråkigt.

På kvällen kom min finaste vän och kollega Caroline, med familj på kvällsmys. Carolines och Kristoffers lilla Filip har hunnit bli nästan 3 månader. Så fin och gosig liten pojke. Vi grillade och hade lika trevligt som alltid när vi ses. Pratade gamla Pragminnen och började spåna på kommande reseprojekt, Barcelona. En perfekt lördag, helt i min smak.

Senaste boken som avslutats är En förtjusande man skriven av Marian Keys. En författare som skrivit chick lit så länge jag kan minnas. Trodde att denna bok var i samma genre, men nej, denna bok är verkligen ingen chick lit, feel good bok. Mycket mer allvar än glädje. Boken är ett parallellt berättande om fyra olika kvinnor, men en gemensam nämnare, Paddy. Den förtjusande mannen. Kvinnornas liv är präglade av alkoholism, misshandel, sexuellt utnyttjande, cancer och depression, tunga och allvarliga grejor. En tjock bok på dryga 700 sidor. Tog mig ett bra tag (faktiskt flera veckor) att verkligen komma in i boken. Men efter halvvägs, gick det av bara farten till sista punkt. Gillar inte riktigt denhär stilen med flera olika berättelser i en. När man väl fastnat i en berättelse, då skall man hoppa in i nästa och inte återvända in i förra kvinnans liv förrän kanske 100 sidor längre fram. Frustrerande. Men sammanfattningsvis dock ändå en bra bok. Den tar upp allvarliga problem i samhället och vrider in problemet från individens synvinkel, vilket annars kan vara svårt för omgivningen att förstå.

Med totalt 10 veckors träning, ungefär 10 veckor för lite för att hitta den där perfekta formen, för att klara av 21 kilometer i hyfsat tempo, startade jag igår, tillsammans med nästan 50 000 andra löparfrälsta i Göteborgsvarvet, världens största halvmarathon. Vädret var perfekt, 16-18 grader sol, några moln, och lite lätt vind. Mina uteblivna träningsveckor beror helt enkelt på att jag först inte skulle kunna springa varvet i år, men med tio veckor kvar till start, skulle jag helt plötsligt ändå springa. Det drastiska beslutet lede till att jag missade seeda upp mig, och hamnade därför startled 13, vilket innebar en seg väntan, trängsel i kurvor och vid vätskelangning men med en kickande känsla av att springa om och inte bli omsprungen. Göteborgsvarvet är ju känt att vara världens folkfest, och ja, det var det verkligen. Längs hela banan stod där folk och hejade. 40 olika orkestrar spelade för alla duktiga löpare som tog sig an de långa 21 kilometrarna. Men inget av detta såg jag. Jag var istället inne i en negativ bubbla från start till mål. En löparupplevelse utan dess like. Svårt att beskriva i ord hur loppet var, vilka känslor som vällde fram.

Om vi börjar från början. De första 3 kilometrarna var olidliga. Jag kände mig totalt ur form. Mina negativa tankar började alltså redan här. Riktigt illa. Men efter tre kilometer fick jag en lättare period. Dels kom det en utförsbacke som jag plockade igen rejält med tid som gått förlorat i början. Hoppet om att jag skulle ro hem en hyfsad tid kom tillbaka. Fick lite självförtroende igen och hade det ganska bra fram till milen. Passerade milen på 56 minuter, en minut långsammare än på förra årets halvmara, Broloppet. Broloppet som för övrigt var mitt livs bästa springupplevelse, alla kategorier, och som jag avslutade med att persa min miltid med råge och sprang in i mål på drömtiden 01:52. Målet idag var inte att slå det rekordet, det visste jag var för långt borta, men under två timmar, det skulle jag klara.

Efter 10 km fick jag kriga med kroppen. Var less på alla förbannade backar. Förbannad på att jag har noll backträning i bagaget. Fick motgång vid varje jävla lutning. Fick sakta ner tempot och orkade aldrig ta igen den tid jag förlorade uppför när det planade ut. Höll väl ihop loppet med de tidsmarginaler som krävdes fram till 15 km för att klara av två timmarsgränsen. Mitt högra knä som gjort sig påmint redan vid 5 km, började trilskas rejält. En strålande smärta på utsidan av högra knäet kändes i vartenda steg. Tror inte det påverkade mitt steg nämnvärt, men mentalt var det ur den sämsta synvinkeln. Det var här någonstans som jag kunde säga adjö till Göteborgsvarvet. Energin var som bortblåst. Mina ben blev bara tyngre och tyngre. Jag såg sekunderna som blev minuter rinna iväg. Avenyn närmade sig. Och jag visste att hela avenyn är en enda förbaskad segdragen uppförsbacke. Hörde inte ett hejjarop. Min Ipod var mitt enda hopp just nu. Den pumpade ut med taktfast musik, utan den hade jag lagt av. Tryckte en blöt svamp i huvudet och trampade igenom mig de tusentals som låg på marken. Blev irriterad. Drack vid varje kontroll för att få energi. Jag hade en gel i fikan som bara låg och väntade på att bli uppäten, men kände mig illamående och visste inte om jag skulle kräkas om jag tog den, så jag avstod. 17 km. Det var nu jag skulle öka. Öka för att ta igen mina förlångsamma kilometrar. Men kroppen eller skallen ville inte öka. Jag skiter fullständigt i vilken tid jag får, tänkte den. Men det gör jag ju inte. Men då gjorde jag. Sköt fram ruschen en kilometer. 18 km. Samma sak här, det fanns inte en gnutta ork kvar. Min Garmin på armen började bli orolig, sneglade hela tiden på mitt tempo och hur många minuter jag hade kvar innan den passerade skämselgränsen på två timmar. När jag passerade 20 km då la jag i växeln. Med ett grimaserat ansikte och högljudda andetag flåsade jag mig fram. Benen svarade och kämpade på. Tusentals i publiken överallt. Och vad kommer inte om inte en jävla backe. Aaaahh. Tappade farten, igen. Och där. Där passerade jag två timmar. Och jag kunde inte ens se upploppet. Förbannad rundade jag kurvan och kom in på stadion och försökte tränga mig fram i det alldeles för tajta upploppet. Passerade mållinjen på 02:02:17. Vilken besvikelse. Hemsk löparupplevelse. En riktig mardröm. Mitt högra knä låste sig. Och där stod jag. Med ett smärtande knä, en medalj runt halsen och med en 10 minuters långsammare halvmara tid.

Göteborgsvarvet i siffror;
Tid: 02:02:17
Distans: 21.21 km (pga sicksackning)
Medeltempo: 5:45 min/km
Bästa tempo: 4:04 min/km
Medelpuls: 180 slag/min
Maxpuls: 191 slag/min

Medeltempo till 5 km 5:43 min/km
Medeltempo fram till 10 km 5:37 min/km
Medeltempo fram till 15 km 5:41 min/km
Efter 15 km har jag legat mellan 5:52 min/km upp till 6:16 min/km alltså ett extremt långsamt tempo. Katastrofalt långsamt.

Broloppets medeltempo låg på 5:21 min/km.

Knästatus idag: varit tvungen att sova på rygg hela natten med benen raklånga. Mitt vänstra knä gör nu lika ont. Jag kan inte gå, för jag kan inte böja på benen. Är fången i mitt eget hem och kan inte komma ur stolen utan Kims hjälp.

Bloggpaus? Har kanske tyckts verka så, men det har inte varit med flit. Jag har i princip arbetat varje vaken timma senaste tiden. Klirr i kassan för min del, men på bekostnad på allt vad socialt liv innebär. Årets halvmarathon gick ju som sagt av stapeln igår, snart en sammanfattning om denna, så uppladdningen har kanske inte varit den optimalaste. Den hektiska veckan avslutades i alla fall med utbildningsdagar med hela kirurgikliniken. Lärorikt och kul. Bilden får tala för senaste energitillskottet, när vi passade en liten prinsessa förra veckan. Mys de luxe.

Tänker du bara läsa en endaste bok i sommar, då måååste du läsa Sarahs nyckel. Det är utan tvekan den allra, allra bästa bok jag har läst. Från pärm till pärm har jag sträckläst Tatiana de Rosnays roman om den skamfläckade händelsen i Frankrikes historia. Jag fullkomligt älskar böcker som berör och detta är en bok som man bara måste ha i sitt läsbagage. Sarahs nyckel handlar om Sarah, en 10 årig judisk flicka, som blir arresterad av den franska polisen i juli 1942. Sarah låser in sin lillebror i ett försök att skydda honom från de hemska männen, i hopp om att själv återvända strax därefter. Men Sarah och hennes föräldrar förs istället långt, långt bort under totalt omänskliga förhållanden och maktlösa inför vad som komma skall. Samtidigt skildras en berättelse, 60 år senare, där Julia Jarmond är huvudperson. Julia är journalist och får i uppdrag att skriva om Frankrikes svarta dag. Sarahs historia kommer att beröra Julia så djupt att den fullkomligt förändrar hela hennes tillvaro.

Nu är det hög tid att lägga in sista växeln innan startskottet går av stapeln på halvmaran och milsloppet som skall springas nu i vår. Ytterligare ett intervallpass har nu avverkats. Först 3 km uppvärmning. Sen hade jag lagt upp intervallerna i tre etapper. Först 3 km. Sedan cirka 3 minuters stå vila. 1.5 km i fullfart. 1 minuts ståvila och därefter ytterligare 1.5 km i fullfart. Tempot på 3 kilometersintervallen skulle ligga runt 5:00min/km tempo, medans de två kortare intervallerna skulle ligga snäppet snabbare. På så sätt tränar jag på att hålla farten i milsloppet även under den sista sträckan. Totalt blev det 6 km i högt tempo. Avslutade med cirka 1 km nedjogg. Känslorna och tankarna var riktigt joggiga under passet. Första långa intervallen kändes oerhört seg. Kroppen svarade inte alls, som den gjorde sist. Jag fick kämpa på rejält för att orka. De sista två gick bättre, vilket också syntes på tiden. Det tog helt enkelt lite tid för kroppen att förstå att det var kvalitets träning som stod på schemat idag igen, efter bara en dags vila. Efter passet kände jag mig riktigt nöjd över dagens prestation och han glömma redan under hemvägen så jobbigt jag hade haft det i spåret.

3km + 1,5km + 1,5km
Första 3km (5:06 min/km, 4:57 min/km och 4:51 min/km)
1,5 + 1,5km (4:41 min/km, 4:37 min/km och 4:43m min/km)

Medelpuls: 176 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min

Igår, söndag möte vi upp min barndomsvän Maria och hennes Peter. Maria sprang årets första millopp i lördags på den fantastiska tiden 48 minuter. Du är så grym! Och Peter hade gått från Turning Torso till Kärnan, 70 kilometer på 13.5 timmar. Imponerande vänner man har. Jag hade inte mycket att kontra med, med mitt snabbdistanspass. Vi strosade runt bland Höganäs iittalabutik och nyöppnade lager 157, där både jag och Maria gjorde riktiga fynd. Lunchen intog vi på Bryggans uteservering med utsikt över hamnen. På hemvägen stannade vi till vid några gårdsbutiker och avslutade med en god glass i parken. Mysigaste söndagen. Perfekt slut på en perfekt helg.

Såhär såg jag ut när vi strosade runt i Höganäs en solig söndag.

Kvällen spenderades i goda vänners lag, hemma hos Sarah, Björn och finaste Arild. Sötaste Caroline var också där. Vi hade lika trevligt som alltid. Vi mumsade i oss världens godaste grekiska buffé, en riktig höjdare. Chokladmousse med kiwi och mynta till dessert. Mums! Kvällen avslutades med en omgång av spelet När och fjärran. Perfekt lördag. Hoppas ni hade en lika mysig lördag som jag.

Lördag spenderades med Kims fina släkt. Emma och Ina firade sina födelsedagar. Sötaste småflickorna. Vi satt ute i det fin, fina vädret och tittade på när småflickorna lekte och stojade, pratade och åt Ingelas ljuvliga buffémat. Jag fick en rejäl svacka efter mitt intervallpass, troligtvis vätskebrist och mådde inte direkt hallon. Försökte komma ifatt med drickan så gott det gick, men när man väl börjar må dåligt är det svårt att hinna ikapp. Hur som helt hade vi en toppeneftermiddag.

Pannbens byggande snabbdistans a la 5 kilometer var vad som avverkades i Kronoskogen i lördags förmiddags. Stort check på den tack. Usch och fy för vidriga snabbdistanspass. Först 3 otroligt sköna uppvärmningskilometrar. Sen var det dessvärre slut på vilan. Garmin nollställdes och tempot speedades upp. Första kilometern gick både ovanligt fort, han inte ens titta på klockan förrän första kilometern klockades av, och riktigt snabbt. Andra gick också oförväntat bra. Kroppen kändes bra, trots den höga farten. 5 km snabbdistans har jag sprungit tre gånger tidigare, med rekordtid på 24:37. Målsättningen idag var under 25 minuter. Och jag visste att det skulle bli tufft. Så tufft att jag inte riktigt visste om jag skulle klara av min målsättning med de knappa intervallpassen som blivit av den här säsongen. Kilometer tre och fyra gick desto tyngre. Jag försökte att hela tiden tänka på min teknik och fokusera på denna istället för att hela tiden titta på klockan eller tänka på hur jobbigt, hur långt jag har kvar, eller vid vilket träd jag ska kolla klockan vid. Jag vet att Kronoskogen har ryktet om sig att vara ormrikt, men jag har bara stött på en orm, en gång. Och då såg jag den på lååångt avstånd. Snabbt som tusan kom jag i en sväng när jag ser en cirka 70 cm lång sliskig svartsilvrig orm ringlar sig över stigen, precis framför mig. Vi pratar 2-3 dm. Jag känner mig som värsta hästen som i luften försöker stanna, samtidigt som jag skriker rakt ut och försöker väja från ormens väg. Ormen blir lika rädd som jag och stegrar sig med hela överkroppen så huvudet hamna i höjd med mina knän. Pulshöjning de luxe snackar vi om här. På någon vänster lyckas jag slänga mig åt sidan och trampar ner bara centimeter bredvid ormen. Jag har inte alls någon ormfobi av något slag, men detta ormmötet var ingen höjdare. Här är jag inne på min sista kilometer och kämpar som en gris mot klockan och min måltid på under 25 minuter. Mjölksyran sprutar ur öronen och jag försöker verkligen klämma fram det där allra sista. Men nej, det gick inte. Klockan stannade på tråkiga 25:16. Låter så lite med 16 sekunder. Men oj vad man hinner långt på de ynka sekunderarna. Jag pusta ut, i säkerhet på en parkbänk, som så lämpligt stod vid ”min” mållinje, innan jag sakta, sakta joggade hemåt.

Distans: 5km
Tid: 25:16
Medeltempo: 5:03 min/km
Medelpuls: 184 slag/min
Maxpuls: 193 slag/min

Har du några timmar över och känner för att sträckläsa en bra bok, så skall du läsa Flickan med de röda skorna. Boken lämnar ingen oberörd och är så gripande. Boken är skriven av Maria Housden och är en verklig berättelse om när hennes älskade lilla flicka dog i cancer, tre år gammal. Läs och tänk efter vilka prioriteringar du har i livet.

De där välbehövliga intervallpassen ser det inte så bra ut för. Helgen försvann i ett nafs, och ingen träning hans med. Idag innan jobb, kände jag inte heller för ett tufft intervallpass, utan det blev istället fokus på fettförbränning och långpass. Kylan har ju tagit över Sverige igen, och det har ju till och med snöat! I Maj. Är det ens tillåtet att få snöa i Maj (!?). Jag fick skrapa rutorna igår morse, kändes lite konstigt att stå barfota i tygskor och skrapa sig in i bilen. Idag åkte i alla fall de långa byxorna, långärmat och fodrad väst på, så jag höll värmen perfekt. Joggade på i ett behagligt tempo. Älskar verkligen långpass, tillhör helt klart mina favoriter. Mitt högra knä började strula som sist även under dagen pass. Idag redan runt 10 kilometers distansen. Inte så farligt att jag var tvungen att avbryta men med strålande smärta i varje steg, så förbaskat tråkigt. Har en halvmara framför mig om bara några veckor och om knäet skall strula på det här viset vet jag inte hur det skall gå. I morgon är min lediga dag och då tänkte jag ju springa det där eländiga intervallpasset men det ser inte så lovande ut nu. Har haft ont hela dagen på jobb. Får bli styrketräning imorgon och vila tills smärtan försvinner.

Dagens pass i siffror
Tid: 01:25:31
Distans: 14.43 km
Medeltempo: 05:55 min/km
Medelpuls: 162 slag/min
Kcal: 985 

Fredagskvällen spenderades i goda vänners lag, på restaurang Originelle som ligger nere i Norra hamnen i Helsingborg. En lite lyxigare variant av thaimat. Värdet var helt ljuvligt, vindstilla och nästintill en molnfri himmel. Sagolikt vackert. Jag beställde oxfilé med grönsaker, och jag kan från hjärtat säga att det var den godaste thaimaten jag någonsin ätit. Mums. Servicen på stället var dock under all kritik, men på grund utav den goda maten, sällskapet och den fantastiska utsikten över hamnen fick kvällen ett mycket gott (!) betyg. Tack alla fina för en mysig sommarkväll.

Mitt klädval i fredags; topp till tå från By Caroline S.

Direkt efter jobb i fredags knöt jag på löparpjucksen och begav mig iväg på ett distanspass. Det har varit en tung och jobbig vecka på jobb, vilket resulterat i noll energi till kvalitativa löparpass. I torsdags, på min lediga dag, då tanken var ett hårt intervallpass, orkade jag knappt förflytta mig, utan placerade mig på balkongen och där blev jag kvar... I fredags fanns varken tid eller ork till intervallpasset, men bättre att ge sig ut på en vanlig jogg än ingen träning alls.  Slöjoggade lite i början och trampade upp tempot en aning mot slutet. En skön jogg på nästan 10 kilometer blev resultatet.

I torsdags var jag Annika och Anna på modevisning här i Ängelholm. Vår kära vän Caroline var en utav butikerna som visade upp vårens och sommarens härligheter från By Caroline S. Carolines kläder och framförande var utan tvekan dem bästa. Så grymt coola kläder. Jag vill ha allt, verkligen allllllt.