En liten glimt av min fin fina yllekofta som mamma stickat till mig i födelsedagspresent. Så, så länge våren tänker lysa med sin frånvaro kommer jag värma mig med den här guldklimpen.

Igår, söndag, blev det ingen skidåkning. Alla kände sig mer eller mindre trötta i kroppen och mina ljumskar sprängde av smärta. Istället blev det en mysig promenad i det trevliga vädret. Vi tittade, såklart, på herrarnas dubbeljakt. Titta nu avancerar han! Nej, det kommer aldrig att gå! Åh, kom igen nu!, var kommentarer som skreks från soffan. Allas hejarrop gick till vår magiska Hellner. Han hade det tufft, så tufft, men gav aldrig upp. Nästan rörande att se. Och vilken magnifik avslutning han gjord. Men noll krafter kvar drog han i Hellner backen. Han är ju helt fenomenal. Tyvärr räckte hans krafter inte ända in till mållinjen, men det gör inget, för han gjorde verkligen en hjälteinsats igår så det spelar ingen roll att han blev sexa. Idag sänds Northugs vinnargråt i alla radiokanaler runt om i landet. Den annars så kaxiga attityden gråter av glädje och utmattning. Han är inte så hård som han verkar, den där Petter.

Sen var det dags för hemfärden, som jag så länge har bävat över. Dels för att det är tråkigt att åka hem, men också för att flyget var fullt när jag skulle boka så jag var tvungen att ta mig med tåg från Mora till Borlänge. Från Borlänge till Arlanda. Och där ifrån med flyg till Ängelholm. I Mora gick allt som planerat. Jag hoppade på mitt tåg och allt var frid och fröjd. I Borlänge hoppade jag av och skulle byta. Tåget var försenat. Inget och göra. Bara och vänta. Några minuter senare ropar de ut i högtalarna att tåget var inställt. Där stod jag, ensam med världens packning i Borlänge. De pratades om ersättningsbussar och jag började få smått panik. Kommer aldrig hinna med flyget. Buss till Arlanda tar hundra år. Alla resenärer traskade upp i väntsalen. Efter en stund kom en drös med busschaufförer in och ropade upp vilken buss som skulle var. En buss skulle gå direkt till Arlanda. Sen skulle det inte det. Då skulle den släppa av passagerare i både Sala och Uppsala på vägen. Suck.  Jag talade om för chauffören att mitt flyg lyfter om tre och en halvtimme. Han försökte snabba på folket, men det var kaos överallt. Till slut kom vi iväg och klockan den bara tickade på i all världens fart. Att hinna med buss var en omöjlighet. Busschauffören ringde och bokade en taxi till mig från en statoilmack en halvtimmes väg därifrån som skulle ta mig i ilfart till Arlanda istället. Två andra resenärer skulle också till Arlanda, men med senare flighter, som också skulle åka med mig i taxin. Vi blev dumpade på macken och bussen körde iväg. Taxin kom en halvtimme senare och det såg väldigt risigt ut med tiden. Jag sa att det var väldigt bråttom till flygplatsen men att vi ville komma fram hela. Taxichauffören tryckte gasen i botten och körde iväg som en dåre. Han körde säkert i 180 km/h på smala 90 vägar. Gjorde idiotomkörningar över heldragna linjer. Jag bad till gud att vi inte skulle köra i diket, eller få sladd. Puh. Kvinnan i baksätet var så nervös och skrek till flera gånger. Sa till honom att såhär fort fick han inte köra. Sen vet jag inte vad som hände, om kvinnan i baksätet smsat någon som ringde och tipsade polisen för helt plötsligt ser vi en massa blåljus som sen plötsligt släcks när vi närmar oss och som sen vänder och kör efter vår bil. Polisbilen körde efter oss i säkert en timme och chauffören höll hastighetsbegränsningarna den resterande sträckan. När vi var tio minuter från Arlanda får jag ett sms om att flyget är försenat i 35 minuter. Puh. Jag kunde äntligen pusta ut. En kvart innan ordinarie avgångstid checkar jag in mitt bagage och hittar bort till min gate. Min slutsats av denna resa är, aldrig mer SJ. Åker typ aldrig kommunalt och tänker definitivt inte överväga deras transportmedel i framtiden. Tyvärr.

På tjejvasedagen, i lördags, kände jag mig bitter över att inte stå i startledet. Istället för att bege oss ut i vasaloppsspåren åkte vi upp till ett ställe som heter Viborg och körde på 5 kilometersslingan där. Jag körde tre varv i tävlingsfart. Och oj vad det gick. Jag var totalt utmattad när jag kom ”i mål”. Skön känsla. En känsla som jag verkligen har saknat. Efter att vi duschat och fått mat i våra magar åkte vi in till Mora för att se tjejerna åka i mål. Såg ut att ha gått snabbt i spåren i år. Kul. Jag vill också passera målgången. Hälsa på Gustav Vasa. Suck. Nästa år. Vi strosade runt lite på gågatan, handlade på oss en massa godsaker till kvällens mello. Kom hem. Spelade spel. Åt igen. Och slutligen såg vi den sista deltävlingen i årets melodifestival.  

Magnus och Johanna anlände igår eftermiddag och vi firade deras förlovning med paket och semlor. Min kära broder friade till sin Johanna på alla hjärtans dag och nu väntas de bröllop inom kort. Lyckans ostar.

Fredag igår och andra dagen uppe i Mora. Jag och mamma begav oss till Grönklitt, då det rådde Kortvasa och tusentals skidåkare i vasaloppsspåren. Grönklitt är ett skidområde som ligger i Osa, som har både längdåkningsspår och slalombackar och är väldigt fint. Sammanlagt fick vi åkt sisådär 17 kilometer. Trötta och möra tog vi oss till en fjällstuga och sörpla i oss en varmchoklad och en semla med hjortronsylt och grädde inom loppet på mindre än en minut. Mums vad gott.

Status i kroppen idag är extremt ömmande ljumskar, kan inte ens lägga benen i kors, och lite allmän mörhet här och där. Tråkigt nog skall varken jag, mamma eller Johann starta i årets upplaga av Tjejvasan i år. De råder sjukdom eller skada hos oss alla. Sånt är livet. Och det är bara att acceptera. Tråkigt nog.

Efter en timme och tio minuter landar jag på Moras flygplats. Mycket behändigt. Flyg kontra åtta timmars bilresa. Lätt val i fortsättningen. Jag fick till och med trevligt resesällskap i form av söta Elin. Finaste mamma hämtade upp mig och vi begav oss in till den berömda Mora parken för att avnjuta den bästa lunchen i Mora, tillsammans med morbro Tomas, kusin Andreas, moster Ann, Reino och kusin Samuel. Kärt återseende. Och mycket, mycket gott. Efter lunchen var det dags att testa spåren. Vi startade i Hemus och tog oss bort mot Eldris. Sammanlagt 12 km underbar härlig längdskidåkning blev det. Som jag har saknat denna härliga sport. Jag hade, som vanligt när Tomas lägger vantarna på mina skidor, superglid. Det gick fort i nedförsbackarna och jag fick kämpa hårt i uppförsbackarna för att slippa gå in i mitten och saxa. På raksträckorna ökade jag takten och körde ifrån min mor både en, två och tre gånger. Att min kropp är otränad, och inte alls i form för några längre sträckor blev jag bittert påmind om under de sista kilometrarna. Ländryggen sved. Triceps darrande. Till och med benen skakade. Men det var kul, så kul.

Sedan har vi firat min kära farfar som har blivit härliga 80 år gammal. Tänkt att få bli så gammal. Förutom någon krämpa här och där är han frisk och alert som en tjugoåring, vilket privilegium. Vi hade en mysig stund tillsammans bland smörgåstårtor och den gräddigaste tårtan jag någonsin smakat.

Himlen har varit blå och solen har värmt skönt med sina strålar. Och trots minusgrader har det varit vårkänsla i luften. Jag och Kim har varit nära varandra hela helgen och gått hand i hand och funderat på livet bland Kronoskogens fina stigar. Fint med kärlek. Älskar min Kim över allting annat. Puss älsklingen.

Vi har vänt upp och ner på vinden i jakt efter mina försvunna längdåkningsskor. Efter timmars av letande fann vi dem. Puh. Nästa gång får dem ligga i skohyllan tills de skall användas nästa år igen. Hur tänkte jag när jag placerade pjucksen i en påse med vindprylar i mitten av allt kaos där uppe?

Usch, det har blivit för mycket av den här varan den senaste tiden. Känner mig snart som en smällkaramell, fullproppad med godis. Urk. Jag skall försöka mig på en omvandling uppe i Dalarna, till en ny fräsch grönsakskaramell.

Vi ses i längdspåret. 

Dagen har spenderats mestadels i soffan tillsammans med Elsas värld. Boken börjades på för länge sedan, men sen har det kommit andra saker emellan, som till exempel Hundraåringen, som gjort att Elsas bloggintriger fått lämnas åt sidan. Men idag passade jag på att läsa ut den. Min recension om boken är väl att Elsas mode var bättre och Elsas värld, faktiskt sådär. Men lätt och skön läsning när man inte orkar mer än bara låta ögonen vila på sidorna, vilket passade mig perfekt en återhämtningsdag som denna.

Den obehagligaste känslan som finns är för mig, illamåendet. Att man glömmer bort känslan mellan gångerna är den ingen tvekan om, för jag kan absolut inte minnas att den kändes sådär hemsk.  Natten till i måndags vaknade jag och mådde så fruktansvärt illa. Jag kände ett extremt illamående i hela kroppen. Kallsvettades ända ut i fingerspetsarna. Helt fruktansvärt. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Till slut fick jag gå upp och hämta en hink, för det kändes som om jag skulle spy precis hela tiden, men spyan liksom vägrade komma upp. Men sen gick det inte och ligga ner. Jag gick in på toaletten igen och ropade på Kim och då kom den. Vidrigt. Usch och pi. Man får ju ingen luft och magen bara vänder sig ut och in. Värsta jag vet. Fick därefter några timmars sömn och vaknade sedan, åter illamående. Fick inte i mig en matbit på hela dagen. Tvingade i mig några klunkar vätska och låg mest i soffan, i fosterställning och tyckte synd om mig själv. Framåt eftermiddagen började feber komma över mig, frös och huttrade. Fortfarande illamående men tack och lov inget mer kräk. När Kim äntligen kom hem fick jag i mig ett glas blåbärssoppa och en slät bulle. Kändes välbehövligt. Det var inte förrän framåt åtta tiden jag kunde förmå mig att äta något mer matigt. Kim serverade mitt val alla Alla Hjärtans Dagsmiddag, klyftpotatis, beasås och en köttbit. Inte direkt den optimala menyn för den som är magsjuk, men det gick ner i kistan och det var såå gott.

Det var min Alla Hjärtans Dag, jag hoppas din dag var bättre än min?

Status idag; illamåendet är nästintill helt borta, febern är borta, kroppen känner sig bättre och är redo för en lugn återhämtningsdag i matens tecken.

Såg nyss i rymden finns inga känslor, där Bill Skarsgård spelar Simon som har Ashbergs syndrom. En helt fantastiskt mysig film som man bara vill se om och om igen. Om du inte har sett den tycker jag du skall springa bort och hyra den redan ikväll, en perfekt söndagsfilm.

2011s andra husvisning är nu avklarad. Som vanligt, ett totalt renoveringsobjekt. Är vi verkligen beredda att fixa fasad, fönster, tak, badrum, kök, väggar, golv och uteplats? Puh. Krävs både en tjock plånbok och ett jädrans tålamod. Ser man bara möjligheterna och kan göra det pö om pö, utan att irritera ihjäl sig på omgivningen borde det väl fungera. Är det drömhuset så fungerar allt, visst? Och om det är drömhuset, det känner man direkt på sin magkänsla. Och dagens objekt kändes definitivt inte som något drömprojekt. Lite besvikna, men hundra procent överens lunkade vi tillbaka till bilen och håller istället tummarna att drömhuset fortfarande finns där ute. Någonstans. Någon gång.

Helen bjöd på ljuvlig buffémat och en härligt krämig cheesecake. Temat på kvällen var ju såklart schlager och vi tävlade i artister direkt till final och artister till andra chansen. Gårkvällens startfält var enligt mig katastrof. Usch, vad dåliga dem var. Jag hade ingen favorit alls. Jag är definitivt ingen schlagerfantast, och det märktes när jag hamnade på en andra plats, sett bakifrån. Därefter var det en 15 frågors schlagerquiz, där jag inte heller kunde plocka fram några dolda talanger. Tävlingen avslutades med skönsång i sing star mickarna. Tack Helen för en mycket trevlig, god och organiserad tillställning.

Igår kväll bar det av till finaste vännen Helen som hade tillställning hemma hos sig. Hon firade sin födelsedag med schlager, pompa och ståt. Jag valde att slänga på mig min nyårsklänning från Malene Birger som jag klädde ner lite med min julklappströja från Mon Row. Allt från by Caroline S. Varsågoda, här kommer en dagens i alla möjliga vinklar.

Jag fick en massa fina blommor, choklad, teer, rosmarin skorpor och de här ljuvliga tulpanerna igår, tack så mycket. 

Boklubbsträffen igår var väldans trevlig. Egentligen är vi sju klubbmedlemmar, men tyvärr fattades två stycken igår. Den ena tjejen, Therese, har precis fått en liten bebis, som fick följa med igår. Så söt. Pluttis. Vi åt gott. Kycklinggryta med mangosallad. Den traditionella ananaspajen till dessert. Tack Caroline, för bästa pajreceptet. Den går alltid hem hos gästerna. Vi diskuterade boken och valde nästa träffs bok. Kvällens värdinna är den som skall välja ut två förslag på nästkommande bok, som gruppen sedan skall välja mellan. Igår var det alltså jag som skulle stå för alternativen. Jag hade valt att presentera Denise Rudbergs nya dekarroman, Ett litet snedsprång samt Utrensningen av Sofi Oksanen, som jag hört skall vara helt fantastisk. Då två redan hade läst Rudbergs nya blev valet Utrensningen. Enligt bokus recensioner är det en enastående roman om kvinnor som tar liv och ger liv, som förnedras men reser sig gång på gång. Ska bli riktigt spännande läsning.

Go kväll bloggen. Snart kommer ett gäng bokälskare hem till mig för en bokklubbsträff. Det är hundraåringen som är kvällens snackis. Så här ser jag ut, kvällen till ära.

Tog en promenad tidigare idag. Ljuvligt vackert.

Endast en ynka stjärna uppklistrad på min rad den här veckan. Ledig helg innebär energi åt träning, så jag startade denna härliga lördag med en timmes body pump. Skönt. Idag var det biceps som var tyngst, medan triceps var roligast. Andra stjärnan till mig. Efter träningen väntade årets första husvisning, som vi i vanlig ordning lunkade tillbaka till bilen, bittra över att vi tittat på ännu ett fiasko till hus. Bättre lycka nästa gång. Trevlig lördag på er.

Sitter och bläddrar i Marc O’Polos vår&sommarbilaga och längtar nu ännu mer till att vårvärmen tar över vårt landskap. Solglasögon. Värme. Converse. Någon mer än jag som längtar? Den gråa mjukisklänningen känns som en riktig Mariaklänning.

Efter att ha slurpat i mig havregrynsgröt i säkert ett halvår, tyckte jag det var dags att byta frukostvana. Jag är som i de allra flesta andra grejorna jag tar mig an, en periodare, likaså när det gäller frukosten. För ett tag sedan åt jag keso till frukost att det till slut växte keso ur öronen på mig. Min nya vana är således, fil eller yoghurt av naturellsort, egengjord nötblandning, gärna med tranbär eller någon annan torkad superfrukt, lite krossade linfrön, blåbär och sist men inte minst ringlande honung på toppen. Mums och god morgon.

Igår klistrade jag upp veckans första stjärna på kylskåpet. Direkt efter jobb bar det av till gymmet. Jag trampade först på trampmaskinen, alias rumpmaskinen, i 30 svettiga minuter. Jag förstår inte att jag en gång i tiden, stod där 60 minuter i sträck. Galet. Därefter var det dags att apa efter Erik Segerstedts tricepsövning från Mitt liv som Hellner. Nu tror ni kanske att Hellner är någon av en favorit hos mig, och jo, han är ju fruktansvärt duktig, och grym på längden, som jag också vill bli, så han kan få lov att vara en favorit för mig just i denna tjejvasatid. Övningen gick i alla fall ut på att köra 30 sekunder stavdrag följt av 15 sekunders vila, i 15 minuter. Första fem var lätta, jag tänkte till och med tanken på att Erik måste ha kvinnotriceps som blev totalt knäckt av övningen. Men sen började det kännas. Sista fem var olidliga. Det riktigt sved i hela baksidaarm. På 15 sekunder hinner du bara precis släppa repen, ta två andetag och sen är det dags att greppa tag igen. Puh. Bra övning. Avslutade med plankan, dock utan tidtagarur denna gång.

Idag känner jag mig seg och hoppar därför över träningen. Sitter istället hemma med älsklingen och äter kakor och myser. Om vädret visar sig från en bättre sida än idag, kanske det blir en promenad i morgon bitti.