Igår, söndag, blev det ingen skidåkning. Alla kände sig mer eller mindre trötta i kroppen och mina ljumskar sprängde av smärta. Istället blev det en mysig promenad i det trevliga vädret. Vi tittade, såklart, på herrarnas dubbeljakt. Titta nu avancerar han! Nej, det kommer aldrig att gå! Åh, kom igen nu!, var kommentarer som skreks från soffan. Allas hejarrop gick till vår magiska Hellner. Han hade det tufft, så tufft, men gav aldrig upp. Nästan rörande att se. Och vilken magnifik avslutning han gjord. Men noll krafter kvar drog han i Hellner backen. Han är ju helt fenomenal. Tyvärr räckte hans krafter inte ända in till mållinjen, men det gör inget, för han gjorde verkligen en hjälteinsats igår så det spelar ingen roll att han blev sexa. Idag sänds Northugs vinnargråt i alla radiokanaler runt om i landet. Den annars så kaxiga attityden gråter av glädje och utmattning. Han är inte så hård som han verkar, den där Petter.

Sen var det dags för hemfärden, som jag så länge har bävat över. Dels för att det är tråkigt att åka hem, men också för att flyget var fullt när jag skulle boka så jag var tvungen att ta mig med tåg från Mora till Borlänge. Från Borlänge till Arlanda. Och där ifrån med flyg till Ängelholm. I Mora gick allt som planerat. Jag hoppade på mitt tåg och allt var frid och fröjd. I Borlänge hoppade jag av och skulle byta. Tåget var försenat. Inget och göra. Bara och vänta. Några minuter senare ropar de ut i högtalarna att tåget var inställt. Där stod jag, ensam med världens packning i Borlänge. De pratades om ersättningsbussar och jag började få smått panik. Kommer aldrig hinna med flyget. Buss till Arlanda tar hundra år. Alla resenärer traskade upp i väntsalen. Efter en stund kom en drös med busschaufförer in och ropade upp vilken buss som skulle var. En buss skulle gå direkt till Arlanda. Sen skulle det inte det. Då skulle den släppa av passagerare i både Sala och Uppsala på vägen. Suck.  Jag talade om för chauffören att mitt flyg lyfter om tre och en halvtimme. Han försökte snabba på folket, men det var kaos överallt. Till slut kom vi iväg och klockan den bara tickade på i all världens fart. Att hinna med buss var en omöjlighet. Busschauffören ringde och bokade en taxi till mig från en statoilmack en halvtimmes väg därifrån som skulle ta mig i ilfart till Arlanda istället. Två andra resenärer skulle också till Arlanda, men med senare flighter, som också skulle åka med mig i taxin. Vi blev dumpade på macken och bussen körde iväg. Taxin kom en halvtimme senare och det såg väldigt risigt ut med tiden. Jag sa att det var väldigt bråttom till flygplatsen men att vi ville komma fram hela. Taxichauffören tryckte gasen i botten och körde iväg som en dåre. Han körde säkert i 180 km/h på smala 90 vägar. Gjorde idiotomkörningar över heldragna linjer. Jag bad till gud att vi inte skulle köra i diket, eller få sladd. Puh. Kvinnan i baksätet var så nervös och skrek till flera gånger. Sa till honom att såhär fort fick han inte köra. Sen vet jag inte vad som hände, om kvinnan i baksätet smsat någon som ringde och tipsade polisen för helt plötsligt ser vi en massa blåljus som sen plötsligt släcks när vi närmar oss och som sen vänder och kör efter vår bil. Polisbilen körde efter oss i säkert en timme och chauffören höll hastighetsbegränsningarna den resterande sträckan. När vi var tio minuter från Arlanda får jag ett sms om att flyget är försenat i 35 minuter. Puh. Jag kunde äntligen pusta ut. En kvart innan ordinarie avgångstid checkar jag in mitt bagage och hittar bort till min gate. Min slutsats av denna resa är, aldrig mer SJ. Åker typ aldrig kommunalt och tänker definitivt inte överväga deras transportmedel i framtiden. Tyvärr.