Bild från Margaretas och Sebastians bröllop i sommras. Några dagar tidigare visade graviditetstestet positivt ♥


I söndags tacka jag för mig och kramade om alla mina härliga kollegor som jag nu inte skall träffa på väldigt, väldigt länge. I måndags var min första dag på min graviditetsledighet. 8 veckor av vila innan bebisen kommer. Det här med att man skall föda ut sitt barn har liksom börjat komma ifatt mig nu. Det har varit så mycket annat, att jag varit tvungen att ta en del i sänder. Det är först nu som jag har tid och ork att börja tänka nästa steg. Mer om detta i ett annat inlägg. Tillbaka till jobb. Vilken obeskrivlig känsla det var. Jag tömde mitt omklädningsskåp och mitt skåp uppe på avdelningen. Tryckte ner alla mina mappar och grejor jag kånkat runt med. Sa hej då. Vi ses. Vi håller koll på webbisar och på bloggen din. Lilla jag skall bli mamma (!?) Herregud.

Även om känslan var så befriande. De sista veckorna på jobb har faktiskt varit riktigt jobbiga. Stressigt och dant med en mage som är som en hel jordglob. Men samtidigt såklart sorligt. Jag gillar ju mitt jobb. Mina kollegor.  Nu skall jag liksom ha två (!?) sommarsemestrar för mig själv. Jag och magen. Ladda kolhydrater. Läsa lite profylaktiska förberedelser. Inhandla lillprinsens sista nödvändigheter. Boa in oss i bebisvärlden. Gå i väntans tider. Förhoppningsvis bli så uttråkad att all nervositet inför förlossningen försvinner och man bara önskar få trycka ut sitt pyre med all världens kraft man samlat på sig efter dagen D. Fast jag inbillar mig att jag kommer föda två veckor för tidigt så då hinner kanske inte den där nervositeten försvinna?

Idag är det torsdag och dagarna har gått i ett i veckan. Ingen vila här inte. Det har varit provtagning, matinhandling, luncher med fina vänner, ett läkarbesök för att utesluta att mitt svidande revben inte är något farligt och ett besök på Ullared för lite bebisartiklar. Puh. Så idag skall jag banne mig inte göra någonting. Bara vila.

I sju år har min guldiga Bettan varit min trogna följeslagare. Hon har gått att lita på i alla lägen och i alla väder. Hon har inte alltid hanterats varsamt och har stått ut med många, många mil. Och nu är hon slut. Ja, så slut att hon inte ens kunde ta mig hem från jobbet här om dagen. Hon såldes helt enkelt till högstbjudande på sjukhusparkeringen. Min gamla Bettan. Min citrusfärgade ford focus. Jag hängde dock inte läpp så länge, för bara minuter senare blev jag med ny ford igen. Tada, min eller rättare sagt vår nya bil! Brum, brum.

Om jag skulle ta och ge mig på en snabbsummering av den senaste tiden, det vill säga de senaste månaderna då, så har det hänt en hel del. Förutom vårt nyinköpta drömhem och vår graviditet, som får helt egna inlägg, så tog vi en välbehövlig paus från byggdamm och renoveringskaos för en vilohelg på Ystad saltsjöbad, tillsammans med min underbara barndomsvän Maria och hennes hjärta Peter. Där softade vi i spa avdelningen, åt gott, promenerade längs havet och laddade upp våra urladdade batteri. Välbehövligt och så uppskattat.

En kväll när det inte var storm, regn eller dimma tog vi vår numera korta promenad till havet för att se den magnifika solnedgången. Fint. Längtan till sommaren har inte varit starkare.

Min sociala sida har varit ganska frånvarande senaste tiden av förklarliga fruktansvärda illamående skäl, en extrem trötthetskänsla och på detta ett hem som skriker efter omvårdnad, men trots detta har vi hunnit med några trevliga middagar både här i huset och hos fina vänner.

Kims systerdotter Wilmina fyllde 3 år några dagar innan jul. Vi firade henne med sång och paket.

Kim firade julafton tillsammans med mig och bebis för första gången och det var hur härligt som helst. Jul firade vi i hela fyra dagar och både mamma, Magnus och Johanna var inhysta hemma hos oss. Nyårsafton skålades in (med julmust) och nu är det 2012 som förhoppningsvis kommer bli det bästa året i hela mitt liv.

För några månader sedan ignorerade jag min sjösjuka och anmälde mitt intresse till en kärlkurs ute på sjöss. Jag blev anmäld och veckorna gick. Dagen till tredagarsturen på havet började närma sig med stormsteg. Och på tal om storm, så var det precis vad det var också.  Dagarna innan drog stormen Ophelia in över Sverige. Jag började bittert ångra den där anmälan och visste inte riktigt hur jag skulle klara mig där ute på havet. När jag och min fina vän Emmi reste runt som backpacker i Australien och gav oss iväg på en segeltur över stora Barriärrevet blev jag så sjösjuk under däck att jag fick sova uppe på båten. Och till och med färjan till Helsingör gör mig illamående. Ja, ni förstår min oro . Men väl förberedd med seaband och åksjuketabletter stegade jag och min kollega Johanna på Silja Symphony i Vartahamnen i Stockholm i torsdags morgon. Färjan som skulle ta oss till Helsingfors var ju inte av den lilla modellen utan hela 232 meter lång. 12 däck. 7 meter gick under havsytan. Så för att detta schabrak skulle få för sig att våga till skulle vågorna övertiga ganska många meter.

Det var fyra mycket inspirerande kärldoktorer som höll i föreläsningarna, varav en från vår avdelning. Totalt var vi cirka 60 stycken deltagare, sjuksköterskor från vårdavdelning, operationssjuksköterskor och röntgensjuksköterskor. Första dagen avverkade vi kärlkirurgisk behandling då, nu och sen. Benischemi. Aortaaneurysm och EVAR. Och slutligen endovaskulär intervention.

Andra dagen startade med fria aktiviteter i Helsingfors i några timmar. Det var strålande väder och vid promenerade i saluhallar och vidare mot gågatan. Avverkade några affärer. Hittade varuhuset Stockman, motsvarande NK och åt lunch, som inte alls var någon hitt, innan vi gick tillbaka till färjan och kursen.

Andra föreläsningsdagen diskuterades Carotiskirurgi och CAS. Kärltrauma. Trauma och embolisering och slutligen Är det bara kirurgi som gäller. Varje föreläsning slutade med paneldiskussioner samtidigt som vi bjöds på champagne och tilltugg.

Tredje dagen vaknade vi upp i Stockholmsskärgård som verkligen är enorm. Åt frukost innan vi tog emot land igen.

I Stockholm hade vi bestämt träff med min älskade Caroline som numera är bosatt i huvudstaden och arbetar som syrra på Karolinska. Vi kramades och åt smarriga kanelbullar i PUB huset. Mys. Några timmar senare flög vi hem till kära Skåne och möttes av våra fina hjärtan.

Nu är det tre dagar sen jag steg av båten, och jag är fortfarande landsjuk. På båten gick det bra nästan hela tiden, men efteråt. Usch och fy vad dåligt jag mår. Hela kroppen gungar.

Och under tiden jag var i Finland fick Kim nycklarna till vårt HUS. Vi är numera riktiga husägare och lever i ett eländigt renoveringskaos som bara består av motgångar. Återkommer till detta i ett senare inlägg. Men vi är mycket lyckliga ändå!

Förra helgen var det, förutom högsommarvärme i Ängelholm, också fashionshow. Fashion show 2011 goes Oscars. Jag mötte upp den fina donnan, Helen, för att lite senare inta platser framför scen. Jag kan väl sammanfatta eftermiddagen och showen med att man blev minst sagt shoppingsugen. Tack för all fin inspiration!

För ett tag sedan såg jag ut såhär på en middag med Kims arbete. Vi bjöds på silltallrik till förrätt, röding som var magisk god till varmrätt och till dessert serverades äpple och kanelmousse. Klänningen är ett budgetköp från hm.

I helgen passade jag och Kim världens underbaraste barn Sam och Wilmina. Vi fick en rejäl dos höstluft i våra kroppar. Först en promenad bort till ”mormor och morfar”. Där pausade vi medans Bibi ordnade det sista med picknicken, sen begav vi oss till picknickmålet, närmare bestämt VÅR gräsmatta. Där dukade vi upp alla möjliga mumsigheter, rullbröd, ägg, kaviar, korv, pannkakor och dryck. Barnen samlade sniglar. Usch, vad många de hittade. Vi vuxna diskuterade carport. Lira, vovven som också fick följa med studsade av korvupphetsande. På hemvägen gick vi inom en lekplats. Och det var minst sagt två trötta barn som slocknade på tre sekunder på hemfärden. Och en Maria också, för den delen. Puh.

Alla lyckliga familjer liknar varandra, så heter nästa bok som skall läsa i bokklubben. Förra fredagen hade vi träff igen efter det långa sommaruppehållet. Den här gången var det hos Sandra vi rattade in bilen mot. Hon bjöd på godaste indiska grytan. Till dessert fick vi cake pops, dumma mig, som glömde bort min kamera, som låg i väskan, hela kvällen. Super fina i alla fall. Och väldigt, väldigt goda. Sen åt vi glass med färsk ananas blandat med chili, rekommenderas. Boken; Högre än alla himlar, diskuterades. Tyvärr vad jag tråkigt nog, en utav dem som inte kommit igenom boken. Men det står i bokhyllan och väntas på att bli utläst. Det var lika trevligt som vanligt att träffa alla och jag ser redan fram emot nästa träff.

Dagen vi längtat och fasat över sedan vårt husköp i julimånad. Skall Riksbanken höja reporäntan (!?). Efter senaste tidens oroligheter har vi väl kanske kunnat matta av den där hysterin om hur mycket dyrare räntor vi skulle kunna få. Och beslutet var ganska så solklart när de förra onsdagen den 7 september håller räntan oförändrad. Jippi säger vi. Det börjar närma sig inflyttningsdags snart…

I helgen var det trädgårdsmässa på Hembygsdparken, med temat höst. Jag och älsklingen var där för inspiration tillsammans med den här familjen.

Där fanns huuur mycket som helst att titta på och ja, jag kan väl säga såhär, en och annan tusenlapp hade kunnat gå förlorad om vi haft tillgång till vårt hus och skulle inleda projekt; trädgård.

Sådana här fina mårbacka skall jag i alla fall ha i min tvättstuga i sådana där gamla krukor ni vet. Gud, så snyggt.

Fint.

Jag och Sofie fick inspiration av en pysseldag. Kan väl inte vara så svårt?

Så här ser jag ut efter 70 minuter hos frisören. Några centimeter kortare och lite lugg. Så skönt, jag känner mig som en ny människa.

Efter en god frukost på balkongen tog jag min cykel och trampade iväg genom Kronoskogen bort mot Sibirien och ner på stranden. Så lugnt och fridfullt, precis vad jag behöver.

Bloggtorka har det visst varit här ett bra tag nu. Fy och skäms på mig. Får beklaga mig på för mycket jobb och för lite sömn, dålig kombination. Har såklart hunnit med mer än att bara sova och jobba. Jag har hunnit med att kolla räntans utveckling, vareviga dag, varit uppdaterad på börschocken. Varit utbjudna på middag hos svärföräldrarna, överdrivet gott var det. Marathontittat sista säsongen på Gilmore girls, mysigaste serier ever, har nu bara ett fåtal avsnitt kvar, snyft. Haft lördagsbesök av finaste lilla familjen Caroline, Kristoffer och Filip. Det lyxigaste av allt var att maten anlände med familjen och dukades upp på framför ögonen på vårt köksbord efter jobb, det kallar jag lyx. Veckan slutade med en fikakväll hos en annan underbar familj, Sofie, Fredrik och Max. Det var en snabbuppdatering från förra veckan.

Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har varit borta och spanat och drömt mig bort vid vårt nyinköpta hus. Idag var det tillsammans med min finaste vän Sara, jag cyklade bort och drömde mig bort och diskuterade idéer med.

Härliga sommar. Måtte du vara här för att stanna nu. På måndag är det back in business igen och framtill dess behöver jag ladda upp med energi för höst och vintermånaderna. Sol, ge mig energi.

Fina sommarkvällar måste man ta vara på. Bästa sättet är att bege sig till Bunkern i Skälderviken och mumsa i sig en Hamburgaretallrik framför havet till en magnifik solnedgång. En trubadur (som kunde sjungit någon volym lägre) hörs i bakgrunden och du myser med din käraste och goa vänner. Det är livet på en pinne en riktigt härlig sommarkväll. Lovely.

Sommarens regnigaste dag och Helsingborgs stora dag för triathlon. En triathlontävling där jag, Caroline och doktor Håkan agerade sjukvård. Kirurgen 31 har alltså förflyttats ut i regn och blåst i gröna tält. Hela tre patienter fick vi ta hand om av alla de 300 som ställde upp i gårdagens tävling. 300 riktigt tuffa tävlingmänniskor. Att först simma, i de riktigt otäcka vågiga vattnet, en del endast iförda baddräkt, och att därefter cykla x antal mil i motvind och att slutligen springa fem eller tio kilometer med en nedkyld kropp, det krävs det pannben för. En enorm eloge till alla ni fantastiska människor som tog er i mål till mina och Carolines högljudda hejarop denna blåsiga och regniga dag. Vi är glada att inte fler skadade sig, även om vi självklart hade tyckt det varit spännande och adrenalinartat att få ta hand om flera av de riktigt vältränade kropparna som sprang förbi våra ögon, helt oskadda.

Finner inga ord.

Hur kan en sådan extrem ondska existera i vår värld?

Idag går mina tankar till alla som drabbats utav denna ofattbara, fruktansvärda händelse i Norge.

Ta hand om varandra. Kramas. Lev i nuet. Man vet inte vad som händer i morgon.