Söndagen och sista dagen i Stockholm bestod först av favorit i repris, bästa frukosten. Sedan packning, utcheckning och hejdå kramar och snabb fika på T centralen innan vi stod ute på Arlanda igen för att ta oss hem till skåneland. Intensiv men en mycket trevlig helg. Tyvärr kom den där förkylningen som driver runt bland befolkningen som ett brev på posten, som jag peppar, peppar, trodde jag skulle klara mig ifrån. Än så länge bara halsont. Hoppas på en frisk kropp i morgon. Håll tummarna för mig.

Det bästa med att bo på hotell är att starta morgonen med en dunderhotellfrukost. Och bor man på femstjärniga Hilton bör frukosten motsvara ens förväntningar. Och då inte rummen gjorde det, motsvara förväntningarna alltså, så hade frukosten en enorm press på sig. När klockan ringde så hoppade vi i kläderna och nästan sprang bort till buffén. Magnus och Johanna var snabbare. Vi såg dem skymta borta bland godsakerna. De hade varit så snabba att de uppgett vårt (!?) hotellnummer till frukostvakten (fast det erkände de inte). Vårt rum hade i alla fall redan ätit frukost. Men det problemet ordnade snabbt upp sig och vi fick roffa åt oss varsin tallrik. Det fanns massor att välja mellan. Allt man önskade sig fanns där. Min frukost bestod av olika sorters juicer, kaffe,  blåbärsfil och vaniljfil med nötter, bananchips, ingefärsbitar och flingor, färsk frukt i massor, surdegsbröd med sju sorters pålägg, lax, sill, grönsaker, croissant med nutella och avslutningsvis pannkakor med nutella och sylt. Hua vad mätt man blev, och då hoppade jag även över mer än halva frukostbuffén. Man kan ju säga att frukostbuffén motsvarande de fem stjärnorna hotellet står för, den var mitt i prick.

Vi hann med några timmar på stan och fick avsluta med en lunch, trots att ingen var hungrig (men vi visste att vi skulle bli), innan det var dags för Stockholmsbesökets egentliga anledning, Romeo och Julia musikalen. Nu hade dessutom Mamma och Anders anslutit gruppen, likaså Johannas bror Benjamin. Vi riktade in kompassen mot Göta Lejon och eftermiddagens höjdpunkt.

Shakespeares Romeo & Julia är nog den största och mest gripande kärlekssaga som någonsin skådats. Dagens show var precis som då i klädvalet, men replikerna var nymoderniserade och rappa. Musiken var modern, låtar alla känner igen så som All by myself, I mas made for love you och The power of love. Romeo spelas av hela Sveriges favorit, Måns Zelmerlöw (jag talar i alla fall för majoriteten av det kvinnliga könet…), och hans motspelerska Julia, som togs ut genom teveprogrammet Jakten på Julia, Lisette Pagler. De två spelade helt fantastiskt bra. På scenen såg vi dessutom Loa Falkman, Marianne Mörck och många, många fler professionella artister och dansare. Förutom Måns, som ändå är favoriten, blev oväntatbirollen Mercutio, en utav Romeos bästa vänner, en utav publikens favoriter, och inte minst min. Mercutio spelades av Anton Lundqvist och briljerade musikalen igenom, eller så länge han fick vara i livet vill säga. Så galet rolig. Det går inte att beskriva hur fantastiskt bra och magisk denna föreställning var, ni måste se den med egna ögon. Den var så bra, så bra att jag bara vill se den igen och igen. Värd varenda krona. Dansen, sången, scenen, ljuset och inte minst artisterna var klockrena. Fem stjärnor av fem möjliga.

Kvällens middag bestod av Mongolisk mat. Vi kombinerade ihop våra egna rätter med råa färskvaror som sedan kocken tillagade framför oss. Kul koncept. Goda smaker. Vi avslutade kvällen på hotellets bar, där jag och Johanna slurpade i oss varsin egendesignad cocktail med jordgubbar. Skål.

Uppe med tuppen. Den här gången tänkte vi inte stiga på planet sist av alla, som sist. Den här gången var vi i tid. Ängelholm – Stockholm Arlanda på 50 minuter, så bekvämt. Tog flygbussen in till stan. Letade sömndruckna upp ett café som såg mysigt ut. Bestämde, på vinst och förlust, det första fiket vi såg. Blev inget bra, men vi nöjde oss ändå. Samlade krafter till dagens shoppingmarsch. Butiker och gatuadresser låg färdiga i handväskan för att avverkas. Saknade tyvärr några hundratusen i plånboken för allt fint jag såg. Fick nöja mig med att bara titta och känna på dessa underbara, härliga, bedårande kläder som jag bara vill vill viiiiill köpa. Suck de luxe. Skulle kunna bränna ex antal tusenlappar på mindre än en blickning på NK. Varför är det så att när man verkligen inte har en spänn att bränna, ja då hittar man alla möjliga drömplagg. Men den dagen man har plånboken full och bara vill spendera, ja då hittar man inget som faller en i smaken (!?). Jag hade två drömköp med Stockholmsbesöket, det ena var att hitta något fint att ha i håret. Något hårsmycke av något slag. Och titta vad fina grejor jag hittade. Hade de inte varit så extremt dyra, hade jag köpt en supersöt rosetklämma och en annan lite mindre klämma med blomma på också. Men efter många om och men, blev det dessa guldgriparna som fick bli mina. Jag har redan använt dem båda, och jag gillar dom skärpt. Det andra drömköpet var en löpväst, men det hittade jag ingen.  Som ner ser, tog det musten ur Kim att gå i alla butiker. Trötter.

Vi möte upp brodern min och hans Johanna. Vi passade på att tajma in en lunch med min finaste vän Sara, som sedan ett par år tillbaka är bosatt uppe i Stockholm, alldeles för långt ifrån mig. Hon tipsade om ett lunchställe som heter Vapiano, som var himla trevligt och framförallt mycket gott.

På kvällen slöt Johannas föräldrar också upp och vi begav oss mot kvällens valda restaurang, Proviant. Restaurangen ligger vid Stureplan och har fått det eftertraktade priset BIB Gourmand av Guide Michelin, och är en av endast 10 restauranger i Sverige som tilldelats detta pris. Våra förväntningar var höga, och ingen av oss blev besvikna. Maten var helt ljuvligt god. Till varmrätt åt jag en helt fantastisk entrecote med tryffelsås och rödvinssky, en tomatsallad och helt galet goda pommes frites. Jag avslutade med en dessert, som utan tvekan hamnar på topp fem, av det godaste jag någonsin ätit. Älskar god mat!

Dagen därpå vaknade vi till en klarblå himmel och två decimeter nysnö som fallit under natten. Så vackert. Vi fick skotta oss in i bilen på morgonen. Händer inte så ofta i Skåne. Ännu en dag i backen var vad som väntade. Finns inget härligare än att vara ute i backen i sådant här underbart väder. Solen värmer så gott i snön och man blir sådär rosig om kinderna. Låren ömmade rejält i de högre farterna och vi fick till och med ta pauser i en del backar för att orka komma ner i en stilig position Vi fick två favoritbackar under gårdagen, det var Norrbacken, en röd pist, som det brukas anordnas skidtävlingar i och den ena utav de svarta pisterna. Halva Norrbacken var avstängd för speed skiing och den svarta pisten var inte pistad, vilket innebar att det låg två decimeter nysnö i pisten. Lite tråkigt. Vi åkte några åk i de backar vi gillade mest och begav oss därefter in i Blåbärsskogen igen. Kim skulle banne mig klara av några gupp idag. Det gäller att inte köra blåbärsskogen för sent på dagen, för då orkar inte låren, för det är så förbannat jobbigt. Jag älskar gupp av alla slag, men lite läskigt är det när man kommer i täta gupp i för hög fart. Känns som skidorna skall knäckas av på mitten. Den här gången gick det bättre för Kim, han avslutade dock med värsta treguppserien med en vurpa rätt ner i snön efter sista guppet. Fast den här gången tyckte han mest det var kul, så då var det okej att skratta. Finaste. Vi var på lekhumör efter att ha studsat runt i blåbärsskogen och trotsade den lata pistmaskinen och begav oss iväg ner i den svarta pisten, tänkte off pist är ju aldrig fel. Så jäkla kul. All feghet liksom försvinner med hjälm på huvudet. Hjälmen liksom inger någon form av trygghet av att du inte kan skada dig och du bara kör på. Efter lunch satte vi oss vid en värmestuga i solen och tittade när fartidioterna forsade ned för Norrbacken utan att göra en sväng. Tio sekunder så var de nere. Och själv tycker man att man åker snabbt när man är nere på 30. Vi njöt i solen, åkte några åk till och kände oss därefter nöjda med utförsåkningen, för den här gången.

Efter dryga åtta timmar, non stop bilåkning, anlände vi uppe i Orsa sent i onsdagskväll. Fyra härliga skidåkningsdagar var vad som väntade. Vi vaknade dagen därpå till någon ynka minusgrad och en mulen himmel. Slalom i Grönklitts backar stod på dagens schema. Jag själv har åkt utför sedan evigheters år sedan, bytte skidorna mot den häftigare snowboarden i tonåren och har egentligen inte sedan dess stått med båda benen lösa. Kim däremot har bara åkt skidor två veckor i hela sitt liv, varför jag tyckte det kunde vara lämpligt att gå tillbaka till skidorna, så vi kunde vara lite ringrostiga bägge två. Jag fick låna mammas värstingskidor och Kim hyrde utrustning uppe vid Grönklitt. Det tog inte ens två sekunder att komma in i skidåkningen, den sitter verkligen i ryggmärgen. Det är som att lära sig cykla, har man en gång lärt sig det så kan man det för evigt. Jag bara flög ner för backen. Skidorna svängde sig av sig själva. För Kim gick det också över förväntan bra. Jag är så imponerad av hans skidåkning. Han såg riktigt proffsig ut i backen. Sötaste. Vi åkte lite lugnt och försiktigt i några åk, innan vi började öka farten. Underbar känsla och bara forsa ner för backen i full nittio. Lovely. Efter några timmars åk lurade jag in Kim i blåbärsskogen, först mot hans vilja, men efter lite tjat gav hans med sig. Som vanligt. Blåbärsskogen är en backe med små stigar med gupp i precis överallt. Barnens paradis. Inte Kims. Stackaren. Kim på nästan två meter och med nästan lika långa skidor studsade över guppen med en skräckslagen blick och fick antingen för mycket vikt framåt eller för mycket vikt bakåt och hamnade i backen eller i trädet efter varje gupp. Plutten. Jag skrattade så att jag grät. Riktigt elakt av mig. Vi begav oss snabbt bort från blåbärsskogen och jobbade tillbaka Kims självförtroende. Efter en stund var han åter back on track och det var dags att se vad skidorna gick för i de svarta pisterna. Helan och Halvan var vad som fanns i svart väg uppe i Grönklitt. Och hej vad det gick. Vi hade tävling säkert tio gånger nedför den svarta pisten och jag kan lova att det gick fort. Stolt som en tupp vann jag varje gång. På slutet av backen kom ett riktigt stup som verkligen krossade sönder låren. Jag nästan skrek av smärtan som sprängde i låren för att hålla kroppen kvar i störtloppsställning. Nu förstår jag varför Anjas lår ser ut som dom gör. Inga vältränade lår i varken min eller Kims kropp. Aj aj aj. Efter en heldags slalomåkning var vi båda totalt utmattade. Åt för en hel arme och sov som två små barn. Bästa dagen på länge.

Måndag och vår sista dag i Prag. Vi startade dagen med att bara strosa runt bland smågator och affärer. Dagen innan hade vi, vad vi tror var hittat Prags hippaste café, som vi idag återvände till, för att värma oss med en god kopp te eller varm choklad. Deras bakverk gick inte av för hackor. Underbart är kort, som man brukar säga. 100 procent njutning som går över i någon slags illamående fas där man bara ångrar sitt smörintag. Lunchen intogs senare på gamla stadens torg bland alla dess småstugor med mat. Jag tuggade glatt i mig till dessert fem chokladdoppade saftiga jordgubbar, som jag sent kommer att glömma. Mums.

Här avrundar vi vår resa med finaste Caroline och Kristoffer och kan inte annat än att säga att en mer lyckad weekend kan man nog inte önska sig. Prag är verkligen ett resmål man bör ha i bagaget och jag rekommenderar alla att åka dit. Dock om möjligen kanske ännu finare att åka till under våren eller försommaren. Men ett snötäckt Prag, är inte fel det heller. Ahoj!

Söndag och tredje dagen på vår visit i Prag. Idag var det dags att besöka det Judiska kvarteret. Judiska stadsdelen skiljer sig rejält från resten av staden. Förr hette det Josefov och var en gång ett av de mest aktiva och inflytelserika judiska samhället i Östeuropa. Numera kallas hela samlingen Judiska museet och innefattar Gammalnya synagogan, Judiska rådhuset, Pinkassynagogan, Gamla judiska begravningsplatsen, Ceremonihallen, Klausensynagoga, Maiselsynagogan och slutligen den Spanska synagogan. Begravningsplasten var min favorit. Den här lilla platsen var en gång den enda begravningsplatsen för judar och därför har en och samma plats använts i generation efter generation. Man uppskattar att det finns över 12 000 gravstenar på kyrkogården, från åren 1429 till 1787. Tyvärr var kameran förbjuden att använda på alla platser, förutom på kyrkogården.

På kvällen promenerade vi över kanske Prags största sevärdhet, Karlsbron, i mörker med skimrande ljus. Utsikten var så magisk fin att den inte går att beskriva. Även om bilderna blev bra, så är det inte i närheten av hur fint det faktiskt var. Prag är verkligen en romantisk stad. Bron byggdes på 1300-talet och är 520 meter lång och är en av världens mest berömda broar.

Denhär kvällen intog vi middagen på en Zigenarrestaurang, Gitanes. En helt underbar liten lokal med väggmålningar och småprylar precis överallt. Då Prag inte håller på den rökfria restaurangkoden, som Sverige, var det alltid ett dilemma med den rökfria zonen. Främst för att Caroline är gravid, men ingen av oss andra var heller intresserade av att äta i en rökande miljö. På det här stället var tre bord rökfria, medans de andra tre var rökbord, med två meters mellanrum, var vi tveksamma om att stanna. Skön skiljelinje liksom. Men restaurangsägaren var så vänlig att han beslöt sig för att hålla hela kvällen rökfri, åt Carolines vägnar. Svårslagen kväll.

Efter en god nattsömn intog vi frukosten på hotellet för att därefter ge oss ut på ytterligare en heldag. Idag stod det Borgområdet på schemat. Borgområdet som innefattar Pragborgen, var en solklar sevärdhet. Borgen reser sig majestätiskt på en höjd, med utblick över hela staden. För oss turister, magnifika bilder. Borgen började byggas redan på 800-talet. Enligt en legend hemsöks ingången till Pragborgen av ett spöke i form av en svart hund. För att se detta spöke ska man befinna sig vid ingången rund 23 och midnatt. Vi strosade omkring i Borgområdet och såg bland annat Hradcanytorget och S:t Veits.katedralen. Vid borgområdet hade vi läst om ett ostört kvarter, Nový Svet, som enligt guideboken beskrevs som det kanske vackraste kvarteret i Prag. Det unika med Prag är att det finns sådana kontraster. Den ena gatan är kantad av höga pampiga byggnader, medans tvärgatan är från förr, en fattig gata, där inga förbättringar har vidtages.

På kvällen valde vi som även föregående kväll, en tipsad restaurang från antingen guideboken eller Prag experternas tips. Det finns ett myller av restauranger, och man vill ju smaka det bästa staden har att erbjuda. Maten och inte minst portionerna i Prag, gör att man definitivt inte behöver gå runt och vara hungrig. Det är tung, farmorsmat, i gigantiska storlekar. Efterrätterna och bakverken är magiskt goda och lika med en gigantisk kaloribomb. Inte minst på grund utav flera lager kläder, utan också antalet för många bakverk som slank ner, är det inte konstigt att man gick runt och kände sig som en michelingubbe under vistelsen i matens centrum. Kvällen till ära hamnade vi på restaurang Staromacek. Här bemöttes vi med en suverän service och blev serverade honungsvin eller för killarna öl, i gigantiska vinglas.

Sent i måndags kväll anlände vi hemma i Skåne igen efter en magisk långweekend i Prag. Vi är proppfyllda med härliga och fantastiska minnen, från världens (!?) vackraste stad. Jag kan inte påstå att jag är en resvan person, som besökt många storstäder, men jag tror ändå att jag talar för många, med att påstå att Prag förmodligen är en av de mest tilltalande städerna i världen. Prag har aldrig förstörts av några krig och det finns en 1000-årig historia i många av de fantastiska byggnaderna. Dessa byggnader är så magnifika och vackra att det känns som att strosa omkring i en fantasivärld. I vartenda gatuhörn finns en arkitektonisk skatt med en unik karaktär.  Gatorna är som en labyrint, den ena leder till den andra med gränder både här och där. Och allt du bör se finns samlat i hjärtat av Prag. Vi har fascinerats över arkitekturen, utforskat sevärdhet efter sevärdhet, strosat omkring och hållit hand, umgåtts och njutit. Som ni ser ovan på bilderna, visade Prag sig från sin kallaste sida, med grader ner mot säkert dryga tio minus. Det var att tänka varmt och praktiskt på morgnarna. Långkalsonger, följt av flera lager. Vantar och mössor.

Prag är uppdelat i fem stadsdelar, Borgområdet, Lillsidan, Gamla staden, Judiska kvarteret och Nya staden. Jag och Caroline hade redan förbestämt vilka sevärdheter som inte bör missas under respektive stadsdel.

Gamla staden, och gamla stadens torg låg ett stenkast från vårt hotell. Vi kunde promenera till precis allt som bör ses, helt perfekt. Gamla stadens torg som en gång var stadens viktigaste marknadsplats, blev för oss, lika viktig. Här avslutade vi alla dagar med att dricka varmt rött vin eller varm äppeldricka. Underbart gott i kylan. Körer sjöng julmusik. Det vimlade av turister, stånd och marknader. Julgranen på torget, var den största och finaste jag någonsin sett. Julstämningen här var enorm. På gamla stadens torg reser sig stadens rådhus där det astronomiska uret finns. Hit kommer tusentals turister varje heltimme för att se urets figurer framför sin ritual. Uret byggdes 1491 och uppskattades så mycket av folket att de lät sticka ut ögonen på tillverkaren så att han inte skulle kunna tillverka ett liknande mästerverk. Ritualen är att döden studerar sitt timglas och drar i ett klockrep. Jesus och apostlarna dyker upp och slutligen galer en tupp att det hela är över. Lite tramsigt, men ändå så charmigt att så många kommer för att se denna ritual timme efter timme.

Lagom till kvällen hade alla moln behagat att försvinna. Vi dukade upp kvällens mat på uteplatsen. Krabbklor och räkor, i mängder. Vi blev introducerade i hur man bäst knackar loss det bästa köttet ut klon, och sen var det bara att knacka loss och fylla smörgåsen. Ljuvligt gott. Räkorna var otroliga. Efter maten tog Tronna fram sin gitarr och spelade medans vi andra lekte kör. Haha. Väldigt charmerande röster vi äger. Killarna drog senare in till stan, och gjorde Stavanger osäkert. De gick i den mörka tunneln. Läskigt. Jag och Peggy fastnade framför singstar och skrek oss hesa till långt in på natten. Vi skrattade så vi grät när vi lyssnade av alla låtar vi joddlat oss igenom. Vi hade så lika sångröster (!?) att man knappt hörde skillnad på oss. Vi fick en supermysig tjejkväll. Killarna hade säkert lika trevligt, dock inte dagen efter.

Dag 3 i Stavanger fick tyvärr inte några bilder avtryckta. Killarna var ju som nämnt ovan, lite sega. Jag och Peggy tog en kort promenad med Zamba och tog en sväng till ett köpcentrum. Vi åt bakismat, läs pizza, till lunch och till kvällsmat åt vi vuxenmat i form utav söndagskalkon med sås och potatis. Smaskens gott. Innan läggdags hann vi med att se en riktigt dålig klichéfilm, de code, tror jag den hette. Se den inte.

Dag 4 och lika med hemresa. 12 timmar i bilen var vad som väntade. Segt. Vi kramades hejdå och lovade varandra att ses oftare. Vilka dagar vi har haft. Jättemysigt och såå kul. Peggy och Tronna är fantastiska människor och vi är så tacksamma för all gästvänlighet. Jag och Kim tackar för 5 helt fantastiska dagar.

Dag 2 i Stavanger och vi vaknade till en blå himmel, eller mestadels sol, en del moln envisades med att täcka solens värmande strålar från och till. Idag var det strosning i centrum som gällde. Självklart hade jag och Peggy beställt lyxtaxi in till staden, med Snäckan. Snäckan är Tronnas lilla söta båt. Så han och Kim körde glatt iväg och hämtade båten, medans jag och Peggy bara tog några steg ned till bryggan där de bor, och hoppade i båten. Vi guppade runt en tur och kollade på den magnifika utsikten, innan vi parkerade båten mitt i centrum. Vi började med att strosa i gamla stan. Så vackert. Kameran gick varm. Alla hus i vitt, med olika fina gamla dörrar och andra fina detaljer. Om vi någon gång får för oss att flytta ifrån Sverige, är Stavanger ett självklart val. Efter den fina sightseeingen var det dags för lunch. Tronna tipsade om en vegansk restaurang, då han själv är vegetarian. Här använde man bara organiska råvaror. Jag valde en rödbetssallad som var helt underbart god. Önskar det fanns en sådan restaurang hemma. Efter lunchen blev det lite shopping, jag handlade dock ingenting. Tokdyrt i Norge ju. Men titta går ju fint. Mysig dag.

På dagens schema stod det trekking till Preikestolen. Preikestolen är en klippavsats som sträcker sig 630 meter över havet och är utav Stavangers attraktivaste sevärdheter. Vägen dit är bland stock och sten och tar cirka två timmar. Det går upp och det går ner. Det är platta stenar och ganska behagligt. Det är spetsiga stenar, brant uppför eller nedför, du har ett stup en halvmeter bredvid dig, och det är mindre roligt. Pulsen fick sig en känga lite här och där. Men vyerna vi såg, går inte att göra rättvisa på fotografierna. Det var hundra gånger vackrare. Helt fantastiskt på visa ställen. Luften var så fräsch att andas in. Man kände sig så nyttig. En utflykt helt i min smak. Kim hade det värre, höjdrädd som han är. Faktiskt hans värsta rädsla. Han fick tyvärr avvika från gruppen och vänta in oss på en stubbe. Men jag förstår honom, det var ganska så läskigt på sina ställen.

På vägen upp blev det mycket posingbilder på diverse stenblock. När vi väl hittade den perfekta vyn, blev den genast snodd. Kim fick agera fotograf. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig under färden. Vi fick uppleva både sol, moln, dimma och regn. Tur vi var klädda för trekking (läs Tronna och Peggy). På bilden där ni ser Tronna hjälpa Peggy nedför värsta stenklippan, där var jag så jädrans rädd. Det var ett stort glapp och flera meter fritt ner. Hoppade rätt i en vattenpöl och plaskade ner hela Tronnas byxor. Ha, efteråt var det kul, men usch inte när man stod där på klippan.

På vägen upp blev det mycket posingbilder på diverse stenblock. När vi väl hittade den perfekta vyn, blev den genast snodd. Kim fick agera fotograf. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig under färden. Vi fick uppleva både sol, moln, dimma och regn. Tur vi var klädda för trekking (läs Tronna och Peggy). På bilden där ni ser Tronna hjälpa Peggy nedför värsta stenklippan, där var jag så jädrans rädd. Det var ett stort glapp och flera meter fritt ner. Hoppade rätt i en vattenpöl och plaskade ner hela Tronnas byxor. Ha, efteråt var det kul, men usch inte när man stod där på klippan.

Nu började vi närma oss Preikestolen. Usch, vad högt uppe vi var. Svindel, jo men visst. Vi slickade våra kroppar längst klippväggarna. Regnet började såklart falla. Blöt, halt och nervositet är lika med ingen bra kombination. Det var bara att ta långa djupa andetag och tänka att, kan alla andra, utan att trilla ner, kan jag också. När vi googlat hemma på bilder från Preikestolen ligger det idioter med näsan ut över stupet. Inte en chans att jag skulle göra det. Men ni ser hur nära jag var. Synd bara på dimman. Fotografierna gjorde inte sig så bra. Det blev ett snabbt besök på klippavsatsen. Dels tyckte vi synd om Kim, men sen blev vi kalla så fort vi stod stilla. Jobbigt med trekking. Färden ner gick betydligt fortare. Magarna kurrade. Knäna ömmade. Men gud vad stolta vi var. Vilken utflykt. Den kan vi helt klart leva på länge. Men den största elogen får Peggys hund, Zamba, som gick hela vägen upp till Priekestolen och tillbaka igen, på sina 10 centimeter ben. Mycket imponerande.

Tidigt i onsdagsmorse åkte jag och Kim till Stavanger där vi skulle besöka Peggy och Tronna. 12-13 timmars bilfärd. I Stavanger väntade tre hela dagar tillsammans med barndomsvännen och hennes numera make, Trond Eirik. Norge är ett mycket fint land. Ett rikt land. Men när det kommer till trafik och vägar, ja då är de faktiskt så nära ett U-land man kan komma. 50, 60, 70 och 80 vägar i princip hela Norge. På kortare sträckor får man köra i 90 och då jublar man. Det tar liksom en evighet. Känslan av att man är ute och söndagskör med farfar, infinner sig hela tiden. Och den känslan i 8 timmar på Norska vägar, gör att man får liite kli i kroppen. Men fint är det. Fantastiskt fint. Fina, välbevarade hus. Väldigt pittoreskt. Efter en heldag i bilen, var vi äntligen framme. Förra året köpte Peggy och Tronna världens finaste 30tals hus med liggande träpanel med skiffertak. Inredningen går i vintage rätt igenom. Peggy har verkligen lagt ner en tanke bakom varje detalj i huset. Såå fint. Vi åt paj och satt uppe och snackade till långt in på natten.

Vi fick uppleva en del utav Thailands rika djurliv under vår vistelse. Det började med att vi skulle försöka rädda några väskor som höll på att plundras utav två nyfikna apor. Jag började med att klappa händerna, kasta en sten, för att försöka skrämma bort dem. Men det lyckades inte. Sofie tänkte till ytterligare och tog sin handduk och gick fram och skulle vifta bort apan. Men då gick den ena apan i försvar. Visade tänder och fräste till. Hjärtklappningen infann sig på två röda sekunder och två blondiner sprang skrikandes där ifrån med en ilsken apa i hälarna. Vid nästa apbesök hade vi med oss ett dussin bananer som kompensation för att vi skrämde dem.

Ute på Hong Island upptäckte jag till min stora förskräckelse en kanske halvmeter lång smal limegrön orm hängande i trädet vi hade som skugga. Efter ett kanske lite för högt ormskrik, flockades halva strandens turister på våra handdukar med kameran i högsta hugg. Ingen ormrespekt där inte. I samma veva hörde vi någon prata om en Varan. Jag och Sofie gick bort. Och där låg den, bara några meter från sanden där folk låg och solade. En säkert två meter lång Varan. Vi som trodde det var en sådan plutt vi sett på Robinson. Vi zooma in och klicka av och gick stolta bort till killarna och visa vad vi fångat på bild.

Vi gjorde ytterligare en oförglömlig båtutflykt. Denna gång hyrde vi en egen speedbåt som tog oss ut i ö-världen lite längre bort från Ao nang. Vårt första stopp var fantastiskt, oslagbart i alla kategorier. Rai Island, en liten ö mitt ute i havet. Inga fotspår i sanden. Bara vi fyra (och våra två thaichaufförer som gömde sig i skuggan). Här stannade vi tills tidvattnet nästan fick ön att försvinna. Vi tog oss vidare till Lading Island, som i princip bara bestod av turister. Vi gjorde ett snabbt stopp och tog oss vidare till Hong Lagun. Första gången jag är i en lagun, tror jag. Jättefina färger. Vattnet såg så mjukt ut. Alla de andra bada, utom jag. Jag vågade inte efter att Fredrik berättat en skräckis om vad som finns i lagunen. Vi fortsatte båtfärden mot Hong Island. Också en utav mina favoriter. Bästa stället att bada. Vattnet kändes annorlunda, lenare och mjukare på något sätt. På hemvägen stannade vi för att snorkla. Jag har ju varit med om bästa snorklingen någonsin i barriärrevet i Australien, så jag förväntade mig inte något storslaget. Vi såg tre olika fiskar tror jag. Men ändå fick jag panik i början. Här i Thailand matar man fiskarna när man snorklar, vilket leder till att en bananbit lockar till sig ett femtiotal fiskar som hoppar en centimeter framför ditt huvud och runt hela din kropp. Usch. Sammanfattningsvis kan jag avsluta med att säga att båtturen var värt varenda krona.

Som kontrast till lugna Koh Lanta har vi nu installerat oss i Ao nang. Semesterns andra resmål. Först fick vi en chock. Det var fordon av alla dess slag. Avgaser. Folk. Affärer. Hotell. Restauranger. Precis överallt. Det var som att komma till ett nytt land. Det tog några timmar och sen var man anpassad till den nya livsstilen. Här mötte vi upp vårt kompispar Sofie och Fredrik. Ao nang är mer som en utgångspunkt, där man med longtail eller speedbåt tar sig ut i den magiska ö-världen. Veckans alla dagar bestod av utflykt av något slag. Vi gjorde två utflykter som vi länge kommer minnas. Först hyrde vi en egen longtailbåt. Vi stannade till på Pranang cave, Tup Island och på Poda Island. Pranang cave skall ju klassas som en utav världens finaste stränder. Där kan jag kanske inte riktigt hålla med. Fin, absolut. Men den hamnar inte på min topp fem lista. Helt klart värt ett besök dock. På Tup Island väntade vi in tidvattnet som gör att man kan gå över till Chicken Island. Det här med tidvattnet förstår jag mig inte alls på. Att det har med månen att göra förstår jag. Men att det kan gå upp eller ner och olika mycket, nej det blir för mycket. Mycket fascinerande. Killarna snorklade medan jag och Sofie mestadels låg och pressade i solen och svalkade oss i det turkosa vattnet. Sista ön, Poda Island som vi återvände till hela tre gånger, blev en utav mina favoriter. Utsikten från ön var bedårande. Färgerna magiska. Och sist men definitivt inte minst, den fantastiskt goda maten från båtarna, bidrog till att ön hamnade bland favoriterna.