Efter dryga åtta timmar, non stop bilåkning, anlände vi uppe i Orsa sent i onsdagskväll. Fyra härliga skidåkningsdagar var vad som väntade. Vi vaknade dagen därpå till någon ynka minusgrad och en mulen himmel. Slalom i Grönklitts backar stod på dagens schema. Jag själv har åkt utför sedan evigheters år sedan, bytte skidorna mot den häftigare snowboarden i tonåren och har egentligen inte sedan dess stått med båda benen lösa. Kim däremot har bara åkt skidor två veckor i hela sitt liv, varför jag tyckte det kunde vara lämpligt att gå tillbaka till skidorna, så vi kunde vara lite ringrostiga bägge två. Jag fick låna mammas värstingskidor och Kim hyrde utrustning uppe vid Grönklitt. Det tog inte ens två sekunder att komma in i skidåkningen, den sitter verkligen i ryggmärgen. Det är som att lära sig cykla, har man en gång lärt sig det så kan man det för evigt. Jag bara flög ner för backen. Skidorna svängde sig av sig själva. För Kim gick det också över förväntan bra. Jag är så imponerad av hans skidåkning. Han såg riktigt proffsig ut i backen. Sötaste. Vi åkte lite lugnt och försiktigt i några åk, innan vi började öka farten. Underbar känsla och bara forsa ner för backen i full nittio. Lovely. Efter några timmars åk lurade jag in Kim i blåbärsskogen, först mot hans vilja, men efter lite tjat gav hans med sig. Som vanligt. Blåbärsskogen är en backe med små stigar med gupp i precis överallt. Barnens paradis. Inte Kims. Stackaren. Kim på nästan två meter och med nästan lika långa skidor studsade över guppen med en skräckslagen blick och fick antingen för mycket vikt framåt eller för mycket vikt bakåt och hamnade i backen eller i trädet efter varje gupp. Plutten. Jag skrattade så att jag grät. Riktigt elakt av mig. Vi begav oss snabbt bort från blåbärsskogen och jobbade tillbaka Kims självförtroende. Efter en stund var han åter back on track och det var dags att se vad skidorna gick för i de svarta pisterna. Helan och Halvan var vad som fanns i svart väg uppe i Grönklitt. Och hej vad det gick. Vi hade tävling säkert tio gånger nedför den svarta pisten och jag kan lova att det gick fort. Stolt som en tupp vann jag varje gång. På slutet av backen kom ett riktigt stup som verkligen krossade sönder låren. Jag nästan skrek av smärtan som sprängde i låren för att hålla kroppen kvar i störtloppsställning. Nu förstår jag varför Anjas lår ser ut som dom gör. Inga vältränade lår i varken min eller Kims kropp. Aj aj aj. Efter en heldags slalomåkning var vi båda totalt utmattade. Åt för en hel arme och sov som två små barn. Bästa dagen på länge.