För några månader sedan ignorerade jag min sjösjuka och anmälde mitt intresse till en kärlkurs ute på sjöss. Jag blev anmäld och veckorna gick. Dagen till tredagarsturen på havet började närma sig med stormsteg. Och på tal om storm, så var det precis vad det var också.  Dagarna innan drog stormen Ophelia in över Sverige. Jag började bittert ångra den där anmälan och visste inte riktigt hur jag skulle klara mig där ute på havet. När jag och min fina vän Emmi reste runt som backpacker i Australien och gav oss iväg på en segeltur över stora Barriärrevet blev jag så sjösjuk under däck att jag fick sova uppe på båten. Och till och med färjan till Helsingör gör mig illamående. Ja, ni förstår min oro . Men väl förberedd med seaband och åksjuketabletter stegade jag och min kollega Johanna på Silja Symphony i Vartahamnen i Stockholm i torsdags morgon. Färjan som skulle ta oss till Helsingfors var ju inte av den lilla modellen utan hela 232 meter lång. 12 däck. 7 meter gick under havsytan. Så för att detta schabrak skulle få för sig att våga till skulle vågorna övertiga ganska många meter.

Det var fyra mycket inspirerande kärldoktorer som höll i föreläsningarna, varav en från vår avdelning. Totalt var vi cirka 60 stycken deltagare, sjuksköterskor från vårdavdelning, operationssjuksköterskor och röntgensjuksköterskor. Första dagen avverkade vi kärlkirurgisk behandling då, nu och sen. Benischemi. Aortaaneurysm och EVAR. Och slutligen endovaskulär intervention.

Andra dagen startade med fria aktiviteter i Helsingfors i några timmar. Det var strålande väder och vid promenerade i saluhallar och vidare mot gågatan. Avverkade några affärer. Hittade varuhuset Stockman, motsvarande NK och åt lunch, som inte alls var någon hitt, innan vi gick tillbaka till färjan och kursen.

Andra föreläsningsdagen diskuterades Carotiskirurgi och CAS. Kärltrauma. Trauma och embolisering och slutligen Är det bara kirurgi som gäller. Varje föreläsning slutade med paneldiskussioner samtidigt som vi bjöds på champagne och tilltugg.

Tredje dagen vaknade vi upp i Stockholmsskärgård som verkligen är enorm. Åt frukost innan vi tog emot land igen.

I Stockholm hade vi bestämt träff med min älskade Caroline som numera är bosatt i huvudstaden och arbetar som syrra på Karolinska. Vi kramades och åt smarriga kanelbullar i PUB huset. Mys. Några timmar senare flög vi hem till kära Skåne och möttes av våra fina hjärtan.

Nu är det tre dagar sen jag steg av båten, och jag är fortfarande landsjuk. På båten gick det bra nästan hela tiden, men efteråt. Usch och fy vad dåligt jag mår. Hela kroppen gungar.

Och under tiden jag var i Finland fick Kim nycklarna till vårt HUS. Vi är numera riktiga husägare och lever i ett eländigt renoveringskaos som bara består av motgångar. Återkommer till detta i ett senare inlägg. Men vi är mycket lyckliga ändå!