Den obehagligaste känslan som finns är för mig, illamåendet. Att man glömmer bort känslan mellan gångerna är den ingen tvekan om, för jag kan absolut inte minnas att den kändes sådär hemsk.  Natten till i måndags vaknade jag och mådde så fruktansvärt illa. Jag kände ett extremt illamående i hela kroppen. Kallsvettades ända ut i fingerspetsarna. Helt fruktansvärt. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Till slut fick jag gå upp och hämta en hink, för det kändes som om jag skulle spy precis hela tiden, men spyan liksom vägrade komma upp. Men sen gick det inte och ligga ner. Jag gick in på toaletten igen och ropade på Kim och då kom den. Vidrigt. Usch och pi. Man får ju ingen luft och magen bara vänder sig ut och in. Värsta jag vet. Fick därefter några timmars sömn och vaknade sedan, åter illamående. Fick inte i mig en matbit på hela dagen. Tvingade i mig några klunkar vätska och låg mest i soffan, i fosterställning och tyckte synd om mig själv. Framåt eftermiddagen började feber komma över mig, frös och huttrade. Fortfarande illamående men tack och lov inget mer kräk. När Kim äntligen kom hem fick jag i mig ett glas blåbärssoppa och en slät bulle. Kändes välbehövligt. Det var inte förrän framåt åtta tiden jag kunde förmå mig att äta något mer matigt. Kim serverade mitt val alla Alla Hjärtans Dagsmiddag, klyftpotatis, beasås och en köttbit. Inte direkt den optimala menyn för den som är magsjuk, men det gick ner i kistan och det var såå gott.

Det var min Alla Hjärtans Dag, jag hoppas din dag var bättre än min?

Status idag; illamåendet är nästintill helt borta, febern är borta, kroppen känner sig bättre och är redo för en lugn återhämtningsdag i matens tecken.