Med totalt 10 veckors träning, ungefär 10 veckor för lite för att hitta den där perfekta formen, för att klara av 21 kilometer i hyfsat tempo, startade jag igår, tillsammans med nästan 50 000 andra löparfrälsta i Göteborgsvarvet, världens största halvmarathon. Vädret var perfekt, 16-18 grader sol, några moln, och lite lätt vind. Mina uteblivna träningsveckor beror helt enkelt på att jag först inte skulle kunna springa varvet i år, men med tio veckor kvar till start, skulle jag helt plötsligt ändå springa. Det drastiska beslutet lede till att jag missade seeda upp mig, och hamnade därför startled 13, vilket innebar en seg väntan, trängsel i kurvor och vid vätskelangning men med en kickande känsla av att springa om och inte bli omsprungen. Göteborgsvarvet är ju känt att vara världens folkfest, och ja, det var det verkligen. Längs hela banan stod där folk och hejade. 40 olika orkestrar spelade för alla duktiga löpare som tog sig an de långa 21 kilometrarna. Men inget av detta såg jag. Jag var istället inne i en negativ bubbla från start till mål. En löparupplevelse utan dess like. Svårt att beskriva i ord hur loppet var, vilka känslor som vällde fram.

Om vi börjar från början. De första 3 kilometrarna var olidliga. Jag kände mig totalt ur form. Mina negativa tankar började alltså redan här. Riktigt illa. Men efter tre kilometer fick jag en lättare period. Dels kom det en utförsbacke som jag plockade igen rejält med tid som gått förlorat i början. Hoppet om att jag skulle ro hem en hyfsad tid kom tillbaka. Fick lite självförtroende igen och hade det ganska bra fram till milen. Passerade milen på 56 minuter, en minut långsammare än på förra årets halvmara, Broloppet. Broloppet som för övrigt var mitt livs bästa springupplevelse, alla kategorier, och som jag avslutade med att persa min miltid med råge och sprang in i mål på drömtiden 01:52. Målet idag var inte att slå det rekordet, det visste jag var för långt borta, men under två timmar, det skulle jag klara.

Efter 10 km fick jag kriga med kroppen. Var less på alla förbannade backar. Förbannad på att jag har noll backträning i bagaget. Fick motgång vid varje jävla lutning. Fick sakta ner tempot och orkade aldrig ta igen den tid jag förlorade uppför när det planade ut. Höll väl ihop loppet med de tidsmarginaler som krävdes fram till 15 km för att klara av två timmarsgränsen. Mitt högra knä som gjort sig påmint redan vid 5 km, började trilskas rejält. En strålande smärta på utsidan av högra knäet kändes i vartenda steg. Tror inte det påverkade mitt steg nämnvärt, men mentalt var det ur den sämsta synvinkeln. Det var här någonstans som jag kunde säga adjö till Göteborgsvarvet. Energin var som bortblåst. Mina ben blev bara tyngre och tyngre. Jag såg sekunderna som blev minuter rinna iväg. Avenyn närmade sig. Och jag visste att hela avenyn är en enda förbaskad segdragen uppförsbacke. Hörde inte ett hejjarop. Min Ipod var mitt enda hopp just nu. Den pumpade ut med taktfast musik, utan den hade jag lagt av. Tryckte en blöt svamp i huvudet och trampade igenom mig de tusentals som låg på marken. Blev irriterad. Drack vid varje kontroll för att få energi. Jag hade en gel i fikan som bara låg och väntade på att bli uppäten, men kände mig illamående och visste inte om jag skulle kräkas om jag tog den, så jag avstod. 17 km. Det var nu jag skulle öka. Öka för att ta igen mina förlångsamma kilometrar. Men kroppen eller skallen ville inte öka. Jag skiter fullständigt i vilken tid jag får, tänkte den. Men det gör jag ju inte. Men då gjorde jag. Sköt fram ruschen en kilometer. 18 km. Samma sak här, det fanns inte en gnutta ork kvar. Min Garmin på armen började bli orolig, sneglade hela tiden på mitt tempo och hur många minuter jag hade kvar innan den passerade skämselgränsen på två timmar. När jag passerade 20 km då la jag i växeln. Med ett grimaserat ansikte och högljudda andetag flåsade jag mig fram. Benen svarade och kämpade på. Tusentals i publiken överallt. Och vad kommer inte om inte en jävla backe. Aaaahh. Tappade farten, igen. Och där. Där passerade jag två timmar. Och jag kunde inte ens se upploppet. Förbannad rundade jag kurvan och kom in på stadion och försökte tränga mig fram i det alldeles för tajta upploppet. Passerade mållinjen på 02:02:17. Vilken besvikelse. Hemsk löparupplevelse. En riktig mardröm. Mitt högra knä låste sig. Och där stod jag. Med ett smärtande knä, en medalj runt halsen och med en 10 minuters långsammare halvmara tid.

Göteborgsvarvet i siffror;
Tid: 02:02:17
Distans: 21.21 km (pga sicksackning)
Medeltempo: 5:45 min/km
Bästa tempo: 4:04 min/km
Medelpuls: 180 slag/min
Maxpuls: 191 slag/min

Medeltempo till 5 km 5:43 min/km
Medeltempo fram till 10 km 5:37 min/km
Medeltempo fram till 15 km 5:41 min/km
Efter 15 km har jag legat mellan 5:52 min/km upp till 6:16 min/km alltså ett extremt långsamt tempo. Katastrofalt långsamt.

Broloppets medeltempo låg på 5:21 min/km.

Knästatus idag: varit tvungen att sova på rygg hela natten med benen raklånga. Mitt vänstra knä gör nu lika ont. Jag kan inte gå, för jag kan inte böja på benen. Är fången i mitt eget hem och kan inte komma ur stolen utan Kims hjälp.