Dagens gravidmage v 24 (v 23+0)

Idag mår jag som en prinsessa (okej där överdrev jag, men om man jämför med för några månader sen) och gläds åt livet som växer i magen, varje dag. Vårt lilla mirakel ♥. Men om jag skall backa tillbaka bandet och förklara mitt blogguppehåll så lyder det såhär; graviditetsillamående, eller som läkaren så fint beskrev det hemesis gravidarium. Både min mamma, moster och mormor har gått igenom samma sak. Men inte kunde jag i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle kunnas sådär fruktansvärt. Från vecka 5 till vecka 17 levde jag så nära bristningsgränsen att jag knappt stod ut. Jag har aldrig tidigare mått så dåligt. Och det är klart att jag vet, att när jag ligger där på bb, med lillpyret på bröstet, så kommer det vara värt varenda sekund av plåga och lidande. Att den kärleken som kommer att uppstå skulle man utan tvekan genomlida i stort sett vad som helst för. Men när man väl sitter där i båten, jag då är det inte roligt.  De första fem veckorna när ingen barnmorska visste om att jag låg där hemma i fosterställning och bara grät, och var gravid, de var värst. Jag kunde vakna mitt i natten och kräkas. Kräktes innan frukost. Efter frukost. Mitt i den. På dagen. På kvällen. Ja, där fanns liksom ingen rutin. Fast det var inte kräkningen som var värst. Det var själva illamåendekänslan. Den gick liksom aldrig över.  Att må illa varje vaken sekund, det var helt obeskrivligt hemskt. Jag kunde inte stå upp. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte öppna kylskåpet för mitt luktsinne var i likhet med Edwards (ja, vampyren). Och tanken på mat gjorde mig svimfärdig. Samtidigt drabbades jag utav den där omskrivna metallsmaken i munnen. Den vidrigaste smaken jag upplevt. Den förvrängde alla smaker. Fick knappt i mig någon vätska. Jag levde på någon skiva formfranska med ost och marmelad och till detta varm oboy, dag ut och dag in. Och den mathållningen gjorde mig ju inte lite stressad när man läser rekommendationerna för vad en gravid kvinna bör stoppa i sig. Jag testade alla knep mot illamående. Men inget hjälpte. Stackars Kim var helt hjälplös. Inget han gjorde hjälpte. Jag vet inte hur många gånger han har sprungit upp mitt i natten för att hämta mig en banan, en skorpa eller ett glas blåbärssoppa för att jag känner ett blodsockerfall vara på väg och där med ett besök på toaletten. Till slut stod jag som sagt var inte ut längre och kontaktade en barnmorska och berättade hur jag mådde. Hon rekommenderade mig att testa Postafen, en åksjuketablett, som är helt ofarlig för barnet, under en veckas tid, annars återkomma igen för att få utskrivit ett annat preparat. Testade en vecka med noll effekt. Fick istället utskrivit en tablett som heter Lergigan comp och tack gode gud, den räddade mitt liv. Tabletten fick jag ta tre gånger per dag och alla som varit gravida vet ju hur läskigt det är med tabletter och bebis, så jag tog en om dagen. Tabletten tog inte bort mitt illamående men den gjorde det hanterbart att leva som en människa i några timmar och det var som en befrielse. Idag är mitt illamående helt borta, och jag kan knappt komma ihåg hur det faktiskt kändes. Jag antar att denna glömska hör ihop med hur vi kvinnor glömmer förlossningssmärtan och skaffar ett barn till, trots att vi sa att vi aldrig skulle genomlida detta elände till smärta/obehag igen (!?).