Nu börjar det bli tungt, riktigt tungt. Magen åker längre och längre ner. Snart kan jag knappt sitta längre. När jag äter tappar jag maten på magen för att jag inte kan luta mig fram över tallriken då magen är i vägen. Jag börjar samla på mig vätska. De senaste nätterna har jag till och med upplevt karpaltunnelsyndroms symtom med stickningar och domningar i händerna till följd av att vätskan trycker på nerverna. Mina tår ser ut som fula äckliga tjocka prinskorvar och visa skor är nu omöjliga att få på sig. Så fort jag anstränger mig så får jag foglossning eller ont i ländryggen och känner mig som en hundraåring med krämpor. Och ändå anstränger jag mig (!?). Dumt. Men man kan ju inte bara sitta på ändan och domdera vad andra skall göra.

Föräldrautbildningen är nu avklarad och nu senast var det en distriktssköterska och en socionom som pratade och både jag och Kim tyckte det var givande.  Sköterskan pratade om bebisens tid efter förlossningen, om hudproblem som kan uppstå, värme och kyla och andra bra saker man som nyblivna föräldrar behöver veta. Socionomen pratade mycket om relationen, att inte glömma bort varandra, om förväntningar och uppoffringar som hör föräldraskapet till. Nyttig och bra information att bära med sig.

I torsdags gick jag in i vecka 37. Är idag i v 36 + 4 dagar. Jag har ännu inte packat den berömda BB väskan, men innehållet på vad som skall finnas i den är uppskrivet och bebiskläderna och filtarna är tvättade. Blir kanske dagens att göra. Jag har varit flitig och skrivit ett förlossningsbrev om hur jag vill ha det, vilka smärtlindringsmetoder jag vill använda mig utav, vad som oroar mig och andra bra saker som personalen kan ha nytta av att känna till. Så med andra ord börjar det mesta falla på plats och jag blir mer och mer redo för vad som komma skall. Frågan är bara när lillprinsen känner sig redo?