20 april 2012. Jag är i vecka 37 + 1 dag. Klockan 06:20 går vattnet. Rätt benämning är kanske mer, forsar vattnet. Ringer förlossningen och får en tid några timmar senare för kontroll. Vid niotiden börjar de första värkarna komma. Tio är vi inne på förlossningen och genomgår ctgkontroll för att se att lillprinsen mår bra. Blir hemskickade trots att mina värkar gör allt ondare och kommer allt tätare. Efter två minuter i bilen har jag så in i helvetes ont att vi börjar klocka värkarna. Efter att jag haft fem sex värkar med två till tre minuters intervall som jag ålat mig igenom ringer Kim tillbaka till förlossningen och meddelar att vi kommer in igen. Blir inskrivna på studs (klockan är cirka 12). Jag blir erbjuden att ta en varm dusch eller att börja med lustgas direkt. Försöker mig på en dusch men hinner bara in i badrummet innan jag ändrar mig och fattar ett hårt grepp om lustgasen, som kommer bli min närmsta vän de kommande timmarna. Jag är vid inskrivning öppen 3 centimeter. Efter drygt en och en halvtimme gör det outhärdligt ont och jag känner att jag inte klarar mer smärta. Barnmorskan gör en ny bedömning av hur öppen jag är och konstaterar att jag nu är öppen 6 centimeter. Det har med andra ord gott väldigt fort. I mitt förlossningsbrev har jag skrivit att jag gärna inte vill ha epidural, då jag är rädd för biverkningarna (min dumma nöt), och har diskuterat detta mycket med Kim, som i stundens hetta säger detta till mig. För just nu är det en epidural jag blir erbjuden. Och jag vet inte vad jag skall göra. Jag står inte ut med smärtan och känner att jag egentligen är mottaglig att få all sorts smärtlindring, trots biverkningar just då. Men av någon anledning avböjer jag, eller rättare sagt, jag skulle fundera någon minut innan jag bestämde mig och den minuten blev till en timme och nu var min smärtgräns nåd med ja gud vet vad. Barnmorskan inspekterar ånyo och upptäcker att jag nu är öppen 10 centimeter och att en epidural tyvärr inte kommer hjälpa mig smärtmässigt i nästa skede, krystningsarbetet. Det är nu man skall börja arbeta. Under öppningsskedet skall man bara slappna av och anda sig igenom värkarna. Men nu, nu skall man ta i för kung och fosterland. Jag frågar desperat barnmorskan hur lång tid hon uppskattar att jag har kvar och hon svarar mig cirkus en timme (stackars barnmorskan, det tog 2,5 h och jag frågar henne därefter flera gånger hur lång tid det är kvar men efter första svaret svarar hon mig nu att hon omöjligt kan säga). På tal om barnmorskan så heter hon Marianne och hade sin kompanjon undersköterskan Gunilla vid sin sida, och de två tillsammans utgjorda mina stöttepelare och utan dem hade jag aldrig klarat det. Under mina sista fyra timmar lämnade de inte rummet en sekund. De fanns där genom varje värk, genom varje krystvärk och jag litade på dem till hundra procent och lämnade mig till fullo i deras kompetens. Enligt den litteratur jag tagit del utav upplever en del krystningsarbetet som en befrielse och som icke smärtsamt. Där är vi dock olika. I mitt fall var detta moment mest smärtsamt, fast på ett helt annat sätt. Ett oförklarligt sätt. Och jag har nu drygt en vecka efter förlossningen svårt att beskriva just hur denna smärta kändes. Den första är mer som en sjuhelvetes mensvärk från rymden. Min upplevelse av att krysta har säkert att göra med att det drog ut på tiden något enormt, och därmed att mina krafter allt mer sinade. I själva krystningsvärken fick jag inte heller använda lustgasen utan skulle istället endast fokusera och lägga all kraft på att trycka. Tre tryck per värk och sen tog jag ett krampaktigt tag om lustgasen och flåsade i den tills jag blev tillsagd att släppa den för att i alla fall få ett vanligt andetag innan nästa värk på tok för snabbt kom igen. Min älskade Kim var en klippa genom hela förlossningen och stöttade mig till fullo i allt som hände. Sådär höll jag alltså på; tryckte med all kraft jag var kapabel att få fram, återhämtade mig emellan. Försökte mig på diverse ställningar. Men de kunde likförbannat inte se lillprinsen huvud. Men till slut skymtade de honom, och sen mer och mer. När barnmorskan förberedde sig för att fånga honom fick jag kraft från gud vet var och tryckte till slut ut mitt lilla hjärta som levt inuti mig, i min mage i nio månader. Hon lade honom skrikandes på mitt bröst och en befrielse rann över mig. Fick en omedelbar lyckokänsla i kroppen och smärtan var som bortblåst. Mitt lilla hjärta, min lillprins låg på mitt bröst och var till synes fullt välmående och sökte efter sin mammas bröst. Sötaste, ljuvligaste, underbaraste, finaste hjärtebarn. Min älskade lilla son. Här börjar mitt och Kims nya liv. Ett liv som en riktig familj. Ett liv fullt av djupaste kärlek.

Det här var alltså min förlossningsberättelse. Lilla Malte som kom till världen för idag 12 dagar sedan. Jag vet inte vad jag egentligen hade väntat mig, och går det egentligen att föreställa sig en förlossning om man aldrig genomfört en? Nej det går absolut inte. Det går helt enkelt inte att föreställa sig. Tänk att ens kropp klarar av något sådant här fantastiskt.