Efter flera dagars löpvila kände jag att det var dags att ge sig ut och testa formen igen. Tanken var 5km snabbdistans. Började med 2km lugn uppjogg. När jag skulle nollställa klockan inför starten, för att få en bättre överblick över tiden, ja då har Garmin dött. Batteriet är helt urladdat. Har aldrig tidigare hänt. Jag laddar alltid upp klockan i samband med överföring, så jag måste ha kommit åt on-knappen av misstag. Jävligt bittert. Man har ju blivit lite utav beroende av den där kompisen på handleden. Men vad skulle jag göra? Vända hemåt, nope, så beroende får jag bara inte vara. Det var helt enkelt bara och tuta och köra. Jag visste på ett ungefär var 5km skulle passeras. Så jag satte av. Sprang efter min puls och känslan i kroppen. Fick några svackor och var riktigt trött på sina ställen. Men det som är viktigt att tänka på när den extrema tröttheten infinner sig eller smärtan som bara spränger i kroppen, det är att det blir bättre. Smärtan är kortvarig, den kommer och går. Så idag kan jag checka snabbdistansen, check på den. På vilken tid, 23 minuter och personbästa eller 27 minuter och fiasko. Ja, vem vet. Jag har ingen aning. Skönt och springa bara efter känsla, men man vill ju veta sin tid, det är liksom det som är hela grejen. Fick pusta ut sittandes några minuter innan den 2.5-3km lugna nedjoggen bar av hemåt.