Halsontet som jag började känna i helgen, finns fortfarande kvar. Det är som en kliande känsla och jag känner mig lite halvdåsig. Jag tror inte det rör sig om något virus, utan mer de trista allergisymtomen som brukar uppstå såhär års, och mer eller mindre stanna kvar till sommaren. Varje år blir man lika besviken över att känna sig såhär. Jag kände egentligen inte alls för ett löppass imorse, men skam den som ger sig, och jag begav mig ut. Tanken var först att köra teknikintervaller, men då jag inte kände mig hundra så tänkte jag bara springa ett lagom fort feel goodpass istället. Men under uppvärmningen kändes kroppen ändå någorlunda bra, så jag ändrade mig. Mina feel goodpass veckor var ju trots allt slut nu. Det är nu dags att trappa upp träningen ett snäpp, och köra intervaller. Bestämde mig snabbt för att det fick bli fem tusingar. 1000 meter, alltså en kilometer i strax under tröskelfart. En relativt hög fart men ändå ett tempo som klaras hållas i hela kilometern. Vila en till två minuter. Till teknikintervallerna behövde jag en lapp med mig och den lämnades hemma, så de får jag köra nästa gång. Jag tog sats och satte av på första tusingen, klockade Garmin på 4:53 min/km. Nöjd. Visste inte om jag vågade satsa på en målsättning på alla under 5:00 min/km, men jo, det var målet. Högt siktat såhär på första intervallpasset sen i somras. Men man måste sikta högt om man skall komma någonstans här i livet. Vilade cirka en, en och en halv minut. Tusing nummer två. 4:51 min/km, det här gick ju riktigt bra. Kroppen kändes hittills riktigt bra. Vilade. Det var nu det började kännas. Att en kilometer kan vara så lång. Att springa tusingar, eller intervaller över huvudtaget är så plågsamt, jag förstår inte varför man utsätter sig för denna smärta egentligen. Tusing nummer tre, 4:45 min/km. Jobbigaste hittills, men också snabbast, trodde knappt det var sant när jag såg tiden.  Huvudet mellan benen. Pust. Fick ner pulsen och begav mig iväg på näst sista. 4:52 min/km, usch, trodde aldrig jag skulle klara under fem. Nu var det inget kul längre, funderade på att strunta i den sista. Svårt att tänka positivt när det är så grisigt jobbigt. Det enda jag tänker på när jag springer intervallen är att inte titta på klockan. Jag får inte titta på klockan förrän jag med säkerhet vet att jag har passerat 500 meter. Svårt att låta bli, blicken vill liksom bara ta sig ner till uret och se hur långt det är kvar. Pannbensbyggande behövs. Jag bestämmer träd, kurvor eller annat jag ser längs vägen, att när jag passerar det, då får jag titta på klockan. Knäppgök (!?). Jag försöker också tänka på min hållning så mycket jag kan. De sista hundra meterna är inte lätta, då ser jag nog mer ut som en hösäck. Men det underlättar betydligt med en bra kroppshållning. Och för mig upprätthålls den bara om jag tänker på den precis hela tiden.  Sista tusingen klockades på 4:53 min/km, och därmed klarade jag alla fem under 5:00 minuters gränsen. Jag är mer än nöjd med dagens pass.

Medelpuls: 169 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min