Glad Påsk. Och vilket underbart väder. Rena sommarvärmen. Startade morgonen med ett intervallpass i form av 8 x 2 minuters intervaller. Med bara ben och uppkavlade armar begav jag mig iväg. Först två kilometers skön uppvärmning. Mina ömmande knän hade efter fyra dagars vila, återhämtat sig efter den nästan två mils asfaltslöpning de genomgick söndags. Glad över att det troligtvis endast handlade om ren överbelastning. Efter två minuters uppvärmning var det dags att öka upp tempot. Tempot på intervallerna var tänkta att ligga mellan 4:00-4:30 min/km någonstans, följt av en minuts joggvila. Betydligt snabbare intervaller än till exempel under tusingarna sist. Två minuters intervaller kan tyckas vara ganska lätta, men de är förvånansvärt jobbiga. Efter första ruschen var jag uppe i 190 i puls. Gick nog lite väl fort. Hade svårt att få ner pulsen på joggvilan. En minut kändes som fem sekunder. Puh. Dags att sätta av igen. Usch och fy vad jobbigt. Obeskrivligt jobbigt, gränsen till plågsamt. Jag är nog på tok för otränad för att inte stå stilla på vilan. Pulsen gick liksom aldrig ner. På vilan fick jag ner pulsen på cirka 175-180 slag/min. På varje intervall log pulsen runt 190 slag/min och smattrade.  Jag fick verkligen känna hur det är att ligga på mjölksyrenivå. Tror inte jag njöt en sekund under intervallbiten. Räknade bara ner. Mina sista intervaller orkades inte hålla i det snabba 4:00 minuters tempot utan snarare 4:30-5:00 tempo. När åttonde och sista intervallen var avklarad pustade jag ut på en stubbe i säkert fem minuter. Fick ner pulsen i 115 slag/min innan jag reste mig upp för att jogga hemåt. Efter 200 meter, var pulsen uppe över 160 igen. Tog nästan 500 meter innan jag kände mig stabil igen. Nerjoggen är jätteviktig för återhämtningen efter ett tufft intervallpass. Jag fick ihop dryga 2.5 km nedjogg och sista biten kändes kroppen riktigt bra igen. Stretchade ut och drack en liter på vår soliga balkong. Veckans intervallpass är avklarat, check på den!