Två stjärnor har jag lyckats få ihop den här veckan. Med löpningen går det sådär. Glömmer alltid hur jobbig våren är med min allergi. Den här våren kan jag inte ens använda mina linser, vilket jag bittert fick erfara på dopet i lördags. Särskilt mitt högra öga, som protesterade vilt. Känslan av att det sitter fem gruskorn under linsen försvinner inte hur mycket man än tar ut och sköljer eller droppar allergidroppar i ögonen, det enda som hjälper är att gå runt och se ut som en glasögonorm, suck. Vädermeteorologerna hade lovat sol och upp emot tjugo grader i helgen, tji fick vi, ingen sol, inga tjugo grader, kanske tio på sin höjd. Så hela veckan har jag fantiserat om att springa runt i Kronoskogen med bara ben och kortärmad tröja. Igår hanns det inte med. Idag har vi inte planerat in mer än att bara mys och träning för mig, Kim han har redan fem stjärnor (!?) den här veckan, träningsnarkoman. Söndagen gick, och den där löpmotivationen var som bortblåst. Efter kvällsmaten hade jag fortfarande inte fått tummen loss. Men sen. Helt plötsligt ställde jag mig upp och sa till Kim; jag sticker ut en sväng. Och iväg kom jag. Intervallpass var det inget snack om, det var för nära inpå maten. Feel good pass, jovisst, men vad ger det mig? Långpass (!?) ja, det var ju bästa alternativet. Solen hade trots allt börjat titta fram framåt eftermiddag och kvällen och det var perfekt löpväder. Jag sprang på i ett skönt tempo, älskar verkligen långpass. Man bara springer och springer utan att ens bli trött. Kilometrarna de bara tickar iväg. Kroppen kändes kanon fram till 12 km, men då började mitt knä att trilskas. Så Caroline, knäklubben – here I come. Min vän och kollega Caroline har fått göra uppehåll i sin löpkarriär på grund utav knäsmärtor. Det är en löpares värsta mardröm att dra på sig skador. Aldrig önskar man få ge sig ut på ett löppass så mycket som när man är skadad, eller är sjuk. Det är när knäet dunkar så man knappt kan gå, som man drömmer om att persa på milen, hittar det där galet roliga intervallpasset som man bara viiill ut och springa. Egentligen borde man ha det i huvudet, när man sitter i soffan och ugglar och hittar på tusen ursäkter för att inte träna. Mitt högra knä började som sagt att trilskas. Smärtan var helt överkomlig i ett par kilometer till. Sen blev det värre. Och ännu värre. Jag hade kombinerat ihop en runda som jag inte kunde gena på, för att alldeles säkert få ihop 17 km, som målet var. Sista biten gjorde det så ont att jag nästan började gråta. Inte började jag gå heller (!?). När jag kom hem såg det ut som två basketbollar på knäna. 17 kilometers asfaltslöpning sätter minsann sina spår. Jag fick i alla fall ihop tre stjärnor.

Tid: 01:48:22
Distans: 17.71 km
Medeltempo: 6:07 min/km
Medelpuls: 158 slag/min
Kcal: 1217