Igår, måndags, var min och Maltes första dag ensamma, utan trygga pappa Kim hemma. Tänk vad tio dagar bara kan svischa förbi. Att få barn måste vara den största upplevelsen i livet. Och det vore ju konstigt om det inte vore omvälvande. Första dagarna var rent upp och ner. Jag sov inte på flera dagar och var så trött och gråtmild att jag knappt visste ut eller in. Kim har varit bästa stöttepelaren och skött all markservice man kan tänka sig här hemma. Jag har mest agerat mjölkmaskin åt mitt älskade lilla hjärta samtidigt som jag försökt återhämta mig från förlossningen både fysiskt som psykiskt. Utan Kim hade de här första dagarna varit omöjliga och jag hade önskat att vår lilla familj skulle få vara tillsammans ytterligare dagar, veckor, månader. Snart är det semestertider och då kommer pappa Kim vara hemma flera veckor i sträck. Som jag längtar. Massor. Första dagen gick hur som helst bra. Lillprinsen kände nog av lite stress från sin mamma och tyckte det var tryggast att vara i mammas famn mest hela dagen. Sötnöten ♥ Enda gången han var själv var när jag tog en timmes promenad längs havet. Då sov han. Som en stock. Än så länge är det liiite bökigt att göra saker och ting här hemma med bara en hand, men jag kan tänka mig att efter några veckor kan jag göra det mesta med antingen höger eller vänster hand. Åh, vad jag älskar mitt lilla hjärta. Jag kan bara sitta och titta på hans underbara ansikte. Gosa med hans små fötter. Pussa hans goa kinder och smeka hans huvud. Underbara, älskade Malte ♥