Kim har hela tiden sagt att han vägrar åka på längden. Att han inte ens tänker testa. Punkt slut. Men i lördags ändrade han sig, till min stora glädje. Kim skulle testa längdskidor för första gången. Dalarna visade sig från sin bästa sida, med strålande solsken och en helt vindstilla skog. En ypperlig dag för spåret. Alla begav sig iväg, jag, Kim, Mamma och Anders. Att åka längdskidor är inte lätt. Det krävs så mycket teknik och flera år av träning för att åka riktigt bra. Men så som Kim imponerade på mig med slalomskidorna så var jag helt övertygad om att han skulle fixa längdskidorna med bravur. Sötaste såg ut som Bambi på hal is. Jag sprang bredvid och coachade Kim framåt. Förbannad blev han på för att jag tipsade om saker man egentligen inte behöver göra förrän tekniken sitter. Efter några minuter kom han in i det och hittade steget. Vi begav oss iväg, vi andra på en riktig långkörare, Kim så länge han orka. Efter tre kilometer var han helt slut. Svetten den rann. Och jag var så imponerad över farten och stilen han fick efter bara några kilometer. Totalt fick Kim ihop 6 kilometer och det är inte dåligt för första gången på ett par längdåkningsskidor. Heja Kim. Vi andra stakade iväg. Solen gasade och det var helt magiskt fint. Målet var Hökberg och tillbaka, totalt 22 kilometer. Innan man når Hökbergsstationen har man en uppförsbacke som sträcker sig på över en kilometer. Här snackar vi mjölksyra och puls som sticker iväg. Min ork tog slut och jag fick saxa mig uppför de brantaste backarna. Fy farao vad jobbigt. Ländryggen och axlarna var helt slut. På toppen stannade vi och solade ansiktet medans vi drack blåbärssoppa och åt en energibar för att fylla på depåerna. Nu var det hemåt och mot matsäcken vi begav oss. Först ut, en lång och härlig utförsåkning. Underbart. Sista fem kilometrarna var riktigt tunga. Mina armar orkade inte. Min mage kurrade. Ingen energi kvar. Puh, riktigt kämpigt. Aldrig har en smörgås smakat så gott som då. Jag åt för glatta livet tills jag till slut kände någon form utav mättningskänsla. Mat är helt klart godast efter ett rejält träningspass. Mums. Det här var nog en utav de vackraste dagarna ute i spåret jag har varit med om.