30 dm nysnö de senaste två dygnen. En till två minusgrader. Bland de svåraste väderförhållandena att valla för. Så såg dagen till ära ut. TjejVasan. Långsamma spår och ett tungt lopp, för alla 8000 tjejer, var att vänta. I dem här förhållandena får ingen något gratis. Om jag får bestämma föredrar jag hårda, snabba spår som det var 2008. Men vädret kan ingen styra över så det är bara att gilla läget.

10:00 gick startskottet för elitledet, startled ett och två, som både jag och mamma stod i. Starten är alltid värst, det är tjejer, skidor och stavar precis överallt. Och i dagens före hade i princip ingen fäste i uppförsbacken precis efter start. Och inte i någon annan backe heller för den delen. Det klumpade ihop sig. Jag fick stå helt stilla. Någon ramlar. Förstörde nästan min stav och hade maxpuls efter 500 meter. Sedan började det lätta. Utan fäste är det svårt att diagonalåka så det var bara att kämpa på med armarna. Kilometerskyltarna rullade på. Flåset lika så. Ibland undrar jag varför man utsätter sig för detta lopp varje år. Varenda minut är ju en plåga. Det är så jobbigt. Man åker på max nästan hela tiden. Fast det är kanske det som är charmen?

I Läde, 14 km kvar till mål, står alltid mina supportrar. Där väntas varm sportdryck och energikaka. Ljusglimten man i 16 km väntar på. Förutom i Läde passerar vi stationerna Oxberg, Hökberg, Eldris och slutligen Mora. Där bjuds det på blåbärssoppa, sportdryck, saft och vatten. Någon skriker, att detta är världens bästa blåbärssoppa och jo, det kan nog stämma.

4 km, 3, 2 och 1 km skylten passeras. Kämpa, kämpa. Ge inte upp. Upploppet spurtar jag som aldrig förr. Slänger mig nästan i snön efter målgång. Tänker att detta är nog det bästa skidlopp jag någonsin genomfört. Sluttiden blev 2 timmar och 28 minuter, med placeringen 459. Har avancerat 100 placeringar sedan förra året. Tidsmässigt har jag, 2008, åkt bättre (2 h 18 min), men då var föret något helt annat, så det går inte att jämföra. Eliten hade 14 minuter sämre tid än rekordet, så det säger ju en hel del om gårdagens tunga spår.

Nöjd över gårdagens prestation sitter jag nu här hemma i Skåne, igen. Tillbaka till verkligheten. Vardagen. Jobb. Och nya träningsutmaningar.