Igår var det dags för intervallträning, och tusingar stod på schemat. Du som följer min blogg vet att tusingar är bland det jobbigaste jag vet. Och jobbigt är lika med effektivt. Så det är bara att gilla läget. Upplägget var 3km uppjogg, följt av 5 stycken intervaller á 1000 meter, med 2 min ståvila emellan och avslutningsvis 3km nedjogg. Förra gången jag genomförde passet blev mina tider inte som planerat, under 5:00 tempo, utan de blev följande; 4:50, 4:44, 5:20, 5:26 och 5:15. Jag orkade inte hålla uppe tempot på de sista intervallerna. Tanken är att man skall ligga på tröskelfart på intervallen, det är den farten du kan hålla utan att få mjölksyra, alltså din tävlingsfart. Igår gick det annorlunda. Resultatet blev; 4:50, 4:51, 4:52, 4:58 och slutligen 4:50. Apjobbigt är ordet som sammanfattar passet. Men oj, vilken skillnad. Så lite effekt har trots allt alla avancerade pass jag genomfört, gett mig. Ett litet glatt formkvitto.  Men att hålla detta tempo på ett milslopp, som är tanken, känns ganska långt ifrån. Känner att jag inte riktigt är där ännu. Utan vilan hade jag stupat. Så nu är det bara att kämpa på och fortsätta ta ut sig på olika former av intervaller. För det är det som är knepet. För att bli snabbare krävs helt enkelt massor utav intervallträningar.