Klockan slog halv fyra och med förväntan vände vi alla våra blickar bakåt. Ingångsmusiken startade och in stegade mäktigt stolta Trond-Eirik med sin alldeles sagolika brud Peggy. Hårstråna reser sig på kroppen. Snyftningar hörs, både här och där. Det var vackert. Så vackert. Prästen gjorde ett strålande jobb och fick gästerna att både skratta och gråta, både en och två gånger. Vi fick höra Sofia Landgren röst sjunga More than this och The Story, och det var nog inte ett öga som var torrt i Sankta Maria kyrkan. Underbart Sofia. Du är fantastisk. Sedan var det dags för själva vigseln. Ordet ja, fick vi såklart höra av både Tronna och Peggy.  Prästen avslutade med att läsa upp finaste kärleksförklaringarna brudparet skrivit till varandra. Fint.

Vi mötte paret på trappan med riskastning och applåder. Nu var vigseln slut och det var dags att ta sig till festlokalen. Parets vrålåk var inget annat än en förtjusande gammal fiesta. Gästernas färdfordon höll samma klass. En röd dubbeldäckare med ett antal år på nacken. Vilka detaljer. Färden skulle ta oss till Grand Hotel i Mölle. Pampigt.

Röda mattan var utrullad och alla gästerna stod med champagne och kameran i beredskap. Bakom krönet kommer brudparet rullande. Parkerar ståtligt bilen på mattan och fångas av tusentals blixtrar. Skål för brudparet. Skål för kärleken. Fantastiskt vackert.

Det blev mingel på Grand Hotels baksida där en magisk utsikt serverades för ögonen. Det kan väl tilläggas att om man skall klaga på något av kvällen, var det dimman, som lade sig som ett diss över hela sundet. Så den magnifika utsikten gick norrmännen miste om. Men vi andra, som varit där förut försökte förklara för alla de norska gästerna hur det egentligen skulle se ut.

Klämmer in en liten bild på mig och Kim. Såhär festfina var vi.





Kim, Henriette och Knut.



Silje och Marius.



Torleif.

Toastmastern plingade i sin klocka och det var dags att inta sina platser. Borden var runda och dukningen var, ja, helt otrolig. Allt gick i vintagestil. Sagolikt vackert. Vid vårt bord satt förutom jag och Kim, Marius (som var en utav herrarna från Val´d Isere), Silje, Henriette, Knut (också en utav Val´d Isere killarna) och Torleif. Häftiga namn de där norrmännen har. Vi hade fantastiskt roligt under hela middagen och skämtade om allt kring brömössan, till primörer och dansbands snapsvisor. Primörer är inga öron. Nej, det är det inte. Den trerättsmiddagen som serverades var fantastisk. Till förrätt var det hummer med diverse tillbehör. Till varmrätt serverades Limousinekalv och desserten bestod av vit chokladbavaroise. Mycket, mycket gott.

Nervositeten som i och för sig infunnit sig redan för flera dagar sedan, började göra sig påmind. Snart var det dags för talet. Att prata inte för folk är alltid lite läskigt. Men talet var perfekt. Jag har slipat på det in i det sista. Ett personligt tal på rim. Jag fick ögonkontakt med Pierre, som var kvällens toastmaster, att nu var det dags. Jag tog ett djupt andetag. Ställde mig upp. Och tittade Peggy i ögonen… Känslan. Inlevelsen. Allt fanns där. Jag fick med mig gästerna, trots det mycket personliga talet. Lyckotårar trillade ner från ögonen från finaste bruden. Jag kunde pusta ut.

Middagen tog slut och borden byttes ut mot dansgolv.

Bröllopstårtan var utan dess like. Flera våningar hög med finaste dekorationen. Tronna dutta tårta på Peggys näsa, till allas förtjusan. Det bjöds dessutom på skånsk spettekaka och den norska variationen på detta, vilken Kim trilskades med hela kvällen och påstod det var en dansk ringkaka (!?) Bara för att han är dansk.

Sedan var det dags för bröllopsvals. Så vackert. Till och med jag och Kim fick till några valssteg. Ha, stel som en pinne. Syftar på mig själv. Kim bara malde på om att jag skulle slappna av. Svårt det där med alla trippande stegen. Särskilt efter 10 timmar i 10 centimeter klack. Känn på den. Snart kunde vi alla pusta ut, slänga av oss skorna och dansa disco. Befrielse.

Alla tjejer flockades runt bruden. Ja, det var dags för den obligatoriska brudbukettskastningen. Hann knappt blinka när jag fick som en kanonkula av blommor, rakt i låret. Det var inte alls uppenbart vem Peggy siktat in sig på. Finaste. Blev lite pressat för Kim. Kan han gått ha.

Klockan började närma sig halv tre snåret. Magen började sukta efter varmkorv. Och jajamensan, vad är ett bröllop utan korv med bröd. Nej, inget riktigt bröllop. Jag mumsa i mig en. Kim tog två.

Trond-Eirik och Peggys bröllops dag, 22 Maj 2010. En dag vi aldrig kommer att glömma.

Hur skall jag kunna sammanfatta denna dag. Finns inga ord som kan beskriva. Kvällen var oslagbar. Sagolikt. Helt fantastisk. Vilket arrangemang. Tusen tack Peggy och Tronna för att vi fick dela denna oförglömliga dag med er.