Maria, Jag, Sarah och Caroline innan start.

Här har jag precis passerat 9km skylten. Jag är så trött att jag på allvar funderar på att slänga mig ner i diket.

Jag och Maria efter målgång.

Sarah och Caroline efter målgång.

Härligaste gänget. Go o gla kexchoklad!

Vi var fyra härliga tjejer som stod på startlinjen på gårdagens lopp. Det var förutom jag och barndomsvännen Maria, mina finaste kollegor Caroline och Sarah.

Det jobbiga med att tävla är att du måste ta dig ur din komfortzon. Att ta sig ur sin komfortzon skall kännas. Det skall göra ont. Det skall vara plågsamt. Under träning är det bara under intervallpassen som jag lämnar min otroliga sköna komfortzon. Och det är bara genom att lämna zonen på träning som du kan förbättra din snabbhet. Jag har tävlat flera gånger förr och vet vad jag ger mig in på genom att tävla. Så smärtan var väntad. Ett lopp är plågsamt från start till mål. I det flesta fallen är det värt varenda meter och sekund när du passerar mållinjen. Hade man inte känt den känslan, hade det nog varit svårt att motivera sig till att springa lopp.

Jag började med att värma upp i 2km. Stretchade. Körde två snabba stegringslopp innan start. Blev lite stressigt precis där innan startskottet, och jag och Maria råkade tydligen hamna i elit gruppens fålla. Skottet gick. Full nitti framåt. Första kilometern avverkades på 4:47 (!?) vilket är på tok för snabbt för mig. Saktade ner lite efter andra och försökte hitta mitt eget tempo. Efter tre kilometer infann sig den där ”nu är jag utanför min komfortzon”, kroppen anser att det går för snabbt och vill sakta ner. En stor del av hur loppet går sitter i ditt pannben. Hur stark din kraft är att vända negativa tankar till positiva. Jag har alltid mantran som jag skriker till mig själv. Inte högt, utan tänker dem. Jag andas till exempel ut mjölksyran och in ny lätt energi. Tänker kämpa, kämpa, kämpa. Jag är stark. Har fint löpsteg. Jag är grym. Tänker känslan av att publicera min tid på bloggen. Genom dessa tankar kan man vända alla negativa tankar som alltid dyker upp när smärtan gör sig påmint. Jag började således rabbla mina mantran redan efter 3km. Sneglade på klockan och tempot är riktigt bra. Efter 5km stannar klockan på 24:41, det har gått riktigt snabbt. Tänker Sub50. Sen kommer backarna. Tre sega backar. De tar musten ur mig. Börjar bli riktigt trött. Passerar trogna hejare, som skriker sig gula och blå när jag passerar. Det värmer. Får lite energi. Som försvinner snabbt igen. Är så galet trött nu. Börjar få någon konstig astma andning. När jag passerar 8km är jag inne i dimman. Hittar en svettluktande rygg. Lägger mig en halvmeter bakom och tänker klistra nu fast dig. Kämpa för fan. 9km. Hör Kims röst. Svarar bara fy faaaan. Han klickar av ett foto. Inget smile på den. Sista km är för lång, nästan 1,5km, psyket ger snart upp. 300 meter från mål och det kommer en svängande uppförsbacke. Drömmer om att få ta ett ynka gångsteg men skriker till mig själv; ge inte upp! Kommer in på upploppet. Passerar mållinjen. Slänger mig ner. Ligger kvar i säkert 10 minuter. Pustar ut. Tittar på klockan; 52:13. Personbästa. Grymt jobbat. Är sjukt nöjd. Tänker att Sub50 blir målet i sommar.

Medeltempo: 5:17 min/km
Maxtempo: 3:47 min/km
Medelpuls: 186 slag7min
Maxpuls: 193 slag/min.

Alla mina duktiga löparvänner är i mål. Vi kramar om varandra och är mäktigt stolta över våra prestationer. Jag och Maria försöker oss på någon form utav nerjoggning. Men min kropp är inte med längre. Går bara och ta några myrjoggingsteg sen måste jag gå. Vi alla tar en lång stretch. Jag mår så dåligt. Måste luta mig mot ett träd. Vet inte om jag ska kräka eller svimma. Kroppen har verkligen gjort allt. Sätter oss under en klarblå himmel och äter kexchoklad och medhavd matsäck. Underbart. Så mysigt.

Maria, Caroline och Sarah, TACK för en otrolig inspirerande dag. Alla gjorde en super insats igår. Vi alla skall vara stolta över den enorma prestationen vi genomförde under gårdagens Änglamil.