Funderade just på hur länge sedan det var jag var ute på powerwalk. Förr var jag jämt och ständigt ute och powerwalka med hantlar och musik i öronen. Det var säkert ett helt år sedan sist. Den senaste tidens löphysteri har gjort att tiden inte funnits. Men då min kropp är inne i en löpfri period med alternativ träning (även om den alternativa träningen bara har inträffat en fjuttig gång) så är det gymmet med diverse pass och just powerwalk som jag skall prioritera nu en tid framåt.  Den blåa himlen och den klara luften avgjorde dagens träningsbeslut. Jag klädde på mig sköna kläder, satte på mig solglasögonen och ploppade i Ipoden i öronen och begav mig ut.

Det har länge ryktats om att Kronoskogen kryllar av orma. Snok och Huggorm. I säkert fem år har jag promenerat och sprungit kors och tvärs på dessa stigar, och aldrig sett skymten av något långt och slingrigt, förrän just idag. Inte för att jag lider av någon form utav ormfobi, men visst, en liten pulshöjare orsakade åsynen av den säkert 70-80 centimeter kolsvarta ormen mig. Fick ta flera meters omväg och kollade mig i nacken säkert två gånger för att vara säker på att den inte var efter mig. Urk. Och sen efter bara några minuter fick jag ytterligare en pulshöjare, när en galen hund höll på att attackera mig. Blir så irriterad på hundägare som inte har pli på sina hundar. Man kan ju få en hjärtinfarkt. Tur man har ett ungt hjärta. Förutom dessa incidenter var det en underbar timme med solen i ögonen och svett längst ryggraden.