Äntligen har jag genomfört mitt premiärpass på allas favoritpass, zumba. Och ja, det råder verkligen zumbahysteri. Så många kvinnor på ett och samma pass har jag aldrig varit med om på lilla Träningsakademin i Ängelholm förut. Du fick vara glad om du hade en halvmeters omkrets att röra dig på. Galet. Mitt betyg då? Jag får nog ge det några gånger innan jag kan ge zumban mitt rättvisa betyg. Öva på att släppa loss mina höfter. Att få svenska kvinnor att skaka rumpa och bröst, är inte den lättaste uppgift minsann. Alla är vi olika, med olika dansstilar. Och att stå med armarna vidutsträckta och skaka loss i överkroppen utan att bli generad, är en övning i sig. Självförtroende. Jag kände mig som en stel pinne och hur lökig som helst när jag skulle skaka min kropp och höft åt höger och åt vänster. Passet resulterade inte i några svettmängder, men är helt klart ett pass man blir glad utav. Precis som tisdagens kettlebellpass tror jag att zumban kommer passa mig utmärkt i kombination med något annat, så jag får den där känslan av uttömdhet. Jag vill liksom ge allt, och lite till. Svettas och kämpa.