Jag är en riktig periodare. Antingen kör jag helhjärtat på någonting, blir nästan som besatt eller så struntar jag i det. Allt eller inget. Svart eller vitt. När det gäller att läsa, har jag hamnat i en liten downperiod. Min fina vän Sofie, har fått med mig i en bokklubb, där första träffen (för mig då) skall äga rum nu på fredag. Boken som skall vara läst till fredagens sammanträde, är dyngkåt och hur helig som helst skriven av Mia Skäringer. Jag har dragit ut på boken nu lång och länge. Inte haft någon läslust. Inte riktigt trott att boken skulle passa mig. Tänkte, den är ju så tunn, så den hinner jag läsa ut nu i dagarna. Igår började jag. Idag är jag fast. Helt klart en bok i min smak. Den är rolig. Sorlig. Ibland börjar man nästan tjuta av gråt för att nästa sekund skratta. Hur skön som helst. Boken handlar om utdrag, små krönikor, ur Mias liv. En helt fantastisk kvinna, som verkligen lever sitt eget liv. Och det bästa av allt, är att den finns som en föreställning, en kvinnoföreställning! Åh, jag sitter här och hoppar i stolen för att hitta en ledig helg då jag kan ta flyget upp till Stockholm.