Söndagen den 7 mars och årets Vasalopp går av stapeln. Klockan åtta gick starskottet och längst bak, i startled elva, står min kusin. Premiärstart i Vasaloppet. Blott 18 år gammal. Han har utmanat sig själv genom att genomföra Vasaloppet som projektarbete. Att genomföra Vasaloppet, hela 9 mil på skidor, är bland den största prestation man kan genomföra i livet. Klarar man denna mastodont prestation, kan man klara allt. Stolthet över att klarat av att pressa sin kropp till det yttersta. Det är inte alla som klarar av. Att inte ge upp. Att kämpa på och bita ihop fastän det känns omöjligt. Min kära mamma vet hur det känns. Hon tog sig igenom Vasan för ett antal år sedan, vilket hon gärna inte vill påminna sig om. Hon kan inte ens beskriva känslorna som upplevdes. Det var hemskt. Men nu, flera år senare, med bättre åkteknik och bosatt i Orsa, kanske, kanske det vankas en ny start i Vasaloppet någon gång. Men idag är det min kusins Vasaloppsdag. Jag följer honom via internet hemma i soffan, både glad att inte vara i hans sits, men ändå finns en liten, pytteliten önskan, om att stå där en dag. Med ett enormt psyke när 89, 88, 87 km skylten passeras och jag tar mig närmare Mora för varje minut som tickar iväg. Få klämma fram mina sista krafter på upploppet. Krama om min medalj och inse att jag precis genomfört 90 km på ett par längdskidor och kan titulera mig som vasaloppsåkare.