Snabbdistans, check. Snabbdistans tillhör inte kategorin av skönpass, men är nödvändiga om man som jag, vill bli en snabbare löpare med kapning av sekunderar och minuterar (!?) på miltiden. Det finns flera olika varianter på snabbdistans. Idag valde jag att köra 3 x 2km. Mellan 2kilometeravsnitten 3 minuters joggvila. Ett sådant här snabbdistanspass simulerar en tävlingssituation och ger ett slutgiltigt kvitto på om formen är på plats till den kommande tävlingen. Avsnitten skall hållas i den planerade milfarten. Mitt mål med milen är Sub50, men jag är inte riktigt där ännu. Det krävs nog ytterligare halvår för att toppa formen till Sub50, men snart är jag där. Min förra miltid klockades till 52:13, vilket resulterar i en milfart i 5:00-5:15 tempo. Således fick inga kilometertider passera 5:15 under dagens snabbdistans. Först 3km uppjogg. Första 2km avsnittet gick väl hyfsat smärtfritt med tiderna 5:07 och 5:07. Ett jämt tempo. Andra avsnittet, 5:10 och 5:02. Nu var jag ordentligt trött. Fy fasiken vad jobbigt. Fick tankar om att den sista etappen inte kunde genomföras. Tänkte; bara en kilometer i alla fall. Vilan var slut. Jag bet ihop. Flåsade som bara den. Passerade en hel skolklass, fick knipa ihop andningen för att inte skrämma barnen. Första kilometern avklarad. Kom igen, ge inte upp.  Hur kan den andra kilometern gå så sakta. Hur kan 300 meter kännas som ett maraton (!?). Snacka om att springa på håret, 5:13 och 5:14. Nära ögat, men jag klarade det. Sjukt nöjd efteråt. Sådana här pass skall såklart springas på återhämtade ben för att inte riskera att rasera själförtroendet. Kände väl att en vilodag kanske hade varit ett bättre alternativ för mig idag, men ibland räcker inte dagarna till för att få ut optimal tajming på passen.