Broloppet 2010. Bästa loppet någonsin. Vilken känsla. Varning för lång läsning…

Redan halv tolv satte vi oss på bussen som skulle ta oss över sundet, till den danska sidan. När vi såg bron från bussfönstret virvlade nervösa fjärilar runt i magen. Herregud, skall vi springa här, tänkte jag. Och vilken lång uppförsbacke. Helt galet. Väl i land på den danska sidan, promenerade vi bort till startområdet. Vinden yrde. Väderprognosen visade vinstyrka upp emot 10-15 m/s. Regnet öste ner. Det blev sol. Himlen öppnade sig på nytt. Posten gjorde mycket reklam med sina regnrockar som delades ut hej vilt. Vi låg ihop kurrade under våra regnrockar och huttrade av kyla. Ingen skön upplevelse. Den medhavda matsäcken intogs. Startskottet skulle gå 16:00, men redan strax över två var man tvungen att lämna in sina överdrag och personliga saker, för halv tre skulle lastbilarna åka tillbaka till Sverige. I sista minuten hade jag läst det ideala tipset om att ta med en ful tröja som man kan slänga i starten. Den senapsgula tröjan och postrocken åkte på. Vi ställde oss i toakön. Blev stående där i 45 minuter. Strax efter tre skulle man infinna sig i sin startfålla för att i gemensam trupp gå cirka 1km till starten (!?). 30 000 deltagare. Det blev lite kaosartat. Och när vi gick där i godan ro så helt plötsligt kommer det inspringande en galen hare (!?) mitt ibland oss, precis framför mina fötter. Jag galskriker. Haren får ju självklart panik och vänder, vet inte vart han ska ta vägen bland alla fötter och krokar nästan igen med mina ben i flykten tillbaka. Fy fan. Fick puls på 180. Det var typ min pulshöjare innan start. För övrigt hanns ingen som helst uppvärmning med. Väl i starten blir det kisskalabalik. Alla kissar överallt. Klockan bli 16:00 och startskottet går. Vår grupp står stilla kvar. Alla bär chip på foten som registrerar tiden när man trampar över startmattan. Vi går sakta fram. Det dröjer flera minuter innan vi är framme vid starten. Jag tar ett djupt andetag och kör igång. Startar Garmin och min extra klocka för att hålla koll på tiden i tunneln.

Broloppet 2010 är igång. Den 4km långa tunneln kommer direkt. Jag har hamnat långt fram i min startfålla och blir omsprungen hela tiden. Mitt viktigaste mål under gårdagens lopp var att gå ut lugnt. Att för min del gå ut lugnt är a och o och kan vara avgörande för hur hela loppet utvecklar sig.  Jag rabblar till mig själv, häng inte på, häng inte på. Mina nya lurar sitter som en smäck i öronen. Jag kommer in i mig själv och hittar ett bra flyt. Allt känns bra. Passerar varje kilometer i tunneln på cirka 5:30. I tunneln är det varmt. Sjukt varmt. Luften står helt stilla. Nästan ingen luft. Svetten droppar. Får 100 svettdroppar ner i ögonen. Det svider. Tackar mig själv för att i sista sekund ha bytt till den kortärmade tröjan. Flera tusen människor gör vågen tillsammans i den ekande tunneln. Klappar i takt och ler mot varandra. Känslan av att komma ut från tunneln var enorm. Äntligen kan man andas normalt igen. Luft. Helt sjukt. Blir nästan kall. Är ju helt dyngsvett. Blåsten ligger på. Kommer snett bakifrån. Tar liksom tag i kroppen och puttar en framåt. Nu är jag på Pepparholmen, den konstgjorda ön. Kroppen känns sjukt bra. Jag håller ett jämnt tempo. Mellan 5km och 10km ligger mitt tempo på 5:15, 5:27, 5:26, 5:34, 5:28, 5:20. Klarar min 5:45 gräns med bravur. När jag passerar milen är jag inte ens trött. Jag liksom flyger fram. Den 7km långa uppförsbacken tar inte ens emot. Vinden gör mycket. Jag tror aldrig tidigare att jag känt sådan här lycka när jag springer. Varje steg var som en befrielse. Min kropp samarbetade perfekt. Inte en negativ tanke ploppa upp. Det var bara positivt, hela vägen. Efter milen hände det någonting. Jag började öka. Mellan 10km och 16km ser mina kilometer tider ut såhär; 5:11, 5:06, 5:12, 5:03, 5:06, 5:04 och 5:04. Vid 16km var bron slut. Jag trampade på svenskmark. Okej nu började jag känna lite trötthet. Men inte alls i närheten av någonting som börjar bli plågsamt. Under loppet fanns det 4st vätskekontroller. Jag drack vid alla. Det var verkligen kaos vid varje kontroll. Vid sista kontrollen fick jag till och med putta bort en herre som stod framför mig och velade. Tappade flera värdefulla sekundrar, varje gång. Men kände att med lite vätska presterar jag bättre. Vid 14km fick jag någon konstig känning i magen och tänkte att jag kanske skulle skippa gelen vid 15km. Jag kände mig ju oförskämt pigg och tänkte att jag kanske inte behövde den. Men efter 15km kände jag ändå att jo, jag tar halva. Kände inte direkt någon effekt. Men fick i alla fall inte mer ont i magen. Nu var det bara 5km kvar. Blåsten var borta. Publiken stod längs banan. Jag hörde inga hejarop, utan lyssnade bara på min peppande musik. Banan smalnade av rejält på den svenska sidan och det blev trångt. Riktigt trångt. Man hade folk bara någon decimeter ifrån sig, både bakom, framför och åt sidorna. Visste inte riktigt hur mycket jag vågade dra på. Att gå in i väggen var en tanke som hängde med mig hela tiden. Att springa in i väggen är för jävligt. Det gjorde jag på mitt förra lopp. Det är en plåga och inget jag vill uppleva igen. Farten saktades ner lite och jag tänkte att vid 19km lägger jag in spurten. De sista 5km passerades på 5:04, 5:24, 5:16, 5:16 och 5:06. Jag fick in en rejäl spurt på upploppet. Klickande av Gamin. Läste av tiden 01:53:15. Jag var i MÅL och med en tid jag inte ens vågat drömma om. Mitt mål var under två timmar och till och med det trodde jag skulle bli svårt. Jag har nu genomfört mitt första halvmarathonlopp och jag klarade det med glans. Efter bara 1 minuts vila var min puls nere på 140. Blev lite besviken att jag inte tagit ut mig mer. Såhär skönt skall det ju inte kännas efter målgång…

Broloppets sida verkar strejka för närvarande och den resultatlista som har publicerats visar bruttotiderna, så jag återkommer med min ”riktiga” tid och med min slutliga placering, när förvirringen rett ut sig. Här är i alla fall mina uppgifter från Garmin, som jag tror stämmer med bara några sekunders marginal.

Tid: 01:53:15
Distans: 21.13km
Medeltempo: 5:21 min/km
Maxtempo: 2:36 min/km
Medelpuls: 172 slag/min
Maxpuls: 187 slag/min
Kcal: 1180

Blir helt förvånad över min puls. Min maxpuls är densamma som min medelpuls under senaste loppet. Sjukt. Min medelpuls är alldeles för låg. Jag har ju inte tagit ut mig. Varför pressade jag mig inte mer(!?).

Broloppet var en magisk upplevelse. Det bästa loppet jag någonsin sprungit. Min bästa löpupplevelse någonsin, faktiskt. Såhär skall löpning kännas när den är som bäst. Underbar känsla. Lite bitter är jag över mina värden, som visar att jag gått kunde tagit ut mig lite mer. Kunnat ge det där extra. Men istället för att springa de sista kilometrarna i dimman sprang jag nu istället på moln och fick till en rejäl tempoökning i målfållan. Jag är mäktigt stolt över min prestation.  Det här kommer jag leva på länge.