Lutningen är minst sagt missvisande. Hedersord. Det var jättebrant.



Svettiga, stolta och glada över vår enorma prestation i skidbacken

Galenskap för någon. Nöje (!?) för den löpfrälsta. Idag bar det av mot Vallåsen. Jag och min kollega Caroline, som är snäppet vassare i löparskorna, hade planerat in ett litet äventyr dagen till ära. Regnet öste ner. Dimman stod lågt i backen. Ett lugn vila över platsen. Dags att sätta igång. Backintervaller stod på schemat. I skidbacken. Hade visst glömt hur brant det var, fick en smärre chock av åsynen när vi närmade oss. Hur tänkte vi (!?). Vi började med lite uppvärmning. Kändes bra. Tanken var att starta med 400 meters intervaller. Hallå, 400 meters intervaller i en röd skidbacke. Fick bli 150-200 meter istället. Fanns inte en chans att orka längre. Pulsen maxades efter 10 meter. Pulsen stegrade. Andningen tillkallade typ ambulanshelikopter. Detta gjorde vi 8 gånger. Joggade bort till den andra backen. Inte lika brant. Körde intervaller ända upp till toppen. Kom av oss i räkningen. Tänkte bara på att överleva. Blev väl runt en 15 stycken. Beskådade utsikten. 328 meter över havet. Tog sedan bikespåret ner. Det däremot var stört kul. Hej och hå vad fort det gick. Joggade därefter ned och avslutade med en lång skön stretch.

Backträning är helt klart en utav de jobbigaste träningsformerna du kan genomföra. Kroppen blir så galet trött, efter så kort tid, det känns som om du bara vill lägga dig ner och gråta, och då har du bara sprungit halva intervallsträckan. Men att bli en snabbare löpare är det smärta som gäller. Smärta i den bemärkelsen är lika med mycket god träningseffekt. Och snabbare, det vill vi ju alla bli.

Efter stretchen frossa vi i den medhavda matsäcken. Återhämtningsdryck, smörgåsar, bananer och kexchoklad. Finns det något bättre än att fylla på kroppen med kolhydrater efter ett hårt träningspass?

Tack fina Caroline för en superdag.