Att livet är skört det vet jag redan. Behöver inte bli påmind. Idag har hela klassen samlats för att hjälpa vår fina klasskamrat som ofattbart befinner sig i en stor sorg. Det är så lätt att ta varandra för givet. Att inte uppskatta och se. Men ett enda ögonblick och allt kan vara förändrat för alltid. Vi måste alla lära oss att ta vara på tiden vi har tillsammans. Att ta hand om varandra. Och uppskatta och se våra närmaste. Livet är orättvist. Ofattbara, hemska förfärliga saker inträffar. Bilolyckor. Cancer. Hjärtsjukdomar. Det tillhör livet. Och vid varje dödsfall finns det någon kvar. Någon som får ett hål i sitt hjärta. Någon som får en otrolig jobbig tid. Så fruktansvärt hemskt. Men. Vi klarar det. Människan överlever. Som en kompis sa, människan är skapad till att klara av sådana här påfrestningar. Det gör ont. Det tar tid. Men det går. Det kommer bli bättre. Jag känner med min vän och det gör ont i mig att se hennes sorg. Inget jag säger hjälper hennes smärta i hjärtat. Men jag finns för henne och jag kramar henne.