Veckans tempopass, check på den. Oj, vilket jobbigt pass jag och Caroline genomförde i morse. 10 x 400 meter på bana. Stekande sol var det också. Vi började med lite lättsam uppvärmning. 2 km. Runt, runt och runt. Snabb stretch och sen var det bara att bita ihop och hålla de negativa tankarna långt, långt borta. Snabbt skulle det gå. Så snabbt att man klarar av att hålla samma höga tempo hela rundan, utan att behöva ge vika mot slutet. För då har det gått för snabbt. Det var lite svårt att hitta rätt tempo i början. Jag har aldrig tidigare sprungit denna typ av intervall och det är lätt att man springer på för snabbt i början. 400 meter är trots allt en ganska lång distans att pressa sig i, i ett högt tempo. Mellan varven hade vi 1 minuts vila. Halva minuten med huvudet mellan benen och de resterande åt att klunka vatten och samla in ny energi. Efter sjunde varvet var jag typ dödens trött. Vi peppade varandra och klappade oss själva på axeln. Vi är så galet grymma. Pepp pepp och de resterande varven blev avklarade de också. Vi pusta ut i gräset och tvingade iväg benen på den viktiga nedjoggningen. En aningens psykiskt jobbigt att varva ner minst 2km på en 400 meters bana. Så vi myglade på något varv och satte oss ner i gräset och stretcha ut våra löparmuskler istället. Ett jätteroligt pass. Flera pluspoäng om man är två. Alltid lättare att springa kvalitetspass med en peppande vän.

Jag har ju fortfarande inte tagit mig tiden att lära mig att programmera in mina intervallpass i klockan, vilket gör att jag bara kan rapportera mina tempotider på kilometrarna. Men då klockan stängdes av under vilan så stämmer i alla fall de överens. Tiderna blev 3:55, 3:59, 4:08 och 4:15. Det ger en snitt varvtid på cirka 90 sekunder med plus minus 10 sekunder kanske. Är mycket nöjd. Känns i kroppen att jag verkligen tog ut mig under dagens pass. Skönt. Nu återstår det att se om de senaste veckornas träning gett något resultat på den kommande tävlingen. Spännande.

Veckans långpass är nu avklarat. Check på den. Vaknade till mulet och svalt väder. Optimalt löparväder alltså. Vätskebältet fick hänga med och den här gången ska jag inte glömma bort det. Kroppen kändes lite halvseg redan när jag vaknade, säkert på grund utav alla kvalitetspass som genomförts den senaste tiden. Men mitt långpass var inte planerat att gå i någon raketfart, utan mer i ett lugnt och skönt tempo. Kom på att jag glömt att fästa på mitt pulsband efter cirka 500 meter. Orkade inte vända. Fick klara mig utan pulsen. Fastän att jag inte sprang så fort kändes det lite segt här och där, från början till slut, men på det hela ändå ett okej pass. Jag fick användning av mitt vätskebälte tre gånger under rundan och det kändes bra och gav lite extra skjuts på vägen. Stretch på balkongen som vanligt och den traditionella bloggbilden.

Tid: 01:21:01
Distans: 14.26km
Medeltempo: 5:40 min/km
Maxtempo: 4:37 min/km
Kcal: 971

Söndag och veckans sista dag. Efter avslutat pass på arbetet blev det en timmes solning på balkongen. Underbart sommarväder. Prepparera kroppen med vätska. Fyllde mina flaskor och fäste mitt nyinköpta vätskebälte runt höfterna. Återhämtningspass, lugn jogg i cirka 8km väntade. Strålande sol och en termometer som visade dryga 20 grader. Blev ett riktigt feel good pass. Faktiskt ett utav de skönaste träningspassen jag varit ute på. Tempot var planerat till långsamma 6:30, men det gick bara inte att springa så sakta. Tänk vad två dagars vila kan göra. Benen ville bara öka. Med tanke på det planerade tröskelfartspasset (läs grisjobbigtpass) som väntar med tjejerna i morgon kunde jag inte köra slut på krafterna idag. Men annars, oj, vad jag kände att jag kunde gjort bra ifrån mig. Istället bara njöt jag. Solade ansiktet i den gasande solen. Blev peppad av musiken i lurarna. Det var så njutbart att jag till och med glömde bort mitt vätskebälte. När det var 500 meter kvar kom jag på att jag glömt att dricka. Och då kunde det så va. Funkade i alla fall bra med bältet, var lite irriterad första minuterarna då det bara kasade upp. Fick fästa det mer i midjan än på höften. Skvalpa en del, men med hög volym i lurarna hörde jag det inte. Avslutade med lite svettig kettelbellstyrka.

Tid: 49:48
Distans: 8.93 km
Medeltempo: 5:34 min/km
Maxtempo: 3:37 min/km
Medelpuls: 162 slag/min
Maxpuls: 170 slag/min
Kcal: 609

Efter ett lugnt och skönt pass på jobbet var det äntligen dags för träning tillsammans med tjejerna. Dagen till ära bjöd på cirkelträning med korta intervaller på bana. Upplägget följde så att efter 2km uppjogg köra 400 meter i 5km fart (det vill säga drygt 4:40 tempo, för mig), därefter var det 4 olika styrkeövningar. Det var armhävningar, burpees, knäböj, situps, utfall, ryggresningar och upphopp. Varje styrkedel avslutades självklart med en benövning, så när det var dags att äntra banan kändes benen som spaghetti. Men det var bara och bita ihop för det var full nittio som gällde, på mjölksyreben. Oj, oj, oj. Det flåsades och det stönades. Det hjälpte ju inte att det var 25 grader och gasande sol heller. Men ack så effektivt. Vem har sagt att det är skönt att bli snabbare (!?) Det är bara att grisa sig igenom de jobbiga passen. Och vilken känsla att springa på bana. Farten bara kom. Trots att det kändes jobbigt och inte alls snabbt så sprang jag samtliga intervaller i ett snabbare tempo än det planerade. Kul. Intervallerna utgjorde 2km sammanlagt, och enligt Garmin sprangs de på 4:16 respektive 4:25 min/km. Grymt nöjd. Avslutningsvis 2km nedjogg och skön stretch. Sammanfattningsvis kan jag väl säga efter dagens prestation, att lite styrka måste inplaneras framöver. Mina burpees blev inte riktigt professionellt utförda. Kroppen nästan veks på mitten i slutet. Men ett kul pass, det var det verkligen. Tack Caroline och Sarah för ett motiverande träningspass tillsammans.

Snabbdistans, check. Snabbdistans tillhör inte kategorin av skönpass, men är nödvändiga om man som jag, vill bli en snabbare löpare med kapning av sekunderar och minuterar (!?) på miltiden. Det finns flera olika varianter på snabbdistans. Idag valde jag att köra 3 x 2km. Mellan 2kilometeravsnitten 3 minuters joggvila. Ett sådant här snabbdistanspass simulerar en tävlingssituation och ger ett slutgiltigt kvitto på om formen är på plats till den kommande tävlingen. Avsnitten skall hållas i den planerade milfarten. Mitt mål med milen är Sub50, men jag är inte riktigt där ännu. Det krävs nog ytterligare halvår för att toppa formen till Sub50, men snart är jag där. Min förra miltid klockades till 52:13, vilket resulterar i en milfart i 5:00-5:15 tempo. Således fick inga kilometertider passera 5:15 under dagens snabbdistans. Först 3km uppjogg. Första 2km avsnittet gick väl hyfsat smärtfritt med tiderna 5:07 och 5:07. Ett jämt tempo. Andra avsnittet, 5:10 och 5:02. Nu var jag ordentligt trött. Fy fasiken vad jobbigt. Fick tankar om att den sista etappen inte kunde genomföras. Tänkte; bara en kilometer i alla fall. Vilan var slut. Jag bet ihop. Flåsade som bara den. Passerade en hel skolklass, fick knipa ihop andningen för att inte skrämma barnen. Första kilometern avklarad. Kom igen, ge inte upp.  Hur kan den andra kilometern gå så sakta. Hur kan 300 meter kännas som ett maraton (!?). Snacka om att springa på håret, 5:13 och 5:14. Nära ögat, men jag klarade det. Sjukt nöjd efteråt. Sådana här pass skall såklart springas på återhämtade ben för att inte riskera att rasera själförtroendet. Kände väl att en vilodag kanske hade varit ett bättre alternativ för mig idag, men ibland räcker inte dagarna till för att få ut optimal tajming på passen.

Ny vecka och nytt träningsupplägg. Jag har tänkt köra två ganska så tuffa träningsveckor och sedan tredje veckan ta det lugnt, för att den 10 juli, vara i form för mitt andra millopp. Får rysningar bara av att tänka distansen. Behöver jobba med mitt pannben på den distansen. Milen är en distans som är kort i jämförelse med en halvmara, men fruktansvärd lång att hålla i ett så pass högt tempo. Det blir många plågsamma minuterar. Lördagens kettlebellpass har verkligen gjort sig påmint i kroppen. Jag glömde helt bort att stretcha efter passet. Typiskt. Var så länge sen sist att jag glömt bort hur effektivt det är. Baksida lår och rumpa har ömmat rejält. Så dagens pass fick bli långpass i ett lugnt och behagligt tempo. Vaknade till en klarblå himmel. Klädde mig så somrigt och tunt jag kunde. Men efter bara några minuter vällde molnen in. Blev ganska kallt på sina ställen. Dagens pass hör till de tråkigaste jag genomfört. Benen var sega. Fruktansvärt sega. De bakre lårmusklerna liksom krympte flera centimeter och varje steg kändes tungt. När jag kom hem kunde jag knappt böja mig fram för att knyta upp skorna. Illa. Så det där feelgoodpasset i strålande sol och på lätta ben, som man bara njuter av, blev liksom aldrig av. Men strunt i det. Nu är jag hemma. Har stretchat ut ordentligt. Och en underbar ledig dag väntar tillsammans med min finaste Kim.

Tid: 01:21:22
Distans: 13.90 km
Medeltempo: 5:51 min/km
Maxtempo: 4:17 min/km
Medelpuls: 172 slag/min
Maxpuls: 180 slag/min
Kcal: 949

Vart tog sommaren vägen (!?). Jag som hoppades på att få lite soltimmar innan jobb idag. Men istället visar temperaturen kyla och himlen är täckt av gråa moln. Jag beslöt mig för att bege mig ut på veckans andra inplanerade återhämtningspass/lätt distanspass istället för att inta solstolen, med frukost i magen den här gången. Vilken skillnad. Kroppen kändes kanon. Det var lätta ben som yrde fram idag, inte tunga, sega, som gårdagens. Gårdagens sega ben kan förutom frukost misstaget, även beror på första passet efter tävling, som brukar vara lite sådär extra segt. Men idag var jag på topp igen. Tyckte det kändes oförskämt lätt för att bara köra lugnt distanspass och tänkte att jag kör lite fartlek istället. Fartlek innebär att man hipp som happ slänger in ruscher av olika slag. Långa, korta och med olika tempoökningar. Ett roligt pass som är lite mitt emellan distans och intervall. Du gör lite som du vill. Jag fick till 6 stycken tempoökningar under rundan och det kändes riktigt bra.

Tid: 43:57
Distans: 8.19 km
Medeltempo: 5:21 min/km
Maxtempo: 3:45 min/km
Medelpuls: 167 slag/min
Maxpuls: 182 slag/min
Kcal: 558

Nu visar resultatlistan äntligen min rätta sluttid. Min officiella tid för premiär halvmaran blev 01:52:38. Nästan en minut mindre än vad jag klockade med Garmin. Är otroligt nöjd med min prestation. Jag har fått mersmak på det här med halvmaror och funderar nu på att anmäla mig till Stockholm Halvmarathon den 11 september nu i år. Dessförinnan har jag tre stycken millopp inplanerade. Har haft dåliga erfarenheter av milen, så känner att jag behöver arbeta hårt på den distansen. Önskar bara att jag hade lite mer tid för träning. Men fokus i sommar blir kort och snabbt. Mer om mitt träningsupplägg kommer senare. Bilder från Broloppets håller på att uppdateras, i nuläget finns det en bild på mig när jag springer på bron. För att titta på den, klicka på Här.

På tåfronten har det hänt grejor. Vårt badrum agerade operationssal för någon dag sedan. Vi stack hål på bägge blåsorna och det rent ut sagt vällde ut blodblandad vätska. När vi lätta på trycket på blåsan bakom nageln, var det som en befrielse. Aj, vilket tryck det var. Har fortfarande lite känningar när jag går i skor, men begav mig ändå ut på ett träningspass idag. Ett lätt distanspass stod på schemat. Då jag igår kväll tryckte i mig 15 stycken gifflar var jag inte direkt hungrig i morse. Jag har sagt det innan men jag säger det igen. Fy fasen för morgonjogg. Jag sprang alltså innan frukost och det är bland det jobbigaste jag vet. I början var det riktigt skönt och jag tänkte oj vad lätt det går. Men det dröjde inte länge förrän det blev sådär jobbigt, som det alltid blir när man springer på tom mage. Känns liksom inte som om det gör någon effekt, det är mest bara jobbigt. Men jag sprang på i ett lugnt tempo och tänkte tillbaka på mitt fantastiska lopp förra lördagen. Längtar tills imorgon för då skall alla bilder publiceras som togs under loppet. Skall bli spännande och se om jag fastnat på några. Dagens pass i siffror kommer här;

Tid: 42:17
Distans: 7.68 km
Medeltempo: 5:30 min/km
Maxtempo: 4:19 min/km
Medelpuls: 166 slag/min
Maxpuls: 179 slag/min
Kcal: 522

Broloppet 2010. Bästa loppet någonsin. Vilken känsla. Varning för lång läsning…

Redan halv tolv satte vi oss på bussen som skulle ta oss över sundet, till den danska sidan. När vi såg bron från bussfönstret virvlade nervösa fjärilar runt i magen. Herregud, skall vi springa här, tänkte jag. Och vilken lång uppförsbacke. Helt galet. Väl i land på den danska sidan, promenerade vi bort till startområdet. Vinden yrde. Väderprognosen visade vinstyrka upp emot 10-15 m/s. Regnet öste ner. Det blev sol. Himlen öppnade sig på nytt. Posten gjorde mycket reklam med sina regnrockar som delades ut hej vilt. Vi låg ihop kurrade under våra regnrockar och huttrade av kyla. Ingen skön upplevelse. Den medhavda matsäcken intogs. Startskottet skulle gå 16:00, men redan strax över två var man tvungen att lämna in sina överdrag och personliga saker, för halv tre skulle lastbilarna åka tillbaka till Sverige. I sista minuten hade jag läst det ideala tipset om att ta med en ful tröja som man kan slänga i starten. Den senapsgula tröjan och postrocken åkte på. Vi ställde oss i toakön. Blev stående där i 45 minuter. Strax efter tre skulle man infinna sig i sin startfålla för att i gemensam trupp gå cirka 1km till starten (!?). 30 000 deltagare. Det blev lite kaosartat. Och när vi gick där i godan ro så helt plötsligt kommer det inspringande en galen hare (!?) mitt ibland oss, precis framför mina fötter. Jag galskriker. Haren får ju självklart panik och vänder, vet inte vart han ska ta vägen bland alla fötter och krokar nästan igen med mina ben i flykten tillbaka. Fy fan. Fick puls på 180. Det var typ min pulshöjare innan start. För övrigt hanns ingen som helst uppvärmning med. Väl i starten blir det kisskalabalik. Alla kissar överallt. Klockan bli 16:00 och startskottet går. Vår grupp står stilla kvar. Alla bär chip på foten som registrerar tiden när man trampar över startmattan. Vi går sakta fram. Det dröjer flera minuter innan vi är framme vid starten. Jag tar ett djupt andetag och kör igång. Startar Garmin och min extra klocka för att hålla koll på tiden i tunneln.

Broloppet 2010 är igång. Den 4km långa tunneln kommer direkt. Jag har hamnat långt fram i min startfålla och blir omsprungen hela tiden. Mitt viktigaste mål under gårdagens lopp var att gå ut lugnt. Att för min del gå ut lugnt är a och o och kan vara avgörande för hur hela loppet utvecklar sig.  Jag rabblar till mig själv, häng inte på, häng inte på. Mina nya lurar sitter som en smäck i öronen. Jag kommer in i mig själv och hittar ett bra flyt. Allt känns bra. Passerar varje kilometer i tunneln på cirka 5:30. I tunneln är det varmt. Sjukt varmt. Luften står helt stilla. Nästan ingen luft. Svetten droppar. Får 100 svettdroppar ner i ögonen. Det svider. Tackar mig själv för att i sista sekund ha bytt till den kortärmade tröjan. Flera tusen människor gör vågen tillsammans i den ekande tunneln. Klappar i takt och ler mot varandra. Känslan av att komma ut från tunneln var enorm. Äntligen kan man andas normalt igen. Luft. Helt sjukt. Blir nästan kall. Är ju helt dyngsvett. Blåsten ligger på. Kommer snett bakifrån. Tar liksom tag i kroppen och puttar en framåt. Nu är jag på Pepparholmen, den konstgjorda ön. Kroppen känns sjukt bra. Jag håller ett jämnt tempo. Mellan 5km och 10km ligger mitt tempo på 5:15, 5:27, 5:26, 5:34, 5:28, 5:20. Klarar min 5:45 gräns med bravur. När jag passerar milen är jag inte ens trött. Jag liksom flyger fram. Den 7km långa uppförsbacken tar inte ens emot. Vinden gör mycket. Jag tror aldrig tidigare att jag känt sådan här lycka när jag springer. Varje steg var som en befrielse. Min kropp samarbetade perfekt. Inte en negativ tanke ploppa upp. Det var bara positivt, hela vägen. Efter milen hände det någonting. Jag började öka. Mellan 10km och 16km ser mina kilometer tider ut såhär; 5:11, 5:06, 5:12, 5:03, 5:06, 5:04 och 5:04. Vid 16km var bron slut. Jag trampade på svenskmark. Okej nu började jag känna lite trötthet. Men inte alls i närheten av någonting som börjar bli plågsamt. Under loppet fanns det 4st vätskekontroller. Jag drack vid alla. Det var verkligen kaos vid varje kontroll. Vid sista kontrollen fick jag till och med putta bort en herre som stod framför mig och velade. Tappade flera värdefulla sekundrar, varje gång. Men kände att med lite vätska presterar jag bättre. Vid 14km fick jag någon konstig känning i magen och tänkte att jag kanske skulle skippa gelen vid 15km. Jag kände mig ju oförskämt pigg och tänkte att jag kanske inte behövde den. Men efter 15km kände jag ändå att jo, jag tar halva. Kände inte direkt någon effekt. Men fick i alla fall inte mer ont i magen. Nu var det bara 5km kvar. Blåsten var borta. Publiken stod längs banan. Jag hörde inga hejarop, utan lyssnade bara på min peppande musik. Banan smalnade av rejält på den svenska sidan och det blev trångt. Riktigt trångt. Man hade folk bara någon decimeter ifrån sig, både bakom, framför och åt sidorna. Visste inte riktigt hur mycket jag vågade dra på. Att gå in i väggen var en tanke som hängde med mig hela tiden. Att springa in i väggen är för jävligt. Det gjorde jag på mitt förra lopp. Det är en plåga och inget jag vill uppleva igen. Farten saktades ner lite och jag tänkte att vid 19km lägger jag in spurten. De sista 5km passerades på 5:04, 5:24, 5:16, 5:16 och 5:06. Jag fick in en rejäl spurt på upploppet. Klickande av Gamin. Läste av tiden 01:53:15. Jag var i MÅL och med en tid jag inte ens vågat drömma om. Mitt mål var under två timmar och till och med det trodde jag skulle bli svårt. Jag har nu genomfört mitt första halvmarathonlopp och jag klarade det med glans. Efter bara 1 minuts vila var min puls nere på 140. Blev lite besviken att jag inte tagit ut mig mer. Såhär skönt skall det ju inte kännas efter målgång…

Broloppets sida verkar strejka för närvarande och den resultatlista som har publicerats visar bruttotiderna, så jag återkommer med min ”riktiga” tid och med min slutliga placering, när förvirringen rett ut sig. Här är i alla fall mina uppgifter från Garmin, som jag tror stämmer med bara några sekunders marginal.

Tid: 01:53:15
Distans: 21.13km
Medeltempo: 5:21 min/km
Maxtempo: 2:36 min/km
Medelpuls: 172 slag/min
Maxpuls: 187 slag/min
Kcal: 1180

Blir helt förvånad över min puls. Min maxpuls är densamma som min medelpuls under senaste loppet. Sjukt. Min medelpuls är alldeles för låg. Jag har ju inte tagit ut mig. Varför pressade jag mig inte mer(!?).

Broloppet var en magisk upplevelse. Det bästa loppet jag någonsin sprungit. Min bästa löpupplevelse någonsin, faktiskt. Såhär skall löpning kännas när den är som bäst. Underbar känsla. Lite bitter är jag över mina värden, som visar att jag gått kunde tagit ut mig lite mer. Kunnat ge det där extra. Men istället för att springa de sista kilometrarna i dimman sprang jag nu istället på moln och fick till en rejäl tempoökning i målfållan. Jag är mäktigt stolt över min prestation.  Det här kommer jag leva på länge.

Snabb formcheck. Test av nya hörlurar. Test av borttagna funktioner från Garmin. Test av min formvila sedan i söndags. Check, check. Hade egentligen inte tänkt ge mig ut i löparskorna innan halvmaran imorgon. Men med nya lurar, bortagna funktioner i Garmin kände jag att jag behövde ut och testköra. Självklart i ett extremt lugnt tempo. Min hals har ju som sagt spökat hela veckan och en glimt hur pulsen reagerar i löpning, var också något jag behövde kvitto på. Resultatet av både lurar och Garmin blev positivt. Och min puls höll sig stabilt omkring 150 slag/min. Formen kändes okej.

Tid: 27:03
Distans: 4.62 km
Medeltempo: 5:57 min/km
Medelpuls: 155 slag/min
Kcal: 315

Ikväll blir det god mat, mycket vätska, vila och packning. Imorgon gäller det.

Nedräkningen är i full gång. På lördag klockan 16:00 går startskottet och jag har 21 kilometer framför mig. Starten går på den danska sidan och inleds med en 4km lång tunnel. Därefter springer vi över den konstgjorda ön. Vi beger oss sedan ut över sundet, över den långa bron. Den börjar med en 4km lång höjdstigning, med 70meter i stigning. Sen är det bara rakt, rakt fram. Inga applåder. Inga jippon. Bara löpare. När bron börjar närma sig svensk mark blir det lite lätt nedförslut. Gillas. Därefter löps den sista biten i en fin miljö i Malmö, där det förhoppningsvis har samlats en hel del publik. Målgången är på Limhamnsfält. Och där skall jag komma, springande, med ett leende (!?) på läpparna och vara överlycklig över att jag har trampat mig igenom 21 långa kilometrar på asfalt och kan stolt lägga till mitt första halvmarathon i min löparkarriär. Men tillbaka till nuet. Broloppet har varit mitt stora mål sedan i vintras. Och jag känner mig faktiskt stolt över hur min form har utvecklats under dessa månader. Jag har helt klart sett en förbättring i både min löpekonomi och min snabbhet. Jag har haft en tuff tid bakom mig med mycket jobb, allergi och influensa, vilket har inneburit uppehåll i min träning under vissa perioder. Jag har självklart mycket mer att utvecklas. Jag kan kapa massor med minuter på min miltid tillexempel, vilket skall bli sommarens projekt. Men nu står jag här och har mitt första halvmarathon framför mig och känner mig i god form. Mitt mål är att komma i mål under två timmar. Är lördagen min dag, vädret visar sig från sin bästa sida och min kropp samarbetar, tror jag att jag skulle kunna klara detta. Vi får helt enkelt se. Jag skall försöka att inte deppa ihop om jag misslyckas. Det som är oroväckande är att jag känt av min hals de senaste dagarna. Den är svullen och känns kliig, men gör inte ont. Det är så många runt omkring mig på jobb som är förkylda, går och snuvar och fräser, bacillerna flödar överallt. Jag väljer därför att inte springa något i veckan och hoppas på att ingen förkylning bryter ut innan loppet. Ett annat orosmoment inför lördagens drabbning är hur jag skall göra med maten på tävlingsdagenn. Då starten går på danska sidan, skall vi transporteras över i bussar. Min startgrupp skall åka över redan 11:40. Innan dess skall jag hämta ut nummerlapp och ta mig till Malmö. Starten går sedan inte förrän klockan 16. Ett annat moment som också har tagit upp min tankeverksamhet är hur min Garmin gps skall fixa tunneln. Jag har blivit helt Garmin beroende och vet inte hur jag skulle ta ett nederlag som att klockan skulle dö i tunneln. Och att klockan inte kan snappa upp satelliterna efter tunneln. Och tänk om tidtagaren också stannar, vad gör jag då? Om jag inte ens har koll på tiden. Vilka problem. Och på tal om teknik, så har jag beslutat mig för att springa med ipod, vilket jag aldrig annars gör på lopp. Broloppet tror jag kan kännas som ett ganska ensamt lopp och två timmar kan kännas långt. Annars är min strategi att hålla mig under 5:45 tempo hela loppet, för att klara av min målgräns. Och sist men inte minst skall jag bromsa mig själv i starten och INTE gå ut för hårt. Det är a och o. Efter 15km och 18km skall jag fylla kroppen med maxim gel. Jag skall dricka resorb innan start för att inte behöva dricka på varje vätskekontroll, man blir så klunkig i magen då och det blir jobbigt att springa. Sedan skall jag försöka få in mycket vila nu sista dagarna, vilket blir svårt då klockan ringer fem, men jag skall försöka komma i säng i tid. Äta gott och mycket, fast det gör jag ju alltid. Så, det var lite tankar om lördag. Om det är någon som vill följa mig under loppet finns det sms tjänst. Mitt startnummer är 4805. Mer information hittar du på broloppets hemsida.

Efter avslutat arbetspass begav jag och mina kära kollegor Caroline, Caroline och Sarah av mot Pålsjöskog. Intervallpass stod på schemat. Upplägget log hos mig. Tänkte tusingar. Tänkte något plågsamt. Ja, fem tusingar fick det bli. Vi värmde upp i lugnt prattempo i 3km. Stretchade och gick igenom upplägget. En tusing, det vill säga 1000 meter i intervalltempo. Tempot skall vara snabbt och kontrollerat och skall orkas hålla i hela intervallen. En tusing låter lätt. Men nej, en tusing är fruktansvärd lång. Ibland verkar den aldrig ta slut. Vi satte av. Ena hållet blev lättare än det andra. Svetten sippra. Kroppen kändes med på noterna. 2min vila emellan varje. Kände mig bara riktigt, riktigt seg och trött på sista tusingen. Resultatet blev 4:37, 4:38, 4:45, 4:42 och 4:52, vilket är rekord! Jag är jättenöjd. Ännu ett formkvitto på att träningen går åt rätt håll. Och vilken känsla att springa i grupp. Vilken peppning. Vi är bara så grymma. Nu måste vi se till att boka in massor med löpning tillsammans. Tillsammans kan vi bli riktigt grymma löparbabes.

Tid: 01:03:37
Distans: 11.61 km
Medelpuls: 164 slag/min
Maxpuls: 186 slag/min¨
Kcal: 791

Sommarvärmen har kommit till Skåne, för att stanna (!?). Håller alla mina tummar. För åh, vad härligt det är med sommarväder. Idag är jag dessutom ledig, vilket gör det hela ännu bättre. Dagen startade med ett intervallpass á la Olga. 90sek snabbt, 90 långsamt, 60-60, 45-45 och slutligen 30-30. Efter varje repetition är det 2min vila. Förra gången jag sprang Olgor orkade jag endast 2stycken. Idag skulle jag försöka mig på 3. Började med att värma upp i cirka 3km. Stretchade lite snabbt och satte igång. Snabbt gick det. Som snabbaste var jag uppe i 02:54 min/km tempo. Kände att jag fick till intervallbitarna mer kontrollerat denhär gången. De första två ”olgorna” kändes riktigt bra. Det var inte förrän på sista jag blev sådär riktigt intervalltrött. Joggade sakta hemåt, kändes tungt, var på vippen att gå hem ett tag, men bet ihop och fick till 3km nedjogg. Dricka och stretch på balkongen. Check.

Tid: 59:21
Distans: 10.87 km
Medelpuls: 171 slag/min
Maxpuls: 188 slag/min
Kcal: 734

Veckans långpass, Check. Vaknade till sommar. Helt fantastiskt väder. Klarblå himmel. Strålande sol. Säkert 20 grader. Åh, härligt. Vad passar då inte bättre med ett skönt långpass (!?). Mina nyinköpta cykelbyxor (!?) åkte på. Nej, jag får inte kalla dem cykelbyxor, låter ju som värsta töntbyxan. Korta löpartights från bästa märket, Craft. Musiken pluggades in i öronen och jag begav mig iväg. Tog säkert 7km innan jag kände mig okej i benen. Lördagens lopp hänger fortfarande kvar och segar sig. Mitt mål var att hålla mig under min tänkta halvmara fart, 5:45. Solen gasade. Har inte hunnit införskaffa mig något vätskebälte ännu. Ligger på veckans inköpslista. Maxims gel fanns i alla fall i min hand. Det blev lite skugga. Kändes skönt. Nu började jag njuta. Sprang cirka 3 km i världens finaste strandskog. Hur fint som helst. Pulsen tickade på, aldrig så där jobbigt högt, utan bara lagom. Kände att lite vatten hade suttit fint efter sisådär 11km. Tog andra, och sista supen av gelen. Sprang förbi 9km skylten från lördagens lopp. Tänkte fy farao. Kändes betydligt bättre vid passagen idag. Klickade av klockan utanför porten. Lång skön stretch på balkongen och 2 liter vatten i magen och jag är nu redo för kvällspass på jobb.

Tid: 01:27:06
Distans: 15.39 km
Medeltempo: 5:39 min/km
Maxtempo: 4:09 min/km
Medelpuls: 168 slag/min
Maxpuls: 178 slag/min¨
Kcal: 1047

Trots känslan av en extrem trötthet som hänger kvar i kroppen efter lördagens tävling, är jag tvungen att komma ut på ett återhämtningspass idag. 5km i lätt, lätt tempo. Min nya Ipod är laddad med peppande musik och jag skall för första gången på flera veckor springa till musik i öronen. Ett pass utan krav på att prestera. Vädret lurades, såg kallt ut, men icke, varmt och soligt. Fick på mig både linne och långärmad. Var i varmaste laget. Benen kändes sega. Men då tänkte jag bara, spring långsammare då. Det skulle bara kännas bra idag. Lulla runt på slingan ett varv tog en vända bort igen för att komma upp i den tänkta distansen. Musiken peppade. Precis innan passet var avklarat provade jag på ett stegringslopp. Fick upp rejäl fart. Saktade ner. Stängde av klockan. Lång stretch på balkongen. Några kettlebell övningar. Lunch i magen. Skön start på veckan.

Tid: 35:19
Distans: 6.05 km
Medeltempo: 5:50 min/km
Maxtempo: 3:19 min/km
Medelpuls: 159 slag/min
Maxpuls: 182 slag/min
Kcal: 409

Maria, Jag, Sarah och Caroline innan start.

Här har jag precis passerat 9km skylten. Jag är så trött att jag på allvar funderar på att slänga mig ner i diket.

Jag och Maria efter målgång.

Sarah och Caroline efter målgång.

Härligaste gänget. Go o gla kexchoklad!

Vi var fyra härliga tjejer som stod på startlinjen på gårdagens lopp. Det var förutom jag och barndomsvännen Maria, mina finaste kollegor Caroline och Sarah.

Det jobbiga med att tävla är att du måste ta dig ur din komfortzon. Att ta sig ur sin komfortzon skall kännas. Det skall göra ont. Det skall vara plågsamt. Under träning är det bara under intervallpassen som jag lämnar min otroliga sköna komfortzon. Och det är bara genom att lämna zonen på träning som du kan förbättra din snabbhet. Jag har tävlat flera gånger förr och vet vad jag ger mig in på genom att tävla. Så smärtan var väntad. Ett lopp är plågsamt från start till mål. I det flesta fallen är det värt varenda meter och sekund när du passerar mållinjen. Hade man inte känt den känslan, hade det nog varit svårt att motivera sig till att springa lopp.

Jag började med att värma upp i 2km. Stretchade. Körde två snabba stegringslopp innan start. Blev lite stressigt precis där innan startskottet, och jag och Maria råkade tydligen hamna i elit gruppens fålla. Skottet gick. Full nitti framåt. Första kilometern avverkades på 4:47 (!?) vilket är på tok för snabbt för mig. Saktade ner lite efter andra och försökte hitta mitt eget tempo. Efter tre kilometer infann sig den där ”nu är jag utanför min komfortzon”, kroppen anser att det går för snabbt och vill sakta ner. En stor del av hur loppet går sitter i ditt pannben. Hur stark din kraft är att vända negativa tankar till positiva. Jag har alltid mantran som jag skriker till mig själv. Inte högt, utan tänker dem. Jag andas till exempel ut mjölksyran och in ny lätt energi. Tänker kämpa, kämpa, kämpa. Jag är stark. Har fint löpsteg. Jag är grym. Tänker känslan av att publicera min tid på bloggen. Genom dessa tankar kan man vända alla negativa tankar som alltid dyker upp när smärtan gör sig påmint. Jag började således rabbla mina mantran redan efter 3km. Sneglade på klockan och tempot är riktigt bra. Efter 5km stannar klockan på 24:41, det har gått riktigt snabbt. Tänker Sub50. Sen kommer backarna. Tre sega backar. De tar musten ur mig. Börjar bli riktigt trött. Passerar trogna hejare, som skriker sig gula och blå när jag passerar. Det värmer. Får lite energi. Som försvinner snabbt igen. Är så galet trött nu. Börjar få någon konstig astma andning. När jag passerar 8km är jag inne i dimman. Hittar en svettluktande rygg. Lägger mig en halvmeter bakom och tänker klistra nu fast dig. Kämpa för fan. 9km. Hör Kims röst. Svarar bara fy faaaan. Han klickar av ett foto. Inget smile på den. Sista km är för lång, nästan 1,5km, psyket ger snart upp. 300 meter från mål och det kommer en svängande uppförsbacke. Drömmer om att få ta ett ynka gångsteg men skriker till mig själv; ge inte upp! Kommer in på upploppet. Passerar mållinjen. Slänger mig ner. Ligger kvar i säkert 10 minuter. Pustar ut. Tittar på klockan; 52:13. Personbästa. Grymt jobbat. Är sjukt nöjd. Tänker att Sub50 blir målet i sommar.

Medeltempo: 5:17 min/km
Maxtempo: 3:47 min/km
Medelpuls: 186 slag7min
Maxpuls: 193 slag/min.

Alla mina duktiga löparvänner är i mål. Vi kramar om varandra och är mäktigt stolta över våra prestationer. Jag och Maria försöker oss på någon form utav nerjoggning. Men min kropp är inte med längre. Går bara och ta några myrjoggingsteg sen måste jag gå. Vi alla tar en lång stretch. Jag mår så dåligt. Måste luta mig mot ett träd. Vet inte om jag ska kräka eller svimma. Kroppen har verkligen gjort allt. Sätter oss under en klarblå himmel och äter kexchoklad och medhavd matsäck. Underbart. Så mysigt.

Maria, Caroline och Sarah, TACK för en otrolig inspirerande dag. Alla gjorde en super insats igår. Vi alla skall vara stolta över den enorma prestationen vi genomförde under gårdagens Änglamil.

Fem timmar kvar till starten. Årets första lopp skall äntligen bli av. Havregrynsgröten är på väg ner i magen. Garminklockan ligger och väntar på att bli påsatt. Vaknade av mig själv, efter tio timmars skönhetssömn. Känns bra. Vad passar då inte bättre än att publicera ett inlägg om just löpning och tävling. Det som gör löpningen så unik är att det är en sport där du bara har dig själv som motståndare. Vi alla är så olika. Olika individer med olika kapacitet, olika träningsvilja, träningsvana och den psykiska kraften som krävs för att vända negativa tankar till positiva under stentuffa förhållanden. Visst växer det en vinnarskalle i alla tävlingsmänniskor att få en bra placering, springa snabbare än grannen etc. Men i grund och botten är det bara dig själv du kan slå. Den personen som har din kapacitet, dina identiska förutsättningar för att bli en bättre och snabbare löpning. Det är så man måste tänka. Jag kan bara slå mig själv. Och jag kan bara tävla mot mig själv och mina egna tider. Således är mitt mål idag att slå förra årets miltid på 55:44. Ett mål på Sub55. Önska mig lycka till.

På lördag är det äntligen dags för årets första lopp. Änglamilen 10 km. Träningsupplägget i veckan är därför endast planerat till måndag och tisdag, för att sedan hinna återhämta kroppen till hundra procent tills på lördag. Igår var det således dags för 10 km acceleration. Kan väl inte påstå att kroppen kändes direkt med på noterna. Efter en helg utan dess like, med en söndag som spenderades i sängen med pizza och lösgodis. Vätskebrist enda ut i öronen. Men det fanns inget och be över. Intervallträningen skulle genomföras. Passet går ut på att man ska springa 10 km och var tredje minut skall en maxad rusch läggas in på 15 sekunder. De första tre km sprangs utan ruscher, sedan var det dags. Maxa. Har kört detta passet en gång tidigare. Och då var det apjobbigt. Att maxa, dock bara en kort sträcka, utan att vila, tar verkligen musten ur en. Mina ruscher gick bra. Kände att jag flög fram. Hade problem med farten efter varje rusch, benen ville liksom inte springa. Var rent utsagt en förjävlig löpdag. Jag genomförde ruscher fram till 8 km, sedan var jag mer än totalt slut och joggade ned de sista två km. Trist. Nån ynka effekt fick kanske passet ändå (!?).

I siffror:
Tid: 59:59
Distans: 10.50 km
Medeltempo: 5:42 min/km
Maxtempo: 3:14 min/km
Medelpuls: 170 slag/min
Maxpuls: 181 slag/min¨
Kcal: 718