Lillprinsen har myst med mormor i fyra hela dagar. Så bortskämd han blivit. Mormor har vyssat, vaggat, gosat, berättat sagor till det oändliga, sjungit och pussat lilla hjärtats mysiga kinder hela dagarna långa. För mig har det varit guld värt nu när Kim börjat arbeta igen. Mamma han även med att städa hela vårt hus, fixa lite ute i trädgården, såg till att fylla kylskåpet och servade med mat till måltiderna. Vilken mamma. Och vilken mormor ♥ Nu räknar vi, lillprinsen och jag, dagarna tills hon kommer ner igen, till pingst.

Under graviditeten funderade jag inte så mycket kring ämnet amning. Jag läste igenom en broschyr om teknik och fördelar med just amning. Jag har inte direkt hört någon i min närhet som haft problem, eller berättat om hur överjävligt ont det skulle göra i brösten när mjölken rinner till eller när bröstvårtorna rinner av blod. Att bebis skulle kunna ha svårt att hitta sugtekniken visste jag inte heller. Jag tänkte nog mer att det är väl bara att lägga bebis vid bröstet, som gapar och glupskar i sig till dess att han eller hon är mätt och belåten (!?). Men ett sådant drömscenario var det inte för våran del, till en början i alla fall. Efter blod, svett, skrik och tårar är vi nu 8 av 10 gånger där, jag och Malte, tätt tillsammans, i en sagolikt mysig amningsstund där jag sjunger, berättar sagor, rapar lillhjärtat, torkar mitt glupska hjärta om munnen och bara myser. Efter amningen gäspar och sträcker sig lillprinsen och han är så söt att mitt hjärta smälter, varje gång.  Att amma är en helt unik upplevelse och jag är så glad att jag haft detta tålamod. Att jag inte gav upp där i all kaos. Boken ”Att leva med barn” som man får från bvc beskriver amning som ett sätt att komma nära. För barnet: att långa stunder varje dygn få ligga tätt, tätt intill mammas nakna, varma hud, omsluten av hennes händer och höra hjärtats dunkande i fjärran gör övergången från livmodern mjuk och naturlig. Och för mamman: att själv, med sin egen kropp få ge barnet det bästa det kan få också efter förlossningen ger en naturlig fortsättning av graviditeten. Så kan den nära samhörighet som nu råder mellan mamman och barnet bekräftas, så viktig för barnets känslomässiga utveckling. Amning blir ett sätt att komma varandra riktigt nära, inte alls nödvändig (det finns andra sätt också) men en stor gåva.

Jag har turligt nog aldrig behövt oroa mig för att lillprinsen inte fått i sig tillräckligt. Vi har vid varje besök på bvc fått guldstjärna av Lena då Malte gått upp fin fint i vikt. På senaste besöket vägde lillprinsen 3930 gram ♥ 3 veckor gammal.

Här myser lillprinsen i trygga pappas famn. Mysigaste pappamys. Jag är så oerhört lycklig över att ha dessa underbara prinsar i mitt liv. Lillprins och storprins ♥ Känner mig så otroligt lycklig lottad.

Lilla hjärtat låg i sitt babygym för första gången igår. Han sprattlade och hade fokuserad blick, mest åt den lilla pingun vid sidan och såg ut att ha det riktigt bra. De hängande detaljerna ägnade han inget större intresse åt, men det kommer säkert med tiden. Lilla hjärtat är så otroligt söt och allt oftare ser vi ett leende sprida sig i hans ansikte. Än så länge är det bara reflexleende men det värmer så otroligt i våra hjärtan att se att hans ansikte förmedla glädje, fastän han inte själv ler medvetet. Den senaste veckan har han också börjat med grimaser. Efter amning när jag tar upp honom för rapning så grimaserar han hej vilt, sötnöten. I mellan grimaserna kommer en gäsp och en sträckning, armarna sträcks uppåt och kroppen vrids i sidled och sen ytterligare en gäsp. Åh, så fin han är vår lilla prins ♥

Idag är det alltså dagen med stort D. I min almanacka står det med röd stor text; Bebis BF ♥. Dagen vi längtat efter sedan i slutet av förra sommaren. Istället sitter vi här med en två och en halv vecka gammal (ung) liten lillprins i våra famnar. Jag hade ju hela tiden känt på mig att lillprins inte skulle stanna kvar till BF, och var inte direkt orolig över att gå över tiden. Min tippning var att han skulle komma cirka två veckor innan, men istället kom han nästan tre veckor för tidigt, mitt lilla hjärta. Men med sina 3485 gram och sina 50 centimeter tyckte hans kära mamma precis som lillprins att det var mer än lägligt att titta ut lite tidigare. Och det är både hans mamma och pappa såå glada över. För tänk vilken kärlek vi fått känna dessa dagar. Vi är så lyckliga ♥

Igår, måndags, var min och Maltes första dag ensamma, utan trygga pappa Kim hemma. Tänk vad tio dagar bara kan svischa förbi. Att få barn måste vara den största upplevelsen i livet. Och det vore ju konstigt om det inte vore omvälvande. Första dagarna var rent upp och ner. Jag sov inte på flera dagar och var så trött och gråtmild att jag knappt visste ut eller in. Kim har varit bästa stöttepelaren och skött all markservice man kan tänka sig här hemma. Jag har mest agerat mjölkmaskin åt mitt älskade lilla hjärta samtidigt som jag försökt återhämta mig från förlossningen både fysiskt som psykiskt. Utan Kim hade de här första dagarna varit omöjliga och jag hade önskat att vår lilla familj skulle få vara tillsammans ytterligare dagar, veckor, månader. Snart är det semestertider och då kommer pappa Kim vara hemma flera veckor i sträck. Som jag längtar. Massor. Första dagen gick hur som helst bra. Lillprinsen kände nog av lite stress från sin mamma och tyckte det var tryggast att vara i mammas famn mest hela dagen. Sötnöten ♥ Enda gången han var själv var när jag tog en timmes promenad längs havet. Då sov han. Som en stock. Än så länge är det liiite bökigt att göra saker och ting här hemma med bara en hand, men jag kan tänka mig att efter några veckor kan jag göra det mesta med antingen höger eller vänster hand. Åh, vad jag älskar mitt lilla hjärta. Jag kan bara sitta och titta på hans underbara ansikte. Gosa med hans små fötter. Pussa hans goa kinder och smeka hans huvud. Underbara, älskade Malte ♥

Vilket väder det varit i dagarna. Det fina vädret kom samtidigt som jag började känna mig mer levande än död och lilla familjen skulle ut och premiäråka vagnen. Första rundan blev en kortis. Usch, vilken hönsmamma jag är. Men andra, tredje och fjärde turen blev mer rejäla och gud vad härligt med frisk luft. Både jag och Kim är riktigt nöjda med vagnen. Den är galet snygg och fantastiskt lättkörd, svänger i princip av sig själv. Enda nackdelen är att det är en ganska kort sufflett, vilket gör att solen lätt kommer åt lillprinsen. Maltes snutte fick agera solskydd, vilket fungerade galant. Till sin mammas glädje ter sig lillprinsen mer än nöjd i sin nyinköpta vagn och har hittills sovit sig igenom varje promenad. Känns som det kommer bli en och annan promenad i mitt nya liv som mamma.

20 april 2012. Jag är i vecka 37 + 1 dag. Klockan 06:20 går vattnet. Rätt benämning är kanske mer, forsar vattnet. Ringer förlossningen och får en tid några timmar senare för kontroll. Vid niotiden börjar de första värkarna komma. Tio är vi inne på förlossningen och genomgår ctgkontroll för att se att lillprinsen mår bra. Blir hemskickade trots att mina värkar gör allt ondare och kommer allt tätare. Efter två minuter i bilen har jag så in i helvetes ont att vi börjar klocka värkarna. Efter att jag haft fem sex värkar med två till tre minuters intervall som jag ålat mig igenom ringer Kim tillbaka till förlossningen och meddelar att vi kommer in igen. Blir inskrivna på studs (klockan är cirka 12). Jag blir erbjuden att ta en varm dusch eller att börja med lustgas direkt. Försöker mig på en dusch men hinner bara in i badrummet innan jag ändrar mig och fattar ett hårt grepp om lustgasen, som kommer bli min närmsta vän de kommande timmarna. Jag är vid inskrivning öppen 3 centimeter. Efter drygt en och en halvtimme gör det outhärdligt ont och jag känner att jag inte klarar mer smärta. Barnmorskan gör en ny bedömning av hur öppen jag är och konstaterar att jag nu är öppen 6 centimeter. Det har med andra ord gott väldigt fort. I mitt förlossningsbrev har jag skrivit att jag gärna inte vill ha epidural, då jag är rädd för biverkningarna (min dumma nöt), och har diskuterat detta mycket med Kim, som i stundens hetta säger detta till mig. För just nu är det en epidural jag blir erbjuden. Och jag vet inte vad jag skall göra. Jag står inte ut med smärtan och känner att jag egentligen är mottaglig att få all sorts smärtlindring, trots biverkningar just då. Men av någon anledning avböjer jag, eller rättare sagt, jag skulle fundera någon minut innan jag bestämde mig och den minuten blev till en timme och nu var min smärtgräns nåd med ja gud vet vad. Barnmorskan inspekterar ånyo och upptäcker att jag nu är öppen 10 centimeter och att en epidural tyvärr inte kommer hjälpa mig smärtmässigt i nästa skede, krystningsarbetet. Det är nu man skall börja arbeta. Under öppningsskedet skall man bara slappna av och anda sig igenom värkarna. Men nu, nu skall man ta i för kung och fosterland. Jag frågar desperat barnmorskan hur lång tid hon uppskattar att jag har kvar och hon svarar mig cirkus en timme (stackars barnmorskan, det tog 2,5 h och jag frågar henne därefter flera gånger hur lång tid det är kvar men efter första svaret svarar hon mig nu att hon omöjligt kan säga). På tal om barnmorskan så heter hon Marianne och hade sin kompanjon undersköterskan Gunilla vid sin sida, och de två tillsammans utgjorda mina stöttepelare och utan dem hade jag aldrig klarat det. Under mina sista fyra timmar lämnade de inte rummet en sekund. De fanns där genom varje värk, genom varje krystvärk och jag litade på dem till hundra procent och lämnade mig till fullo i deras kompetens. Enligt den litteratur jag tagit del utav upplever en del krystningsarbetet som en befrielse och som icke smärtsamt. Där är vi dock olika. I mitt fall var detta moment mest smärtsamt, fast på ett helt annat sätt. Ett oförklarligt sätt. Och jag har nu drygt en vecka efter förlossningen svårt att beskriva just hur denna smärta kändes. Den första är mer som en sjuhelvetes mensvärk från rymden. Min upplevelse av att krysta har säkert att göra med att det drog ut på tiden något enormt, och därmed att mina krafter allt mer sinade. I själva krystningsvärken fick jag inte heller använda lustgasen utan skulle istället endast fokusera och lägga all kraft på att trycka. Tre tryck per värk och sen tog jag ett krampaktigt tag om lustgasen och flåsade i den tills jag blev tillsagd att släppa den för att i alla fall få ett vanligt andetag innan nästa värk på tok för snabbt kom igen. Min älskade Kim var en klippa genom hela förlossningen och stöttade mig till fullo i allt som hände. Sådär höll jag alltså på; tryckte med all kraft jag var kapabel att få fram, återhämtade mig emellan. Försökte mig på diverse ställningar. Men de kunde likförbannat inte se lillprinsen huvud. Men till slut skymtade de honom, och sen mer och mer. När barnmorskan förberedde sig för att fånga honom fick jag kraft från gud vet var och tryckte till slut ut mitt lilla hjärta som levt inuti mig, i min mage i nio månader. Hon lade honom skrikandes på mitt bröst och en befrielse rann över mig. Fick en omedelbar lyckokänsla i kroppen och smärtan var som bortblåst. Mitt lilla hjärta, min lillprins låg på mitt bröst och var till synes fullt välmående och sökte efter sin mammas bröst. Sötaste, ljuvligaste, underbaraste, finaste hjärtebarn. Min älskade lilla son. Här börjar mitt och Kims nya liv. Ett liv som en riktig familj. Ett liv fullt av djupaste kärlek.

Det här var alltså min förlossningsberättelse. Lilla Malte som kom till världen för idag 12 dagar sedan. Jag vet inte vad jag egentligen hade väntat mig, och går det egentligen att föreställa sig en förlossning om man aldrig genomfört en? Nej det går absolut inte. Det går helt enkelt inte att föreställa sig. Tänk att ens kropp klarar av något sådant här fantastiskt.

Mamma älskar dig till månen och tillbaka.

Den 20 april 17:31 tittade vår efterlängtade lillprins ut. 50 centimeter lång och 3485 gram tung. Dagarna som gått (8 hela dagar) har varit de mest fantastiska, härligaste, underbaraste, svåraste och mest bergodalbane dagarna jag varit med om. Att beskriva känslan, det går inte. Jag finner helt enkelt inga ord. Kärleken går inte att beskriv i ord. Den kan bara beskrivas av de som varit där, i just den situationen då du som mamma och pappa får den där anknytningen till ert gemensamma barn. Kärleken som uppstår till den lilla individen. Det är den djupaste kärlek som existerar. Det är en förälskelse så mäktig att det svider i hjärtat (och i ögonen) så fort du tänker på hur fin, hur söt, hur underbar det där lilla miraklet är. Och han är min. Han är verklig och han är min alldels egna son. Obeskrivbar lycka. Överväldiga av alla dessa känslor har vi nu installerat oss här hemma med vår nya familjemedlem, vår lilla Malte.

Nu börjar det bli tungt, riktigt tungt. Magen åker längre och längre ner. Snart kan jag knappt sitta längre. När jag äter tappar jag maten på magen för att jag inte kan luta mig fram över tallriken då magen är i vägen. Jag börjar samla på mig vätska. De senaste nätterna har jag till och med upplevt karpaltunnelsyndroms symtom med stickningar och domningar i händerna till följd av att vätskan trycker på nerverna. Mina tår ser ut som fula äckliga tjocka prinskorvar och visa skor är nu omöjliga att få på sig. Så fort jag anstränger mig så får jag foglossning eller ont i ländryggen och känner mig som en hundraåring med krämpor. Och ändå anstränger jag mig (!?). Dumt. Men man kan ju inte bara sitta på ändan och domdera vad andra skall göra.

Föräldrautbildningen är nu avklarad och nu senast var det en distriktssköterska och en socionom som pratade och både jag och Kim tyckte det var givande.  Sköterskan pratade om bebisens tid efter förlossningen, om hudproblem som kan uppstå, värme och kyla och andra bra saker man som nyblivna föräldrar behöver veta. Socionomen pratade mycket om relationen, att inte glömma bort varandra, om förväntningar och uppoffringar som hör föräldraskapet till. Nyttig och bra information att bära med sig.

I torsdags gick jag in i vecka 37. Är idag i v 36 + 4 dagar. Jag har ännu inte packat den berömda BB väskan, men innehållet på vad som skall finnas i den är uppskrivet och bebiskläderna och filtarna är tvättade. Blir kanske dagens att göra. Jag har varit flitig och skrivit ett förlossningsbrev om hur jag vill ha det, vilka smärtlindringsmetoder jag vill använda mig utav, vad som oroar mig och andra bra saker som personalen kan ha nytta av att känna till. Så med andra ord börjar det mesta falla på plats och jag blir mer och mer redo för vad som komma skall. Frågan är bara när lillprinsen känner sig redo?

I mina drömmars värld ser den inte ut så här. I min dröm går jag in, på härlig rosa heltäckningsmatta, har kläder åt alla håll och i alla vinklar, en stor spegel hänger på väggen, en puff på golvet, där finns lådor och hyllor för smycken och skor etc. etc. I drömmarnas värld. Men efter förutsättningarna och det utrymme som finns i vårt paradis, är vi båda två väldigt nöjda med resultatet av vår alldeles egna walk in closet! I månader har vi haft kläder hängandes överallt och i olika rum. Men nu äntligen har vi fått lite ordning. Nu fattas bra belysning, en söt hissgardin så inte kläderna bleks och en vippig gardin från tak till golv som avskärmar kläderna från sovrummet. Sakta men säkert börjar vårt paradis ta form.

I dagarna har jag ägnat mig åt att tvätta, vika och stryka små söta bedårande lillprinskläder ♥

Oj oj vad länge sedan jag fick något publicerat här inne. Jag har inte blivit mamma ännu. Inte heller har jag tröttnat på bloggandet. Det har bara varit mycket. Och det tar något enormt på krafterna att vara så här kolossalt gravid som jag är. Förra veckan var det påsk och då var min kära mamma här nere med sin Anders i flera dagar, mys ♥. Förutom påskfirande och känn på bebismage var det trädgårdsarbete som stod högst upp på schemat. Min mamma är en trädgårdsfantast och har stora planer på att få i ordning på vår trädgård som inte gjorts något åt på hundra år. Råden lyder – ta bort allt. I princip. Så Anders löpte amok med motorsågen och gjorde majbål efter majbål på tomten. Alla groteskt fula barrväxter åkte. Även den skyhöga på bilden. Några enstaka små sitter kvar längs vägen för att kunna bli någon sånär häckliknande sak. Mamma klippte ner häcken till ena grannen till fotknölarna och rev upp buskar längs husmuren som var som ormbo. Gömda bland jättebarrväxterna hittade vi några andra träd som kanske kan vara något att spara på, när de nu äntligen får ta del av solens strålar. Så efter två dagars grovröjning ser vår tomt äntligen dagens ljus och kan börja frodas på nytt. För att få bukt på detta åbäke till tomt krävs dock oräkneliga timmar till. Men nu är i alla fall arbetet igång! I helgen skall vi (läs Kim) ägna sig åt att åka i skyttetrafik till återvinningen.

Här är jag och min jordglob till mage i vecka 35 (v 34 + 3). Jag tycker om min mage och kelar och myser med den så ofta jag kan. Jag känner bebis ofta sen jag slutade arbeta och det känns så himla fantastiskt. Förra veckan var vi på första av totalt tre träffar med föräldragruppen och vi diskuterade tecken på att förlossningen har startat, bebisens väg ut i det verkliga livet, förlossningens olika faser, förväntningar och den omtalade förlossningsfilmen visades där ingen gav ifrån sig ett ynka skrik (!?). Känns inte som vår förlossning kommer te sig på likartat sätt.

Lillprinsens rörelser blir allt starkare och det känns som hela magen är fylld av bara bebis. Ibland när han ändrar ställning kan det göra riktigt ont i sidorna när han liksom tar sats med fötterna för att hitta en bra ställning, vilket säkerligen inte är det lättaste för honom. Jag har senaste tiden börjat sjunga vaggvisor för lillprinsen varje dag. Trollmors vaggvisa, Tjorvens vaggvisa, Vem kan segla, Vyssan lull och Marias vaggsång. Jag vet inte hur jag skall tyda hans signaler för han buffar och har sig varje gång jag sjunger. Antingen tycker han det är förfärligt eller så blir han helt till sig och menar mer, mer, mer ♥.

Senaste veckan har ett lätt illamående hängt över mig. Inte i närheten av vad jag upplevde de första månaderna under graviditeten, men det finns där och lurar och gör mig så pass medveten om den olustiga känslan att jag visa dagar deppar ihop i självömkan i soffan. Jag har också drabbats utav lite huvudvärk från och till, som inte är tecken på havandeskapsförgiftning utan kanske är relaterat till stress eller sömnbrist fastän jag inte tycker jag egentligen är drabbad utav någotdera. Jag har blivit uppmanad att ta Paracetamol (som inte skall påverka barnet) mot huvudvärken så att det inte skall bli en ond cirkel för mig själv. Försöker också dricka lite extra, få frisk luft och stoppa i mig en chokladbit då och då.   

Jag och älsklingen har mycket att fira (Kim arbetade sin sista dag i fredags och påbörjar sitt nya utmanande arbete på måndag! samt att renoveringen av insidan av vårt drömhus numera är inom hanterbara gränser, äntligen!) och såklart det bästa framför oss, liten lillprins ♥ som snart behagar titta ut. Så efter en lång lördag med shopping åt lillprinsen kände ingen utav oss för att ställa sig i köket och kocka till en festmåltid så vi bokade bord inne på MM mat och bar i Ängelholm istället. Där avnjöt vi varsin hejdundrandes god Tournedos med murkelsås och potatisgratäng. Herregud så gott. Lite lyxigt sådär en lördagskväll. Precis vad vi båda behövde.

Ännu en bock är gjord i vår renoveringslista. Fönsterbrädorna är nu på plats, check. Vita, enkla, lite breddare än standard med namnet Ebba. Tack Kims pappa för hjälpen.

Den här väggen var förr i rött tegel. Efter några timmars putsning ser den numera ut såhär. Och skall efter torkning bli vit.

I veckan som gått hade jag en heldag med bästa Annika och hennes bedårande söta dotter Lexia. Först ut var Helsingborg och jag blev som förtrollad av allt fin som jag hittade inne på bland annat Knoll och Tott. Hur skall man kunna låta bli att handla så söta, små fina saker till sin skatt (!?). Men jag höll fingrarna i styr och bara tittade och fantiserade och sen blir det en sväng tillsammans med Kim så han också får vara med att bestämma. Sen blev jag helt såld på all tokfin inredning jag hittade på Style and Living, så ditt blir det ett besök med bärhjälp för att kunna frakta hem de krukor och korgar jag hittat till vårt hem, som nu äntligen kan börja ta form inredningsmässigt. I veckan har jag också gjort ett besök i min favoritbutik Butiken ♥ Magasin 36. Jag har länge spanat in de fina bordstabletterna från Tine K, så de i färgen svart, som faktiskt drar lite mot petrol, fick följa med hem tillsammans med två fina krukor, också från Tine K och en fin ljuslykta. I butiken hittade jag även tusen andra saker jag ville ha, bland annat en matta som jag tror skulle passa perfekt under köksbordet, superfina lampfötter, lampskärmar, möbler, proslin… Ja, där är så mycket fint att man skulle kunna köpa hela affären. Har ni inte varit där kan jag varmt rekommendera ett besök. Nytt för i år är att de nu har en café i anslutning till butiken, perfekt om man vill ta en fikapaus och fundera ut vilka köpa man vill göra.

I fredags var det äntligen dags för bokklubbsträff igen. Den här gången hemma hos mig. Vi är totalt åtta tjejer med i klubben och i fredags var vi alla åtta på plats, kul. I princip alla hade läst boken, Kommer aldrig mer igen, och tyckte precis som jag att det var kanon, lättläst och spännande från pärm till pärm. Jag bjöd på min fantastiskt goda vegetariska lasagne, sallad och hembakta bullar. Till dessert blev det sommarfavoriten gino. Mums. Matkoma de luxe för min stackars gravidmagsäck som ligger ihop klämd någonstans bakom bebis. Reglerna är så att den som arrangerar kvällen kommer med förslag, två till tre, om vilken bok som skall läsas till nästa gång. Jag läser ju en del bokbloggar och lägger in en önskelista på bokus, där jag beställer alla mina böcker ifrån. För närvarande har jag en sisådär femtio böcker i rullistan, så att hitta bra förslag var lätt. Mina tre bokförslag är redan beställda och ligger bara och väntas på att bli lästa. Vägen, Cirkeln och Niceville var de böcker jag presenterade och valet föll på den omtalade boken Niceville. Jag tror att alla böcker passar mitt lässinne perfekt och längtar efter att jag kan påbörja resan i Niceville. Först måste jag läsa ut Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver en hyllad bok som vunnit The orange prize 2005 för bästa roman av en kvinnlig författare.